I boken står det att vi som är högsensitiva tar in fler intryck och funderar mer över dem, vi tar in intryck på ett djupare plan, och det kan jag intyga att för mig är det så. Vår hjärna blir fullmatad mycket snabbare så vi känner oss överstimulerade.
Jag kommer speciellt ihåg i skolan hur det var, jag hade fullt sjå och kolla in hur stämningen var bland kompisarna, jag var orolig för att jag skulle bli utanför, eller att kompisarna skulle bli arga på mig av en eller annna anledning, jag var ofta på helspänn. Detta gjorde att jag inte fick plats med annat i mitt huvud, det var som sagt redan kaos där. Studierna blev lidande, jag fick inte plats med mer information, jag kunde inte koncentrera mig.
Som liten var jag väldigt känslig och orolig av mig, fick bland annat vad jag förstår idag en extrem ångest varje gång jag såg en stökig och full person, jag visste ju inte vad han/hon var kapabel till, jag fick katastroftankar. Mina föräkdrar förstod ju inte hur jag kände mig, de såg hur jag blev fruktansvärt rädd och ledsen, men de sa då bara att det inte var farligt. Men jag satt där i bilen och fick panik. Ja, jag kunde sitta i baksätet i vår bil och se en full person på hundra meters avstånd och bli livrädd. Jag trodde den fulla personen skulle komma just till vår bil och bråka om vi stod på en parkering. Jag kommer ihåg känslan nu, det var hemskt, jag fick en fäktaflykänsla i hela kroppen. Jag tror faktiskt jag fick panikångest redan då.... Det är så viktigt att lyssna på barnen, att ta dem på allvar när de blir oroliga och rädda, att lyssna på dem och tala om att man förstår att de är rädda eller oroliga. Många barn är även väldigt tysta och sitter lite i bakgrunden och iakttar, det måste man låta dem göra, alla barn vill inte vara längst fram eller sitta med i ringen på dagis, det måste man som förälder eller lärare acceptera. Jag var med om det en gång när jag jobbade på en förskola. Jag har skrivit om det förut här på bloggen, men jag tog bort den för jag blev inkallad till rektorn för att jag skrivit om den händelsen. Jag skrev inte var jag jobbade, men fick tillsägelse att det inte var okej, jag slutade på dagen, ville inte vara kvar där längre, kände mig så förnedrad.
I alla fall så satt det en liten pojke utanför ringen, han var blyg och liten tystlåten och ledsen just då. Men fröken sa till mig att ta fram han i ringen för han satt bakom mig. Han ville inte och det sa jag. Då sa hon på engelska till mig att han måste, alla ska sitta i ringen. Så jag fick säga att han måste, kände mig så elak, för jag förstod hur han kände. Jag mådde jättedåligt av det så jag gick hem och skrev av mig på denna blogg som jag sedan fick ta bort för någon skvallrat för rektorn.
Tänker ibland på att alla kan ju inte vara stöpta ur samma form, alla kan ju inte vara den tjoiga, framåt personen, vilket jag inte är, jag är den mer lugna som kollar in, eller som hellre sitter och småpratar. Kanske den pojken fortfarande är det, han har säkert den personligheten också, men blev tvingad att vara som de andra. Vi "tänkare" , högsensitiva och lugna personer finns också, vi måste bli accepterade och inte känna att vi måste höja rösten för att bli lyssnad på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar