Vad tänker försäkringskassan på egentligen...??

När man läser om att långtidssjukskrivna ska bli utförsäkrade blir jag så jäkla arg, vad tänker dom med, försäkringskassan??
Man får en känsla av att de fått en bakläxa av de högre där uppe i Stockholm, ett ultimatum, gör de inte något åt deras dåliga ekonomi så har de inget jobb kvar. Så nu i desperation slänger de ut de sjukskrivna till ingenstans. Naturligtvist så finns de dom som behöver sig en spark i baken, som behöver komma igång, men man kan ju inte dra alla över en kam. Jag tänker på de sjukskrivna som mår psykiskt dåligt, som har utmattningsdepression och ångest med fibromyalgi som följd, har själv varit där och vet hur det känns, man mår så jäkla dåligt. Tror verkligen försäkringskassan att dessa människor blir bättre av att leva i ovisshet, att inte känna att de är värda någonting, att få kämpa mot dem? Dessutom är det ju verkligen konstigt att de får ställa sig som arbetssökande istället eftersom de inte är arbetsföra, för det är man inte när man har kraftig ångest, när man är drabbad av utmattningsdepression och har fullt upp med att gå ut till postlådan.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article5943308.ab

Vill ju bara vara nyttig...

Usch, nu har jag sagt till en massa att jag har fått ett jobb, och var jätteglad för det fast jag kanske innerst inne tvekade om det verkligen var ett jobb som passar mig. jag vet att man ska vara glad för ett jobb idag, men detta var så långt från mig man egentligen kan komma tror jag.

Jag hade bestämt mig för att satsa på "avslappningsbehandlingar", dvs massage och hot stone-massage till människor som är stressade eller som bara behöver en stunds avkoppling, så jag började en massagekurs. Som tur var slutade jag inte med den utan fortsatte, jag ville det ifall jag inte skulle trivas med jobbet som telefonförsäljare. Jag hade sökt jobb på Pool Media i augusti för jag tänkte att det kunde kanske vara något. De ringde i alla fall torsdagen för 2 veckor sedan och frågade om jag kunde komma på intervju dagen efter. Javisst, sa jag och åkte då dit på fredagen. Avdelningschefen där jag skulle vara var jättetrevlig, tyckte det kändes bra. Hon sa att jag skulle jobba för ROFUB, Riksorganisationen för utsatta barn. Jag skulle vara 1 bland de 5 första av 24 som är med från början i ROFUB, om någon frågade vart jag jobbade skulle jag säga att jag jobbade för just ROFUB, inte Pool Media. Tyckte redan där det verkade mystiskt.
Jag började "testjobba" på måndagen, och det gick bra direkt, sålde så jag klarade budgeten. Andra dagen frågade jag om jag kunde ringa till kontakter som jag hade, -javisst, bara du känner dom väl sa min chef. -Ja, det är klart din farsa ska slänga in en 10.000 kronors sa en annan och skrattade. Va bra, tänkte jag då, kan ju då ringa någon ibland om jag känner att jag inte får ihop budgeten, dessutom tyckte jag ju att det vi skulle jobba för var jättebra. Jag tycker fortfarande att det är en jättebra sak dom ska satsa på, gå ut och undervisa lärare så de hittar de barn som finns i klasserna som har föräldrar som missbrukar. Sålde under veckan ordrar både till egna kontakter och efter UC-listan, alla tyckte det gick bra och peppade mig. Min chef sa att jag kanske inte skulle ta alla kontakter på en gång, men jag sa att jag känner många som har företag, och att jag bara ringer någon då och då.

I måndags ringde jag en kille som jag känner och som har ett företag och som jag anade verkligen skulle tacka ja för han är en snäll och go person, en som säkert ville hjälpa barn som har det svårt. Han tackade ja. Efter ett tag kom en person in på mitt rum och sa att jag inte fick ringa till kontakter, även chefen sa; -kanske efter att provanställningen gått ut och jag var fast anställd, då kanske de kunde titta mellan fingrarna om jag inte fick budgeten att gå ihop. Fattade ingenting, var de inte glada att jag fick in pengar till de här barnen, tyckte det verkade konstigt. Jaha, tänkte jag, jag körde igång och ringa, en aning irriterad. Varför säger man olika saker? Sålde sen inget på 3 dagar, men på torsdagen (igår) sålde jag över budgeten.

