söndag 20 december 2020

Otur eller hsp

Vet inte vad jag ska säga, blåögd, hsp eller otur? Nu är jag inne på  min fjärde häst som förmodligen har ett större fel. Då min veterinär var här och kollade tänderna på vår senaste häst Kitty hittade hon foderinpackninga, och tandfickor där foderinpackningar bildas går inte tillbaka på hästar som hos oss människor. Vår Vilja som vi fick avliva pga väldigt djupa tandfickor med inflammationer som gav smärta och svårt att äta var behandlad av en hästtandläkare som var en riktigt dålig tandläkare, har nog skrivit om det här för några år sedan. Nu fick jag reda på idag att Kitty behandlats av samma hos förra ägaren. Så det vore inte konstigt om hon har fel på tänderna sa hon som upplyste mig om det 😒. Vår tandläkare sa sist att hon tyckte vi skulle försöka skölja hennes tänder och boka ny tid om ett halvår. Och nu har det snart gått 7 månader och veterinären är svår att få tid hos så vi kanske måste åka till Karlstad och kolla, det luktar unken mat iKittys mun ibland, fastnar foder i tandfickorna och det är inte bra att det blir bakterier. Dessa bakterier är inte bra att svälja, inte bra för magen. 

Nu hoppas jag att detta går att ordna, men ibland undrar jag varför dessa hästar kommer till mig? Ett medium sa att det är min uppgift, hästarna som behöver hjälp, någon som hittar och känner in vad hästarna har för problem. 

söndag 13 december 2020

Coronatider

 Denna corona är inte kul, och julen närmar sig sakta men säkert. Jag har varit lite försiktig att umgås med människor, till och med med dom nära. Ibland undrar man ju, tänker på mina barnbarn, den största kommer nog ihåg mig, men de minsta som bara är 3 och den andra snart 2 år. Tänk om de börjar bli blyga har jag tänkt om jag inte träffar dem tillräckligt ofta. Men jag har åkt hem till dom för att hålla liv i relationen när tiden varit för lång emellan gångerna. Men idag tog jag hem de till oss ett tag, och inte var de blyga. Kanske den lilla var lite blyg för min man, honom har de inte träffat så mycket på sista tiden. Men det var skönt att ha de här. Träffade även min äldsta dotter med familj, utom mitt äldsta barnbarn som var hos sin pappa, hos min syster. Man behöver se dom ibland, man blir glad och känner att man får lite energi efteråt, för det har ju varit rätt grått och trist på senare tid.

Jag kollar på jobb, men det är inte lätt att hitta något om man kollar på arbetsförmedlingens hemsida. Börjar bli tråkigt att gå arbetslös nu, men för min mans skull som är lite orolig för Corona väntar jag tills det har lagt sig det värsta igen. Helst vill jag ju jobba med djur, men det är inte lätt att hitta såna jobb i min ålder. Kanske skulle ta upp healingen, healing och djurkommunikation som jag gått delkurs 1 och 2 i vore kanske något att satsa på. Healar både mina hästar och hundar. Fick erbjudande att ta hand om en liten hund idag, det måste vi fundera på, hon är en 9.årig chihuahua. 

Tiden går....

 Nu har det gått en tid sen Freja försvann, men fortfarande är det tomt och konstigt utan henne. Hoppas det släpper någon gång. Jag har ju så mycket saker efter henne kvar så man blir ju påmind varje dag. Men jag är tacksam för henne, jag lärde mig mycket av henne då hon var med om mycket under sin tid. Svårskodd pga av en elak hovis som slog henne, den kampen att försöka få en hovslagare som var tillräckligt lugn och ha den tålamodet var svår att hitta. Hittade en till slut som förstod hennes dilemma, men som naturligtvis också tappade tålamodet emellanåt. Halt med ödem mellan frambenen, antagligen pga att hon sprungit omkull i lerig hage och fläkt sig med hoven i kläm mellan frambenen. Direkt efter det förkylning med feber. Direkt efter det en Jättejobbig mugg, och eftersom hon var så rädd om sina hovar redan så fick vi åka in till klinik och sedera henne även för det. Denna mugg hade hon nog i 2 månader förra hösten. Besök på klinik 2 ggr för muggen. Så träningen den hösten och vintern var inte mycket så hon blev lite mullig som inte var så lätt att få tillbaka. Så i våras började vi träna henne så smått igen, sakta eftersom hon var överviktig. Men till slut så var hon rätt fin, vi började köra på banan igen, men hon ville inte trava ordentligt, och eftersom hon var en passgångare sen förut så trodde vi hela tiden att det var det som spökade. Men det fungerade inte så jag sa att vi börjar om från noll, och det var då sen som hon började bli irriterad vilket jag trodde var pälsen. Sen resten har jag skrivit om, antingen här eller på www.frejarico.blogspot.com.


torsdag 19 november 2020

 Den här dagen kändes jobbigare, tanken på Freja tog upp mycket av tiden, hon var sån fin häst så go.

