onsdag 28 februari 2018

Jag är med i Svenska Hästars Värn, där tar man hand om hästar som far illa och som man kan få adoptera. Man får hem en medlemstidning och där finns dessa hästar med som är lediga för adoption. Jag har tidigare haft funderingar på att skaffa oss en kallblodstravare eftersom både jag och min man har tagit b-licens som travtränare. Vi hade tidigare en foderhäst som var f.d travare men som nu går som fölmärr, där började mitt intresse för trav. Jag har tidigare varit emot allt vad trav heter, har tyckt synd om hästarna, men efter jag började följa med en travtränare på tävlingar så såg jag hur väl omhändertagna merparten av hästarna är. Det har blivit så mycket regler nu inom travsporten så hästarna behandlas bättre och bättre. I alla fall, jag började köra Amerone som min foderhäst jag hade då heter. Sedan köpte jag en travhäst som hette Vilja, denna häst red jag bara på i början men började sedan köra lite med då hennes skada som hon tidigare hade läkt. Jag och min man fick idén att gå på travskola vilket vi gjorde. Det gav mersmak och vi tog sedan b-licens.
Som jag tidigare skrivit fick jag ta bort Vilja pga stora tandproblem som inte gick att bota, och jag har i skrivande stund ingen häst. Så nu såg jag i SHV att de har en f.d  kallblodstravare, ett sto som är 9 år som har haft ett tufft liv men som nu blivit tryggare i sig själv. Hon är inriden men vet ej om hon varit körd på länge, kanske hon har dålig erfarenhet så det kanske inte går att köra henne. Jag tänkte bara i såna fall köra henne här hemma för motions skull.
Problemet är att jag har problem med värk i kroppen så jag vet inte om det fungerar, detta kalla väder som har varit har inte varit bra för mig. Men kanske det blir åt andra hållet, har jag en häst att ta hand om så kanske jag kommer må jättebra, hästar är helande.
Detta tål att tänkas på, men jag är väldigt sugen.

söndag 25 februari 2018

Nu när jag har haft mycket värk i kroppen så har jag bland annat haft ont i mitt knä, sjukgymnasten har konstaterat att det är en meniskskada och läkare tror det är artros eftersom de hittat det i det andra knät genom röntgen. Detta har gjort att de långa dagliga promenader på 5-7 kilometer m hundarna fått stått tillbaka sedan i somras. Nu de senaste 2 veckorna har jag och min man tillsammans med våra tre hundar tagit skogspromenader på ca 4 kilometer ca 2 dagar i veckan, dessutom har jag börjat tagit promenader på 4-5 kilometer med de två minsta hundarna. Den största 11-åringen har ont i ett bakben pga artros även hon, henne tar jag bara en mindre promenad med just nu så det passar mitt liv bra just nu. Men ändå får jag dåligt samvete, tycker de verkar ha tråkigt. Morgon och kväll får de även gå en runda på 1.7 km. Vi har även en stor trädgård som är inhägnad där de får springa ut på flera ggr/dag. Men jag analyserar, kollar hundarna hur de ser ut. Måsta försöka släppa mitt dåliga samvete.  Till våren ska vi ju gå på lydnadsträning jag och Frallan Hasse, och jag och Rollo, den minsta och jag ska gå på spårkurs om vi får plats i kursen. Och Roxy får bli pensionär från jakten.




lördag 24 februari 2018

Värk..

Jag har problem med värk i kroppen, antagligen har jag fibromyalgi, två läkare som jag varit hos tidigare misstänker det men jag har inte gått vidare med det, och denna vinter har inte varit rolig, har haft så ont i kroppen och varit så trött.
I förrgår var jag ute och gick med vår delägartravhäst som rehabiliteras just nu pga skada i knä och en kota på vänster bakben, hon ska skrittas 10 min. Jag tog även med hennes hagkompis när vi tog dagens promenad, en lite stressad tjej. Vi gick vägen ner mot rakbanan där de nu även bygger en väg så det åker stora traktorer med singel som låter en del. Så det kom en där vi gick, men föraren stannade till och väntade medan vi gick åt sidan. Men de blev ju lite oroliga, de är ju inte så vana att gå utan bomull i öronen heller travhästar som de är. Så det blev jobbigt att hålla två hästar i vardera hand, statiskt blev det. Så när vi kom hem igen var armarna rätt möra. Så igår var hela min kropp i smärta, så stel och hade så ont. Denna värk gör att jag även blir så trött.  Idag sov jag till 10, det var längesen, kändes som halva dagen gått när jag vaknade 😊.
Jag har fortfarande ont, men det ger sig nog snart.

torsdag 1 februari 2018

Låtsassemester...