Igår fredag hade jag på morgonen nästan bestämt mig, att jag skulle avsluta mitt jobb, men var inte helt säker. På morgonmötet hände en sak som fick mig att bestämma mig. Vi skulle få besök av "expertpanelen", de som ska besvara frågor på hemsidan tror jag det var. Det var Dahl & Dahl (de som startat upp ROFUB och anlitar Pool Media, vilka jag träffat förra fredagen), Benny Haag och någon mer tjej. Vår chef sa att hon skulle presentera oss när de kom, men bara 3 av oss, de som hade börjat innan mig. Hon sa; "-de ska ju vara lite speciella", tittade på mig och pekade på de andra 3. Jaha, tänkte jag, så jag är inte speciell då, vad är jag då? Inte speciellt pedagogiskt sagt. Själv hade jag tagit med denna 4:e person för att hon skulle känna sig som en i gänget som de vill att man ska känna sig som. Kände mig inte värd speciellt mycket där jag satt. Sedan gick var och en till sitt rum och började ringa. Sedan efter ett tag knackade det på min dörr, det var chefen, hon sa; -det är ju kaffe och tårta, Benny Haag m. fl har ju kommt. Okej, tänkte jag, va nu då? Jag kom in där till fikat sist av alla, hälsade på "expertpanelen" med Benny Haag (skådisen), kände mig en aning dum. Naturligtvist trodde jag att jag inte skulle vara med eftersom hon sagt så. Kände mig en aning förvirrad där jag satt. Sedan när vi gått in på våra rum och skulle börja jobba igen sa jag till chefen att jag ville prata med henne. Sa direkt att jag hade bestämt att jag inte passade för detta, att jag inte kände mig bekväm. -Nejmen, du som var så duktig, va tråkigt!! Men hon ville inte att jag skulle tala om för de andra förrän mötet var slut, det kunde ju bli starka känslor. - Nej det tror jag inte, sa jag, tror inte det blir så starka känslor. Hon ville nog bara inte att de som kom, "expertpanelen" skulle få veta att jag slutat, de visste att jag sålde bra eftersom chefen sa det förra gången de var här.

Har faktiskt googlat nu i efterhand om Pool Media eftersom jag tyckte allt verkade så mystiskt, det skrivs mycket om dom. Men jag vill säga till er som köpt av mig, att det i alla fall är en bra grej som "Dahl & Dahl Prevention och beroendecenter" ska göra, det är mer att jag tycker inte själva Pool Media verkar vara så seriösa, lite för Amerikanskt för min smak när det gäller personalen, det känns inte bra, en aning känslokallt vid val av personal.
6 personer kom och testade en vecka var och några av dom sålde faktiskt. Undrar om det är deras sätt att tjäna pengar??

Men jag träffade jättegulliga personer på min avdelning, speciellt min coach som själv varit maskrosbarn och tjejen (säger inget namn) i rummet bredvid mig som var så gullig och omtänksam. Er hade jag gärna träffat någon annanstans :-)).

Vad ska man göra?

Undrar just nu vad jag håller på med........egentligen.

Känner mig inte bekväm...

Vet att jag alldeles nyss har skrivit att jag trivs på mitt nya jobb (har försökt intala mig det), det gör jag på sätt och vis, arbetskompisarna trivs jag med, men...
Den här bloggen skapade jag för att skriva om "att leva här och nu", vilket jag inte gör just nu känns det som. Jag kan inte få fram den känslan alls, känner mig inte bekväm med det jag gör, jag håller på med något som inte är jag. Vad håller jag på med, försöker jag lura mig själv, försöker jag skapa något som inte går att skapa? Det blir ju inte bättre heller av att jag varje månad blir en klimakteriehäxa, helt tappar självförtroendet och det sociala.