Jag kommer nog inte köpa mig någon mer häst, känns just nu lite som ett lotteri. Jag borde ju ha röntgat Freja innan köp, men samtidigt var jag redan fäst vid den hästen eftersom jag varit med sedan hon föddes. Hade inte den tanken då.  Hon stod till och med här en sommar som föl tillsammans med hennes mamma, ett till föl och hennes mamma. Då var de  2-3 månader, så små. 

 

Lilla pluttan 💕







onsdag 18 november 2020

Freja

 Jag är så ledsen, vi har känt oss tvungna att ta bort vår älskade Freja, vårt 3-åriga varmblod som vi har försökt träna trav med. Vi har hela tiden trott att hon inte kunde trava rent pga att hon var obalanserad, behövde tunga skor fram bla för att kunna trava. Det visade sig att hon hade medfödda tornutskott som satt ihop i ländryggen som gned sig mot varandra. De såg det när vi röntgade henne i Strömsholm i tisdags. Hon hade även inflammation i si-leden och hade troligtvis inflammation i kotorna fram då hon visade hälta på högt böjprov. De tänkte först röntga kotorna, men började med ryggen då de fick se vad öm hon var där. Hon fick 2 sprutor med cortison och smärtstillande i si-leden och 8 sprutor med cortison och smärtstillande i ländryggen. Hon var så duktig. Vi har en tid om 2 veckor igen till Strömsholm så den måste jag avboka 😥.

Men det blev ohållbart, hon blev mer och mer arg och ohanterbar, hon såg sådär tom ut i blicken och hade painface. Hon ville inte heller gå ut i hagen så hon fick stå i lilla hagen uanför uteboxarna de 2 sista dagarna. Det var fruktansvärt att behöva bestämma sig, man känner sig som en bödel, men jag vill inte ha en häst som man måste behandla med cortison och smärtstillande för att hon ska kunna må någorlunda. Det går tydligen att operera, men rehabiliteringen är jobbig både för häst och människa. Och under tiden, hur ont har hon då????

Så i måndags bestämde jag mig, jag ringde Vivet och de kom samma dag. Lika bra tyckte jag, och hästarna känner att man blir konstig om man ska gå och vänta tills "man är beredd psykiskt", och det är jobbigt och få vänta tills nästa tid, det klarar jag inte. Så jobbigt det var, både jag och Knaggen var med hela tiden. Jag gav Freja Domosedan (sedering) hemma så hon var neddrogad redan när de kom, så det gick väldigt lugnt tillväga. Han tog även med sig Freja för kremering.💔

Idag känns det jobbigt, jag känner mig ledsen och trött i hela kroppen, det tog en fruktansvärd kraft från mig, hon var ju min goa häst . För ca 4 veckor sedan började hon ändra beteende, hon sparkade och bet mig när jag skulle sätta på täcke tex, sätta på sele och huvudlag var otänkbart, så vi har inte kört henne sedan dess. Vi rodde hon var irriterad av pälsbyte, de kan ju bli väldigt irriterade av det. Till slut var det ohållbart, varje dag som jag skulle gå ut till henne visste jag inte hur hon skulle vara. Hon sparkade till ordentligt en gång då jag  skulle sätta på bensnörena till täcket, benet for precis förbi mitt huvud och in i väggen bredvid mig, då blev jag ordentligt rädd. Jag hade en equiterapeut för några veckor sedan som behandlade Freja, och även en tjej som gav henne djupvågsmassage. Antagligen så har hon under hela uppväxten byggt upp muskler runt "missbildningen", och när sen musklerna slappnade av skyddade inte musklerna "missbildningen" i ryggen och utskotten åkte ihop. Synd man inte började med röntgen, då hade säkert veterinären sagt ifrån.....eller förresten, hon nämnde ingenting om det, det borde dom veta och säga att man inte ska ta bort de skyddande musklerna. Rida skulle jag inte få göra i varje fall, det var uteslutet på Freja. 

Jag har sett på hennes ögon på senare tid att det är något som är fel, hon är så lätt att läsa av, men som jag skrev tidigare, trodde hon hade ont i huden pga pälsbyte. Så fel man kunde ha 😥. I somras var hon spänd i hela kroppen, det var därför jag sen tog hem tjejer som skulle hjälpa mig och behandla henne.

Sov så gott Freja, nu slipper du smärtorna i kroppen 😥💔💔💔




fredag 7 augusti 2020

Vad väntar jag på?

