lördag 29 oktober 2011

Utekväll med syrran..

I går kväll tog jag och syrran tåget in till stan för at äta en bit mat. Vi velade lite hur vi skulle göra, båda var lite trötta, men vi sa att det blir nog kul när vi kommer iväg. När vi väl bestämt oss hade vi drygt en tre kvart på oss och göra oss iordning., och det fixade man ju..:-).
Vi gick på Wobbler och åt först. Mysigt att sitta och prata med syrran, det gör vi ju hemma i och för sig ofta, men man pratar annorlunda på nåt sätt. Antagligen för att man dricker mojito och öl..:-). Efter Wobbler blev det:
O´Learys, Örebros inneställe vad det verkar. Lite folk i början, men när klockan närmade sig elva ringlade sig kön utanför. Inget ställe som jag gillar, roligt at träffa folk som man känner, men jag gillar egentligen inte att gå på krogen så jag kände mig i slutet bara tråkig. Det måste ha lyst "tråkig" runt hela mig, varför kan jag inte bara släppa loss och ha kul som de flesta andra där inne. Men jag gillar inte och bli berusad, känner mig alldeles för kontrollerad, dricker vatten när klockan börjar bli 12. Åldern som börjar ta ut sin rätt kanske..?

onsdag 26 oktober 2011

Vad ska jag göra??

Jag funderar och funderar på vad jag skulle kunna göra för att ordna till mitt arbetsliv. Vikarie vill jag ju inte vara hela livet, för det första kan man aldrig planera nåt. Kan, kan man väl, men man kan ju inte säga nej till jobb. Jo, det kan man, men man vill inte för då ringer dom någon annan och då har man snart inget jobb kvar. För det andra, semester får man ta när de andra inte vill ha semester, dvs. på våren eller hösten. Ja, jag får skylla mig själv, tidigare tyckte jag bara det var skönt att vara vikarie, det var en slags frihetskänsla..:-).

Funderar på nåt eget igen. Masserade en kille igår och kände att jag skulle kunna klara det, det är skonsammare mot ryggen än att jobba inom restaurangbranschen. Jag skulle kunna annonsera att jag bara masserar "förebyggande", dvs. jag masserar inte så hårt, mer mjukt, lite mer mot "sköntont". Tror på det!!

Vad är det som händer....???

Läste idag i Allehanda om rånet mot de två 70-åriga damerna i Adolfsberg, man blir så jäkla arg..
Hur kan man ge sig på helt oskyldiga äldre försvarslösa tanter, antagligen för att man antingen är drogpåverkad och måste ha pengar till mer, eller så är man så i behov av mer droger så man är helt desperat. Man kan ju bara spekulera, jag har svårt att tro att man annars kan vara så kall och utföra någonting liknande. Hoppas verkligen dom tar dessa förövare, OCH inte sedan släpper dom för att de skyller på varandra..:-((.

Nu ska jag ta en sväng och hälsa på syrran, kanske kan få en kopp kaffe..:-).

Ha en bra dag!!

torsdag 20 oktober 2011

Måste skärpa mig...

Jag måste försöka sluta lägga upp värsta scenariorna när mina barn inte svarar på sina mobiltelefoner. Men det är ju inte så konstigt i och för sig, dom bor ju i Örebro och där tycker jag det händer någonting hela tiden. Man läser om våldtäkter, rån och misshandel ofta i tidningarna tycker jag, eller???

Senast igår pratade jag med min dotter i telefon och jag skulle senare ringa upp henne för vi satt och åt när hon ringde. Det var bara det att när jag sen ringde svarade hon inte på hela kvällen. Då såg jag framför mig hur hon cyklat omkull på nån isfläck och slagit i huvudet och låg på sjukhuset utan att vi visste om det, och en massa andra tankar om vad som kan hända i stan.
Sedan till slut ringde hon, och det var flera timmar senare så jag hade hunnit stressa upp mig en aning, även hunnit ringt hennes pojkvän och frågat honom om han hört nåt. Men det hade han inte gjort, han hade skickat sms till henne som hon inte svarat på. Och hon som alltid svarar annars. Hon låg och sov..:-).

Nej, nu ska jag ta och sluta med det där, dom är faktiskt 20, 22 och 26 år gamla, dom borde klara sig utan att jag oroar mig i onödan. Risken är ju att jag "förminskar" dom när jag gör så, som min syster brukar påminna mig om..:-).

Våran goa Bizzy finns inte längre..