Jag som vill må bra och hittade just det, börjar nu backa bakåt igen, varför? Jo, jag kände att jag började känna mig onyttig efter 2 månader som arbetslös, kände mig som ett mähä som inte gjorde nån nytta. Ändå hade jag bestämt mig, jag skulle få andra människor att må bra, skapa självhjälpsgrupper för människor som mått som jag, dvs haft ångest av något slag. Nu när jag mår bra ville jag hjälpa andra att må bra, för det går att bli fri från panikångest. Jag skulle börja arbeta med massage (går nu en massagekurs) för välbefinnandet, även gå en kurs i "hot stone massage", ha avslappningsbehandlingar för dom som bara vill varva ner och få känna sig ompysslade, och vet att jag kan det.
Då ringer de från Pool Media och undrar om jag fortfarande är intresserad av att jobba där, om jag kan komma på en anställningsintervju. Jag blir förstås tacksam och tackar ja, fast jag innerst inne vet att det inte kanske passar mig. Blir erbjuden provanställning efter en testvecka och sitter nu där och ringer och ringer i ett rum, med utsikt över en parkeringsplats.

Måste ta en funderare, eller måste jag det egentligen??

Typiskt mig..

Varför kan jag inte tänka till, lite mer än näsan räcker åtminstonde..
Jag ser allt bra i allt, man kanske skulle kunna kalla det en aning blåögd. Nu låter det nog dumt, men jag tror jag har gjort ett misstag. Mina nära blir nog en aning trött på mig när jag återigen hoppar på något som jag sen inte avslutar, men jag klarar det nog inte, klarar nog inte att sitta i ett rum från klockan 8 till fem och bara ringa och ringa dagarna i ända och fråga folk om de vill sponsra pengar. Det är en bra grej dom ska sponsra, men av ca 150 telefonsamtal är det kanske, om man har tur, 2 stycken som nappar på det, vissa dagar inga alls. Som den här veckan, då sålde jag inga ordrar på 3 dagar, hur upplyftande är det?
Dessutom tar kroppen stryk, får huvudvärk, får ta huvudvärkstabletter varje dag. Sover dåligt på nätterna, är det värt det, NEJ.

Oj, oj, oj.....

Idag när jag kom hem så spelade jag in det jag ska säga i telefon när jag jobbar. Jag låter som en kråka, min röst är inget vidare just nu, känns som jag inte har ork i rösten. Naturligtvist är jag inte van att prata så mycket som jag gör just nu :)). Ska dricka nåt varmt ikväll som lenar halsen. Min röst är väldigt gäll just nu, låter inget trevligt alls.

Mitt nya jobb är väldigt intressant, det är en väldit god sak vi arbetar för. Gå gärna in på ROFUB:s hemsida och läs, väldigt bra :)! Jag har fått så många trevliga arbetskamrater, dessutom känner man sig väldigt välkommen, vilket betyder väldigt mycket.

Förresten, va skönt det var när det var ljust när man gick ut med hundarna kl 6 i morse, stor skillnad, trodde nästan att jag hade tagit fel på klockan ;). Men det var desto mörkare när man gick ut genom jobbets dörrar kl 5, usch, va mörkt!!

Nu ska jag sätta mig framför tv:n och bara glo, ta det lugnt och slappna av, inte göra någonting. Det som inte känns bra är att Bizzy inte verkar må så bra, har kräkits i natt och nu på dagen, måste nog ringa veterinären om det inte går över i morgon.

Till min älskade man!!

Fattar ingenting!!

Helt otroligt, förstår ingenting...
Annika Östberg har suttit 28 år i fängelse i USA för dubbelmord och sitter fortfarande inspärrad, medan Biljana Plavsic som sitter inne för massmord på tusentals människor under kriget på Balkan nu ska släppas efter 6 år på Hinseberg. Mord är ju mord, förstår inte hur man kan ta livet av en annan människa, förstår inte hur det kan vara sån skillnad, hur kan man släppa en person som har varit med och utfört en sån fruktansvärd handling som att mörda så många människor????

