Satt och diskuterade lite om barn och hur de fungerar, hur man som förälder skall vara och inte vara. Vi pratade mest om tonåringar om hur de har det i dessa tider, att de måste vara tillgängliga hela tiden, går mobilen sönder eller internet inte fungerar så är det nästan katastrof, de blir liksom "isolerade" från sin sociala omgivning då, vilket man kanske har lite svårt att förstå som förälder.
Vi diskuterade även om hur man som förälder skall agera när tonåringen får ett raseriutbrott, när tonåringen säger dumma saker som kanske sårar, skall man då gå därifrån när det börjar gå överstyr eller...?
Jag tycker att man skall stanna upp och prata för han/hon vill ju verkligen någonting även om det kanske blir fel, de kanske inte får fram det på det sätt som de egentligen vill, sen om föräldern blir förbannad tillbaka och kanske nonchalerar barnet då står barnet där med skammen och en stor känsla av ensamhet, hon känner sig inte förstådd.
Kommer ju ihåg själv hur det var när man var liten, när man visste att man gjort ett fel, man kände skam, allt blev bara värre och värre för man grät ju för att man var ledsen för att man gjort fel, samtidigt som man blev missförstådd, de trodde bara att man var mer omöjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar