fredag 7 augusti 2020

Vad väntar jag på?

 Det känns som jag går och väntar på någonting, på vad vet jag inte, det känns som det ligger något i luften. Jag har känt mig ensam fast jag har många omkring mig. Jag känner väldigt mycket just nu, speciellt djuren. Jag följer Alexandra Ortega på Instagram, en tjej som ska vara expert på problemhundar, har själv varit där med två hundar vilket jag ångrar idag. Metoden hon använder sig av är inte snällt, nästan på alla bilder går hon med hundarna i strypkopplet, och en del har även strypkopplet direkt bakom öronen och samtidigt nosgrimma, och så går hon och ser jättestolt ut, det kan ju vem som helst göra, gå med sånt koppel och hunden går som ett ljus bredvid. Jag har själv provat. Den senaste filmen ser man hur en hund badar i en fontän den bara ruskar på huvudet för att bli kvitt obehaget. Bredvid den hunden är en annan som de har med sig, den har svansen mellan benen på alla bilder och ser helt nedtryckt ut 😒. 

Klarar inte av att se sånt, på andra bilder har jag sett hur en dalmatiner ligger nedtryckt med nosgrimma hårt runt nosen.

Nu har jag slutat följa henne, allt verkar gå ut på dessa strypkoppel och att få hunden lydig med hjälp av rädsla.







lördag 4 juli 2020

En text som beskriver ADHD, där känner jag igen mig i allt förutom att hoppa i vattenpölar, kanske jag bara hållit igen dessa impulser 🙂.

Var på väg att göra en utredning, vi kom bara en bit då jag tog upp detta med hsp, vad lika "symtomen" är, vi kom överens efter några samtal att hos stämmer in bra på mig 🙂.

"Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss. Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt. Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst. Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen. Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg. Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort. Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig. Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på. För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra. Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen. Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med. Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut. Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för. Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar. Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det. Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem? Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det. Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen. När du känner att du inte orkar vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Det måste du låta oss få. Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv 🙏 Tack för att du tog dig tiden att läsa igenom inlägget. Det betyder mycket för mig/oss 💕" (okänd)

tisdag 19 maj 2020

Övertänker hela tiden just nu

Igår var jag fast i övertänkande igen, jag kunde inte släppa en sak, att någon kommenterat mitt hanterande av min häst, hur jag ska få henne att springa bättre. Jag bad inte om ett uttalande, jag frågade inte om vägledning. Jag gick bara in till denna tjej som stod och duschade sin häst efter träning och frågade om det gick bra, vilket hon tyckte, hon var väldigt nöjd. Hon stod där med några smala slangar kopplade till kallvattenkran och kylde ner sin häst ben. Va bra, sa jag, lite skillnad mot min lilla rulta, sa jag och skrattade.  Hon är ju det Freja efter att inte ha kunnat tränats ordentligt pga olika saker, bla svår att sko. Då sa hon otrevligt att du måste ju ha helstängt och tyngder på framhovarna om du ska få henne och springa,  dessutom att hon stannar och gör som hon vill. Jag blev helt paff, mållös, hur surt och otrevligt får man kommentera hur man tränar sin häst. Sen kom min man förbi och frågade vad hon gjorde med sin häst, skojade och frågade om hästen var het eftersom hon kylde ner benen. Då svarade hon, nej jag har ingen het häst, hästar ska man kunna hantera på ett bra sätt. Jag vet att hon vet att vår häst som är fux gör inte alltid som vi vill, henne får man inte vara arg på, det går bara inte, man kan säga ifrån på skarpen direkt, men man kan samtidigt inte tvinga henne.
Detta otrevliga bemötandet kunde jag inte släppa, kände mig så nedtryckt, fattar inte hur man kan säga så, vore skillnad om hon sagt det trevligt och frågat om jag vill ha lite tips. Nu så hon det så jag kände mig helt värdelös.
Som tur är har jag en kompis som förklarade för mig att hon kan vara dum mot andra också. Undrar hur hon mår egentligen 🤔???

                            Freja ❤

tisdag 31 mars 2020

Vad olika vi är..

Vad olika man kan vara, att vara och inte vara hsp, det är frågan?
Vi sitter i bilen, jag kollar vägen hela tiden samtidigt som jag tror mig känna hästens känslor där bak i transporten, sitter och spänner mig vid varje kurva och vid varje gupp. Chauffören som är min man är helt tvärtom, tycker jag tjatar när jag säger att man kanske ska köra lite saktare i kurvorna, bromsa lite tidigare. Jag förstår att han blir irriterad, känner till och med in hans känslor hur det känns att ha någon som tjatar, det måste kännas lite nedvärderande, att jag inte litar på hans körförmåga 😏.