Jag åker väldigt sällan på semester så jag får ta det lugnt och tänka mig att jag har semester här hemma nu istället. Jag jobbar inte för tillfället, anser mig vara hemmafru just nu ett tag, känns lite lyxigt men vi klarar oss ändå. Jag går varken på bidrag från försäkringskassan eller a-kassan. Jag har sedan i somras haft en meniskskada så jag knappt har kunnat gått så jag har inte sökt jobb som timvikarie inom hemtjänsten som jag hade tänkt gjort i höstas, men jag ska göra det snart har jag bestämt, känns väldigt jobbigt att inte jobba och tjäna pengar. Min man och jag har inga barn som bor hemma, alla är vuxna sen länge så vi har inga stora utgifter, vi lever rätt enkelt.
Jag har pustat ut nu efter allt ståhej sen jag hade hästar här hemma, det är ju ett stort ansvar att ta hand om andras hästar så länge, speciellt om man inte har egna hemma. Jag blir ju också väldigt känslomässigt engagerad när det gäller djur så det tar på krafterna. Men samtidigt känns det konstigt att inte ha några hästar att ta hand om, det känns tomt, jag har under 4 års tid haft en häst och skött om, foderhäst eller nu senast Vilja som jag fick ta bort i november pga svåra tandproblem som inte gick att få ordning på som jag skrivit om tidigare.
Så nu har jag försökt slappna av och ta det lugnt känslomässigt, bara tagit hand om våra, hundar, katter och höns, det räcker det just nu.
Men jag behöver inte åka till stallet där jag hade Vilja och den inhyrda hästen varje dag längre, så nu känns det lite tomt

Känner mig utnyttjad...

I höstas blev jag tillfrågad om att ta hand om ett par hästar när en tjej som jag bara känner lite grann skulle bort i några veckor över jul och nyår och jag sa ja. Det skulle jag aldrig gjort, jag har aldrig varit med om maken till att utnyttja andra människor. När hon varit borta den tiden hon skulle hörde hon inte av sig, jag fick sms:a och fråga om vi skulle ta hem hästarna till henne igen. Hon trodde jag ville ha dom längre, hon hade förhoppning om att jag kanske ville ha ena hästen på foder, vilket hon i och för sig frågat om, men jag sa nej till det då hon var för stor och för ung. Hon skulle hämta dem två dagar efter, men ringer sedan och frågar om jag kan ta dem lite längre, vilket jag inte kan då vi ligger i influensa jag och min man. Jag hade kämpat då redan i en vecka med hästarna fast jag var jättedålig.
På måndagen kommer hon sur som ättika och svarar knappt på tilltal och kommer med flera sura kommentarer. Och då har jag haft hennes hästar i mer än fyra veckor. Inte nog med det, hon ska åka dagen efter, och hon vet hur svårlastad den ena hästen är. Vi fick i alla fall bara iväg den ena hästen, den svårlastade blev kvar, själv drog hon hem fast vi inte lyckats få in hästen i transporten, vi hade till och med vår granne där till hjälp. Hon sa bara helt plötsligt att "nu lämnar jag er, ni får sköta detta, jag orkar inte, jag ska upp tidigt i morgon bitti och åka flyg till min sjuka kille". Jaha där stod vi helt långa i ansiktet jag och min man.
Det var bara att ställa in en ledsen ensam häst i boxen igen. Dagen efter kom dottern, men det gick inte bra det heller, hon lovade komma dagen efter med en veterinär som fick ge en lugnande. Dottern lovade ta på sig ansvaret att de skulle transportera iväg henne nu, jag behövde inte bry mig.
Dagen efter ringer Hon igen och säger att de inte kan komma och hämta idag, de skulle komma på söndag med en tjej som var duktig att lasta. Så jag gick ca 3 km med islandshästen till ett annat stall så hon fick sällskap av andra hästar. Där fick hon vara till söndagen. Söndagen kom men inte dottern, Hon hade sagt till hon som lastade att jag hade transport och att jag skulle köra iväg hästen. Herregud, jag blev så trött, jag hade tagit för givet att jag kunde släppa detta nu, så mycket som jag hade kämpat med att försöka få in hästen i transporten. Jag tyckte så synd om lilla islänningen, men jag var glad i alla fall att jag fick köra henne och se vad bra hon hamnade, en jättegullig tjej skulle ha henne hos sig tillsammans med två andra islandshästar, eventuellt blir hon kvar där sen också.

Jag blir så fäst vid dessa hästar så jag mådde lite dåligt i några dagar, men jag vet att båda hästarna har det bra nu.