Trauma som liten 6-åring

När jag var 6 år blev jag inlagd på sjukhus helt själv, då fick inte föräldrarna sova kvar. Jag skelade mycket så det fick bli operation. Efter operationen blev jag kvar i 14 dagar för jag var tvungen att träna ögat flera ggr per dag. Denna sjukhusvistelse som liten var traumatiskt, jag gjorde allt för att kunna följa med mina föräldrar hem eller försökte så mina föräldrar kunde vara kvar. Jag frågade om jag inte kunde smugglas ut under pappas skjorta, eller pappa kunde sova kvar gömd i garderoben. Det var så hemskt att bli lämnad där ensam. En gång när jag sprang efter dom genom korridoren och skrek och grät tog en sjuksköterska tag i mig och sa att de skulle inte få komma och hälsa på mig något mer om jag höll på så. Tänk, jag var så liten och känslig och fick vara med om nåt så traumatiskt. Läste att en sådan upplevelse som liten kan bli till separationsångest, vilket i vuxen ålder kan bli panikångest som jag haft i så många år. 

Jag tror att detta har satt djupa spår hos mig hela livet. Jag har jättesvårt för att sova borta bl a fortfarande 😏.

Lite bilder bara från dagar runt jul

 

Det har varit mest hundar, hästar och arbete m lera nu under jul. Hästarna har jag också flyttat till stallet de kommer ifrån.

58 år

Ända sedan jag var liten har jag bara tänkt på hur andra har och känner det, detta har gjort att jag fått panikångest och i sin tur gett mig fibromyalgi. Senast igår sa en fd ägare till min häst ”du tänker för mycket”. Jag frågade henne om jag kunde flytta Texa och Amerone till deras gamla flock, de är aldrig riktigt avslappnade, senast idag stod jag vid deras foderstuga då Texa helt plötsligt blev rädd för något, jag förstod inte vad. Hon bara liksom exploderade och drog iväg i full galopp. Amarone som stod bredvid visste inte vart hon skulle springa då hon stod i ett hörn. Det blev kaos. Tur man inte satt på ryggen eller i en vagn bakom. Jag känner ibland att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag tänkte inte på mig själv, jag var rädd att Texa skulle hamna på nåt ställe där man kanske inte lyssnade på henne, hon har ju ett ryggfel. Tänkte på det senast idag när jag skulle ta av bakskorna på henne. Hon stretade så emot, kändes kort. När vi sista gången provade henne på banan för att bestämma om vi skulle fortsätta tävla med henne. Hon kunde inte sträcka ut bakbenen nr hon kom upp i toppfart. När vi kollade henne hade hon ett fel vid kotan innan SI-leden. Fortsättning följer, jag känner mig arg på mig själv, jag är lättpåverkad, när fd ägaren ringde och sa att hon lagt ut Texa för försäljning visste hon att jag skulle köpa henne pga att jag är som jag är 😄. Älskade hästar, ni rår inte för hur jag känner, ni är fantastiska ❤️❤️❤️