I tisdags förra veckan var vår Bizzy ute på älgjakt och blev stucken av ett vildsvin i stjärten. Det gick och sy ihop det fint och allt verkade bra. I slutet på veckan började hon bli tröttare och på lördagen slutade hon att äta, hon verkade inte ha någon matlust alls, dessutom hade hon kräkts ett antal gånger innan.
Vi ringde då Analysen i Örebro och pratade med en veterinär, och vi fick komma in kl. tio. De tittade på såret och inget fel där, men de tog lite blodprover i fall att. Det visade sig att Bizzy hade jättehöga njurvärden. Veterinären frågade om hon kunnat äta glukol eller nån svamp som är giftig. Glykol kunde vi ta bort på en gång, svamp hade vi ingen aning om, kanske hon kunnat få i sig nån när hon går lös på tomten!? Hon trodde Bizzy kunde ha haft njursjukdom innan och sedan eskalerat av alla mediciner hon fick när hon hade opererats. Hon åt då smärtstillande och antibiotika.
Bizzy fick stanna och få dropp för att skölja ur kroppen på gifter, antar att det var därför.
Fick sedan hämta henne igen klockan fem på kvällen. När jag kom dit var hon trött och håglös.
Hon hade svårt att hoppa in i bilen så jag fick lyfta henne. När vi kom hem gick jag ca 20 m så hon fick kissa. Då var hon väldigt vinglig och det såg ut som hon hade svårt med andningen. När vi kom in och jag hjälpt henne upp på soffan fick hon helt plötsligt ännu mer svårt att andas.
Jag fick panik och ringde tillbaka till Analysen som då hade stängt. Jag ringde till Strömsholm och förklarade läget, och dom sa till mig att genast åka iväg.
Väl borta i Strömsholm fick hon röntgas och tas nya njurprover. Röntgen var det inga konstigheter med, men njurvärdena var skyhöga, 1600, de ska ligga på 100 ca. Under tiden såg vi att hon belv sämre och sämre, verkade förvirrad ibland och var tungandad. De ville att hon skulle skrivas in för intensivvård. Vi talade med dom om vi inte skulle ta bort henne direkt eftersom vi såg hur hon led, men veterinären tyckte vi skulle ge henne en chans med antibiotika och göra en ultraljudsundersökning dagen därpå. Jag kände att det var fel, men kändes ändå fel att inte ge henne en chans, tänk om...
Vi lämnade henne där, och det sista jag såg av henne var när hon tittade efter oss när vi gick åt andra hållet. Det var hemskt!!
Dagen efter väntade jag hela förmiddan på att de skulle ringa och tala om vad som sker, men ingen ringde. jag ringde då själv, jag ville åka ner till henne. Men jag fick endast till svar att de skulle strax ringa tillbaka när de fått svar på prover och ultraljud. Strax efteråt ringde min man och sa att dom ringt och sagt att hon var jättedålig, hon behövde avlivas.
Vi åkte mot Strömsholm, men när vi kommit till Fellingsbro ringde dom och sa att det var så akut så dom ville genast avliva henne. Det är klart sa vi, bara det går fort. Så det var bara att vända hemåt igen, de tyckte inte det var någon idé att åka dit.
Vi blev så otroligt ledsna, fast för mig kändes just då som jag redan hade gråtit så mycket redan att tårarna nästan var slut. Men på kvällen när vi satt och kollade på tv satt man hela tiden och väntade på att Bizzy skulle komma in från köket, då kändes det verkligen, hon låg alltid hos oss i soffan, helst med huvudet på någons bröst och blev kliad. Det är helt otroligt, det känns så tomt, Roxy undrar nog vart hon tagit vägen.
jag blir lite ledsen och arg på mig själv att jag inte stod på mig mer så att vi tog bort henne kvällen innan när vi var där, så vi fick vara med henne när hon somnade in.

söndag 16 oktober 2011

E-bok..

Nu har jag skickat iväg min bok som blev en e-bok till www.vulkanmedia.se. E-boken beställer man och den laddas till din dator, läsplatta eller smartphone.

Boken är inte lång, endast 27 sidor, tror det passar det ämne som jag skriver om. Vet själv ibland när jag läser såna böcker att man inte orkar eller har tålamod att läsa en hel bok. Dessutom hade jag inte mer att skriva om, kunde kanske ha utvecklat den lite mer. Men jag kommer nog skriva en till, denna gång till ungdomar med ångest och depression.

Jag har diskuterat med syrran om att den är väldigt självutlämnande. Men jag bryr mig inte om det, jag har hjälpt så många redan på min hemsida, www.panikangest.dinstudio.se, hjälpt dem genom att skriva om mig själv, fått andra att förstå vad de lider av, fått dem att känna sig lugna av att läsa min berättelse. Det är det värt!!