Jakthundar och familjehundar

Var inne på en hemsida som handlar om en jägares Jämthundar. Han hade förlorat sin hund i en jaktolycka, dvs.hans hund träffades av en ricoschett när de skulle skjuta en skadeskjuten älg, en tragisk olycka, grät när jag läste om hur allt hade gått till. Färden till veterinären, stunden med hans hund i väntan på veterinären, och som blev hans sista tid med tiken eftersom de var tvugna att avliva henne under operationen. Påminde om våra jakthundar Kalle och Ella som dog samma vecka, Kalle av ett hjärtfel och Ella i en jaktolycka med ett vildsvin.

Jakthundar är ju så utsatta, man vet aldrig vad som kan hända under en jakt, därför är man alltid lite orolig inför jakten eftersom våra hundar är såna familjehundar också, de är ju med oss jämt, ligger hos oss i tv-soffan, ja de är riktiga familjemedlemmar. Ska här berätta vad som hände våra hundar Kalle och Ella.

Kalle var en go och snäll drever som endast blev 7 år. Det började med en halsinfektion som inte riktigt ville ge med sig, han fick penicillin och blev bättre. Men sista veckan började vi märka att han inte var riktigt alert, han hängde inte med Ella för att skälla när det kom andra hundar utanför staketet. En söndag när vi kom hem kom han inte och hälsade som han brukar, han kom bara fram till oss, sedan gick han och la sig under köksbordet. Han var rastlös, gick liksom runt och la sig på olika platser. När jag gick och skulle kolla till honom i vårat sovrum så kändes han plötsligt kall. Vi ringde till Strömsholm där de sa att jag skulle ta febern och sedan återkomma. Han hade ca 37 grader, och de sa att vi skulle komma dit. Vi tog bilen och åkte de 10 milen till Strömsholm, när vi kom dit var han helt matt, han orkade inte ens gå in till undersökningsrummet, han vinglade så vi fick bära in honom i slutet. När de tog febern hade han plötsligt bara 35,5 grader. Det verkade allvarligt så de tog in honom och röntgade honom, vilket visade sig att hjärtat var förstorat, han hade hjärtsvikt. Han blev bara sänre och de fick ge honom syrgas. Plötsligt kollapsade han och de började med återupplivning. De höll på ett tag med hjärtmassage medan min man fick hjälpa till och hålla i honom, det var hemskt och vi stod där och mådde så dåligt av alltihopa. Till slut sa vi till dem att sluta, vi tyckte att det såg otäckt ut, dessutom sa även veterinären att de inte visste hur han skulle må om de fick igång honom, så vi gemensamt bestämde att han skulle få vara där han var. Sorgen var stor när vi åkte hem utan Kalle och lång tid därefter. Det man ser framför sig är blicken när han tittade på oss, det såg ut som han undrade vad som händer, usch..

Sedan dröjde det bara 4 dagar när Ella 3 1/2 år var med om en jaktolycka som tog hennes liv. Jag hade precis lagt mig när min mans jaktkamrat ringde och frågade om vi kunde komma med Ella, de hade skadeskjutit ett vildsvin. Det var älgjakt så vår Ella hade varit ute redan hela dagen och var trött så jag tyckte inte om det, vilket jag även sa. Men vi var de enda som hade hund i jaktlaget så vi hade inget val. Jag följde med. Klockan var ca 22.00, och vi åkte iväg. När vi kom fram skuttade Ella glatt ut, hon såg inte speciellt trött ut. Jag och en ur jaktlaget stannade vid bilen medan min man och en annan i deras jaktlag gick för att spåra. Vi stod utanför bilen och lyssnade på vad som hände. Plötsligt hörde jag Ella skrika till, lite mummel och ett skott. Det tog ett tag, hörde hur de pratade i skogen. Sedan sa han som stod med mig att han såg någon komma på gärdet. Det var min man som kom med stora kliv. Han slängde sin jägarmössa på marken, kom fram till mig och sa; -den tog Ella. Jag fattade inte, bara skrek nej och min man kramade om mig. Det var det värsta jag varit med om, vi grät alla tre som stod där, den andra jägaren var helt förstörd sa min man, han var kvar i skogen. De kände sig skyldiga som ringt och tagit ut Ella, men vad ska man göra, man kan ju inte ha ett skadeskjutet vildsvin springa i skogen. Sedan var ju inte Ella en sådan hund som ska jaga vildsvin, Hälleforsare är alldeles för godtrogna, tror gott om alla. Den kvällen var inte kul, det var helt tomt när vi kom hem, ingen hund kvar alls. Sedan var det inte heller kul att berätta för barnen att ännu en hund inte fanns kvar hos oss. Länge var jag arg för det som hände Ella, tyckte det var en onödig grej som hände precis som Daniel kände. En jakthund är ju även en familjemedlem som man är rädd om och när sådant här händer sörjer man otroligt, det känns som man har svikit hunden.

Jag har tyvärr inga digitala bilder på Kalle eller Ella, men här har jag tagit ett kort på dem där de hänger på vår vägg i hallen, taget av Ingela Högestig.