Börjar känna mig varm i kläderna

Efter snart en vecka på det eventuellt nya jobbet så börjar jag känna mig hemma där, bara trevliga människor. Jag åker kl. 7.15 hemifrån och kommer inte hem förrän ca 17.40, det blir långa dagar. Men som tur var har jag min underbare man som fixar här hemma, det är bara att sätta sig vid matbordet när jag kommer hem, han är otroligt duktig på att laga mat. I början så här blir man naturligtvist extremt trött, somnar som en stock när jag lägger mig på kudden :). Jag ska väl kunna komma ikapp med allt snart, när jag har vant mig med de långa dagarna ;-).
Det som är lite jobbigt är att det känns som jag har ett headset på huvudet hela kvällen, vet inte riktigt hur jag ska få bort den känslan, undrar om det försvinner efter hand.....:)??

Plastikoperationer

Har tittat på "plastikkirurgerna" på TV4+, ett program som jag såg idag för första gången. Det är med blandade känslor jag tittar på programmet, jag både tycker det är hemskt att man ska behöva operera sig för att må bra, behöva operera sig för att man ska få ett bättre självförtroende. Samtidigt sitter jag där med gråten i halsen av någonting, jag antar att det är glädjen av att se denna 17-åriga tjej stråla av lycka när hon ser sin nya näsa i spegeln säkert efter år av vånda. Man förstår ju hur viktigt det är för dessa tjejer som har något som sänker deras självförtroende, att det försvinner, men man törs knappt yttra det, knappt ens för sig själv. Man vill ju inte att det ska vara så här, det är för jäkligt, hur kommer det att se ut i framtiden?? Hur skulle jag reagera om någon av mina barn kommer till mig och säger att de vill göra någon slags operation, ja, jag vet faktiskt inte, nej hoppas jag, men jag vet faktiskt inte...

Jobbar...

Ringer, ringer hela dagarna plus lite utbildning däremellan, hittills jättekul, det är ju nya utmaningar hela tiden...
Återkommer i slutet på veckan för att tala om hur det har gått, får jag fortsätta eller inte? Första veckan är en testvecka, de kollar om man klarar jobbet eller inte, sedan får man se....

Här var det livat....

Idag har vi haft middagsgäster, det var Krille, Madde, Robban, Filippa, Hugo och lilla Noomi. Det blev älgstek, en god middag som min man lagade till och som blev supergott. Min man är ju jägare så han hade själv skjutit älgen, han var så stolt. Han sa; -nu har man skjutit denna älg, dragit ur den ur skogen, slaktat den och nu tillagat den, det känns tillfredsställande på nåt sätt. Då tänkte jag på alla artiklar som har varit i tidningarna, att älgarna inte får leva i skogen, att det kommer ut en massa jägare och får älgen att känna sig otrygg vart dom än går, att dom har rätt att leva dom också. Ja, så tänker jag också ibland, att jag tycker fruktansvärt synd om älgarna. Men om man tänker så här då; alla nötdjur som lever på en gård, blir hämtade med en djurtransport, stressade (de vet säkert vad som ska hända) med dödsångest när de sedan ska slaktas. Älgen lever i alla fall lycklig där i skogen innan ett skott träffar den, inte alls lika stressad som grisar och nötkreatur vid dödsögonblicket. Tänk på det när ni ser en djurtransport komma åkande på vägarna, det gör i alla fall jag.

I alla fall, sedan till efterrrätten kom ett gäng till, det var Petter, Fanny och Erik, så det blev fullt hus, jättekul!! Det var lite stelt i början mellan barnen för det är inte ofta de ses (vet ju själv hur det var), men när de skulle åka hem då lekte de som bäst. De klättrade på dörrposten, de satt spagat, byggde Starwars-lego (mest Krille) och tjimmade. Det var kul med lite liv och rörelse i huset, det kan ju bli lite väl tyst nu för tiden här på landet..

Tänk om...

