Dåligt samvete har jag haft hela livet, först var det för mina föräldrar när jag var liten, ville inte gå till skolan för att jag lät min mamma vara ensam hemma när jag gick till skolan, eller när vi åkte och handlade utan pappa. När jag fick barn fick jag dåligt samvete för att jag inte klarade eller orkade åka på olika aktiviteter som bad, nöjesparker mm. Visst gjorde jag det, men inte lika mycket som andra verkade orka. Vi hade inte heller råd att åka på de "årliga utlandssemestrarna", vilket idag ger mig dåligt samvete, de har inte varit på så många ställen, detta berodde även på min rädsla att flyga, att få panikångest på planet. Och nu har jag dåligt samvete för mina djur, att jag inte motionerar mina hästar tillräckligt mycket ( vilket jag gör, de får motion minst 3 dgr/vecka), och att det inte är tillräckligt rent i hönshuset, att de inte får annan mat än hönsfoder (det får de också, majs bla.). Jag vet inte varför jag har sånt dåligt samvete hela tiden, det sitter i ryggmärgen liksom. Min man säger att mina djur är dom mest omhändertagna djur som finns, de kan inte ha det bättre, likaså säger min ridkompis som kommer hit och rider, men likaväl har jag ständigt dåligt samvete.
I boken "Älska dig själv", skriven av Ilse Sand, står det att
Särskilt sensitiva är väldigt rädda för att vara orsak till att andra mår dåligt. Därför anstränger vi oss mycket i umgänget med andra. Detta måste ju förstås även gälla vårt umgänge med djur :-).
Jag kan liksom aldrig riktigt slappna av från alla dessa tankar, jag vet ju att mina djur har det bra, och framförallt mina barn har det bra hoppas jag :-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar