Oj va jag skriver, men jag gillar det..

Nu ljög jag nog lite i föregående inlägg, jag bryr mig nog visst fortfarande om vad andra tycker och tänker om mig. Var på Ica och handlade och stannade och pratade med en gammal klasskompis, vi blev att prata om vad vi gör. När han frågade vad jag gör så kom jag in i en försvarsställning direkt, började förklara detta med deltidsstämpling. När vi pratat klart sa han, -lycka till, och tyckte jag såg en konstig min att han tyckte jag var konstig som började förklara nåt som jag kanske inte hade behövt. Sedan på väg ut träffade jag en f.d arbetskamrat och det blev prat om jobb igen, hur det ser ut för mig nu. Varför ska det kännas så skamligt att vara arbetslös, varför börjar man förklara sig hela tiden??