Fy vad man hinner tänka mycket när man är helt själv hemma, när man sitter och äter frukost och allt är så tyst. Jag tänker på mitt nya jobb, är jag verkligen en försäljare, tänk om jag tar åt mig för mycket om folk blir griniga i telefon, tänk om jag inte får tag på några sponsorer alls? Tänk om, och tänk om, måste ta bort det ordet, det skapar bara oro i onödan. Nej, nu måste jag få tillbaka den känsla som jag fick när jag var på arbetsplatsen igår, som "här kommer jag att trivas, vilka trevliga människor, jättefin miljö, det kommer bli jättekul, tänk att ha ett riktigt jobb att gå till varje dag". Måste få in den känsla som jag hade när jag gick därifrån, de lätta stegen till bilen som jag hade när jag gick därifrån. Det känns redan bättre :))!

Nytt jobb

I går ringde de från Poolmedia i Örebro och frågade om jag fortfarande var intresserad av att jobba där. Jag hade skickat in en ansökan i august då dom sökte fler medarbetare. I alla fall så var jag där idag på jobbintervju, och det gick bra. Redan på måndag ska jag dit på utbildning. Jag ska vara på Poolmedia, men jobba åt Riksorganisationen för utsatta barn www.rofub.se . Ett jobb som jag hoppas blir bra, ett jobb som är viktigt. Vi ska jaga sponsorer åt Rofub, som ska hjälpa barn som tex har missbrukande föräldrar, barn som inte törs prata med någon om sitt dilemma. Rofub ska även utbilda lärare och de har även en sida som barn kan gå in på och få kontakt med vuxna och få hjälp.

Älgjaktsvecka

Uj vad tyst det är när inte hundarna är hemma, endast katten som har blivit helt galen :). Han känner nog att han nu kan göra vad han vill utan att hundarna är där och lägger sig i, kollar minsta grej han håller på med. Ni ser hur Roxy ligger och spanar på vad lilla missen gör, men han bryr sig inte, han leker på.

Min minsta dotter är hemma från skolan så då får jag sällskap, skönt att sitta och prata vid frukosten. Hon satt och läste Hundsport och undrade om jag inte skulle öppna ett hunddagis, hon menade på att man kunde skicka ut enkäter i Frövi och kolla intresset. Men sedan kom vi fram till att man måste gå en kurs för att ha hunddagis, så det tål att tänkas på, men jag tror det skulle vara bra.

Ryggen är inte bra än, ska på behandling i morgon bitti hos en kille i Örebro som jag brukar gå hos, Thomas Holmberg, han brukar få ordning på mitt problem. Nu är jag helt stel ända upp i nacken, jag har gått för länge och trott att det ska gå över av sig självt, vilket det naturligtvist inte gör, :(. Så nu har jag inte varit ute och gått mina långpromenader på en hel vecka, och det känns ju inte bra. Tänkte prova idag på morgonen att gå, men det får nog vara kom jag på sen, risken är nog stor att jag spänner mig ännu mer, kallt som det är. Jag kanske går ut senare på eftermiddagen. Jag får nog hitta på något annat att göra här inne istället, kanske skriva lite på min bok som jag håller på med. Ja, skratta ni som vill, men det är jättekul, jag älskar ju att skriva. Den handlar om en tjej som är i min ålder som har haft panikångest länge och förstår inte vad det beror på, men så en varm sommardag så kommer det en bil upp på deras gård, en tjej kliver ur bilen och hon tror att det är en försäljare som beter sig konstigt. Efter ett tag visar det sig att det är en tjej som presenterar sig som hennes syster. Spännande va? Man får verkligen ha fantasi när man skriver, leva sig in i känslor, se miljön runt sig, ja man lever sig verkligen in i nuet när man skriver, det är jättekul måste jag säga. Jag har ett mål att det kommer ta ca 1 år att skriva klart boken, sen vet man ju inte, men på ett ungefär. Så det får nog bli att skriva lite idag, tror jag.

Ha en bra onsdag alla bloggvänner!!

Oj va jag skriver, men jag gillar det..