Framme vid travbanan för lite träning på rakbanan. Stannar min man och frågar efter 2 varv om han inte ska köra åt andra hållet, det lutar ju nerför en del åt det håll han kör snabbjobbet (väldigt lite, jag vet). Tycker mig känna trycket från svanskappan på Kitty, kan inte vara bekvämt. Så håller jag på, känner in, känner in hela tiden. Det blir så jobbigt 😳!
Släpp kontrollen, vad är det???

torsdag 9 maj 2019

Ibland kan det vara lite jobbigt att vara HSP, antennerna är påslagna och tar in så mycket.

"Ta vara på det positiva med att vara högkänslig, tänk på att du upplever och noterar mycket som andra missar. Detta är en gåva som du kan använda dig av." (www.angest-stockholm.se). Det är inte så lätt alla gånger att se det positiva i att vara hsp
 😄.


Jag kollar in saker, blir någon illa behandlad, djur som människa blir jag arg inombords, går och analyserar och tänker hur sjutton man kan behandla någon annan illa. Hur kan man mobba och trycka ner en annan människa medvetet, hur kan man låta ett djur gå och ha ont och vara skadad i flera dagar utan att kolla med veterinär? Såna saker kan få mig att bli så arg och besviken på folk. Men samtidigt så säger jag inte till, vill inte verka duktig eller mer än någon annan. Jag känner av väldigt mycket hos djuren, deras känslor bla. Detta kan bli så övermäktigt ibland, jag orkar inte vara i stallet vissa dagar där det finns ca 20 hästar., hundar, barn, vuxna som kommer i omgångar, ibland kan nästan alla vara där samtidigt och då blir det liv i luckan oftast. Jag är oftast där på fm eller senare på kvällen, då är det lugnast. Helst skulle jag vilja ha min häst hemma i vårt stall, men då måste jag ha en till häst här som sällskap. Antingen då köpa en häst till eller låta någon hyra in sig. Men då gäller det att vi har ungefär samma tänk och inställning till djurhållning.

Jag har varit HSP sedan jag var liten, man föds ju med den personligheten. Jag tyckte synd om nästan alla, vuxna som barn. Kommer ihåg ett tillfälle när min kusin hade bråkat med min bror, min kusin bodde hos min mormor för hans mamma antingen inte kunde ta hand om honom, eller så ville hon helt enkelt inte, jag vet inte. Han var lite bråkig och hårdhänt ibland så han hade väl gjort nåt mot brorsan och mamma skällde på honom och skickade hem honom. Det var ju en bit att gå för honom och han var inte så gammal. När han gick hemåt och mamma skällde på han kollade jag in honom, hur hans kroppshållning såg ut, hur han såg ut i ansiktet, var han jätteledsen? Så höll jag på, kollade in människorna i min närhet, kollade deras kroppsspråk hur de mådde, hade mamma en ledsen eller orolig rynka i pannan? Såg pappa ledsen ut när vi åkte till affären för att handla?

Var vi ute på sjön kunde jag se en planka eller nåt ligga och flyta på vattnet, då fick pappa efter mycket övertalning och ett ledset jag hämta upp denna planka och ta upp i båten, jag förmänskligade allt. Jag förmänskligade tuggummit jag hade i mun, spottade jag ut det tog jag med det hem och la det i vår soptunna, ville inte lämna det ensamt ute någonstans i en papperskorg. Så där höll jag på när jag var liten. Bilar som vi sålde grät jag över när jag såg dem på kort, kan än idag ha svårt för att sälja speciellt bilar. Kanske vi efterlämnar vår energi i den, att den blir så personlig???
Jag har blivit bättre med allt, men jag har fortfarande separationsångest, att lämna hemmet med hundar i andras vård eller åka bort själv 1-2 dygn är jobbigt ibland.

måndag 15 april 2019

Jag har öppnat en till blogg, om vår travhäst Freja Rico, vår första häst som vi kört in och nu tränar. www.frejarico.blogspot.com.

Jag mår väldigt bra med att hålla på med hästar, det hjälper mig att slappna av i livet.

söndag 14 oktober 2018

Freja Rico

På videon ovan ser man Freja Rico, vår häst, och hennes mamma näst sist och sist i flocken (mamman sist)




Här är hon, vår Freja Rico