 Det känns som jag går och väntar på någonting, på vad vet jag inte, det känns som det ligger något i luften. Jag har känt mig ensam fast jag har många omkring mig. Jag känner väldigt mycket just nu, speciellt djuren. Jag följer Alexandra Ortega på Instagram, en tjej som ska vara expert på problemhundar, har själv varit där med två hundar vilket jag ångrar idag. Metoden hon använder sig av är inte snällt, nästan på alla bilder går hon med hundarna i strypkopplet, och en del har även strypkopplet direkt bakom öronen och samtidigt nosgrimma, och så går hon och ser jättestolt ut, det kan ju vem som helst göra, gå med sånt koppel och hunden går som ett ljus bredvid. Jag har själv provat. Den senaste filmen ser man hur en hund badar i en fontän den bara ruskar på huvudet för att bli kvitt obehaget. Bredvid den hunden är en annan som de har med sig, den har svansen mellan benen på alla bilder och ser helt nedtryckt ut 😒. 

Klarar inte av att se sånt, på andra bilder har jag sett hur en dalmatiner ligger nedtryckt med nosgrimma hårt runt nosen.

Nu har jag slutat följa henne, allt verkar gå ut på dessa strypkoppel och att få hunden lydig med hjälp av rädsla.







lördag 4 juli 2020

En text som beskriver ADHD, där känner jag igen mig i allt förutom att hoppa i vattenpölar, kanske jag bara hållit igen dessa impulser 🙂.

Var på väg att göra en utredning, vi kom bara en bit då jag tog upp detta med hsp, vad lika "symtomen" är, vi kom överens efter några samtal att hos stämmer in bra på mig 🙂.

"Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss. Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt. Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst. Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen. Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg. Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort. Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig. Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på. För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra. Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen. Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med. Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut. Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för. Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar. Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det. Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem? Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det. Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen. När du känner att du inte orkar vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Det måste du låta oss få. Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv 🙏 Tack för att du tog dig tiden att läsa igenom inlägget. Det betyder mycket för mig/oss 💕" (okänd)

tisdag 19 maj 2020

Övertänker hela tiden just nu

Igår var jag fast i övertänkande igen, jag kunde inte släppa en sak, att någon kommenterat mitt hanterande av min häst, hur jag ska få henne att springa bättre. Jag bad inte om ett uttalande, jag frågade inte om vägledning. Jag gick bara in till denna tjej som stod och duschade sin häst efter träning och frågade om det gick bra, vilket hon tyckte, hon var väldigt nöjd. Hon stod där med några smala slangar kopplade till kallvattenkran och kylde ner sin häst ben. Va bra, sa jag, lite skillnad mot min lilla rulta, sa jag och skrattade.  Hon är ju det Freja efter att inte ha kunnat tränats ordentligt pga olika saker, bla svår att sko. Då sa hon otrevligt att du måste ju ha helstängt och tyngder på framhovarna om du ska få henne och springa,  dessutom att hon stannar och gör som hon vill. Jag blev helt paff, mållös, hur surt och otrevligt får man kommentera hur man tränar sin häst. Sen kom min man förbi och frågade vad hon gjorde med sin häst, skojade och frågade om hästen var het eftersom hon kylde ner benen. Då svarade hon, nej jag har ingen het häst, hästar ska man kunna hantera på ett bra sätt. Jag vet att hon vet att vår häst som är fux gör inte alltid som vi vill, henne får man inte vara arg på, det går bara inte, man kan säga ifrån på skarpen direkt, men man kan samtidigt inte tvinga henne.
Detta otrevliga bemötandet kunde jag inte släppa, kände mig så nedtryckt, fattar inte hur man kan säga så, vore skillnad om hon sagt det trevligt och frågat om jag vill ha lite tips. Nu så hon det så jag kände mig helt värdelös.
Som tur är har jag en kompis som förklarade för mig att hon kan vara dum mot andra också. Undrar hur hon mår egentligen 🤔???

                            Freja ❤

tisdag 31 mars 2020

Vad olika vi är..

Vad olika man kan vara, att vara och inte vara hsp, det är frågan?
Vi sitter i bilen, jag kollar vägen hela tiden samtidigt som jag tror mig känna hästens känslor där bak i transporten, sitter och spänner mig vid varje kurva och vid varje gupp. Chauffören som är min man är helt tvärtom, tycker jag tjatar när jag säger att man kanske ska köra lite saktare i kurvorna, bromsa lite tidigare. Jag förstår att han blir irriterad, känner till och med in hans känslor hur det känns att ha någon som tjatar, det måste kännas lite nedvärderande, att jag inte litar på hans körförmåga 😏.

Framme vid travbanan för lite träning på rakbanan. Stannar min man och frågar efter 2 varv om han inte ska köra åt andra hållet, det lutar ju nerför en del åt det håll han kör snabbjobbet (väldigt lite, jag vet). Tycker mig känna trycket från svanskappan på Kitty, kan inte vara bekvämt. Så håller jag på, känner in, känner in hela tiden. Det blir så jobbigt 😳!
Släpp kontrollen, vad är det???