Nu ljög jag nog lite i föregående inlägg, jag bryr mig nog visst fortfarande om vad andra tycker och tänker om mig. Var på Ica och handlade och stannade och pratade med en gammal klasskompis, vi blev att prata om vad vi gör. När han frågade vad jag gör så kom jag in i en försvarsställning direkt, började förklara detta med deltidsstämpling. När vi pratat klart sa han, -lycka till, och tyckte jag såg en konstig min att han tyckte jag var konstig som började förklara nåt som jag kanske inte hade behövt. Sedan på väg ut träffade jag en f.d arbetskamrat och det blev prat om jobb igen, hur det ser ut för mig nu. Varför ska det kännas så skamligt att vara arbetslös, varför börjar man förklara sig hela tiden??

Dags att sluta skämmas!!

Fick ett gäng M-Magasin av min pappas sambo när vi var där senast, en tidning som jag aldrig har tittat i förut men som jag började bläddra i. Där var det en artikel om Skam, en känsla som säkert många går och bär på av olika anledningar. Där står det bland annat att när man börjar komma upp i åldern som jag exempelvis är i, så slutar man skämmas för att man är si eller så, man orkar inte längre. Man inser att ingen är perfekt, att vi kan ha våra fel och att det är okej.

Ett omvärldsanalysföretag (United Mind) har gjort en undersökning om skam och kommit fram till att vi Svenskar mest skäms över att vara dåliga föräldrar. Och då kan man ju undra vad de menar; att man känner skam för barnen att man varit en dålig förälder eller om man skäms för andra föräldrar för att man är en dålig förälder?

Brené Brown som skrivit en bok om kvinnor och skam (M-Magasin är en tidning för mogna kvinnor) menar på att man inte ska se skammen som något privat, utan det är samhällets förväntningar på oss som gör att vi känner skam, hur du ska vara, hur du ska se ut.
Man bör skilja på:

"Skam när du känner att det är fel på dig, att hela du är ett misstag.
Skuld är när du känner att du har gjort något fel, att du har begått ett misstag.
Förlägenhet är något snabbt övergående. Du känner att du har gjort bort dig. Men det är inget allvarligt.
Förödmjukelse är när du känner att någon förminskar dig men du själv håller inte med."

(Brené Brown)

Jag kan hålla med om att skammen försvinner nog mer och mer ju äldre man blir, jag tex. bryr mig nog inte lika mycket om vad folk tycker om mig som jag gjorde förr, jag har nog blivit lite mer avslappnad. I och för sig så kan nog det gå i perioder, livet går ju hela tiden upp och ner :-)).
Men det stämmer nog detta med skamkänslan/förälder, jag kan nog fundera mycket på hur jag är som förälder, men det gör nog alla föräldrar på ett eller annat sätt. Skamkänsla är nog bra i måttlig mängd som Brené Brown skriver, den är bra som ett hinder så man inte gör illa andra människor, men blir den en börda för att man ständigt går med skamkänslor då är det inte bra, då bör man göra något åt det.

En liten fundering bara efter att ha läst M-Magasin (Mogen Attraktiv Pionjär).

Ha en skön söndag!!

Första dagen ute!

Idag fick Nisse komma ut för första gången sedan han kom till oss, det var lite otäckt i början men sedan var det full fart överallt. När vi skulle gå in var det svårt att få honom med oss, inte så konstigt så mycket spännande det fanns att kolla in och lukta på.
Det var inte lätt att fånga honom på bild kan jag säga :-)).

Jakthundar och familjehundar

Var inne på en hemsida som handlar om en jägares Jämthundar. Han hade förlorat sin hund i en jaktolycka, dvs.hans hund träffades av en ricoschett när de skulle skjuta en skadeskjuten älg, en tragisk olycka, grät när jag läste om hur allt hade gått till. Färden till veterinären, stunden med hans hund i väntan på veterinären, och som blev hans sista tid med tiken eftersom de var tvugna att avliva henne under operationen. Påminde om våra jakthundar Kalle och Ella som dog samma vecka, Kalle av ett hjärtfel och Ella i en jaktolycka med ett vildsvin.

Jakthundar är ju så utsatta, man vet aldrig vad som kan hända under en jakt, därför är man alltid lite orolig inför jakten eftersom våra hundar är såna familjehundar också, de är ju med oss jämt, ligger hos oss i tv-soffan, ja de är riktiga familjemedlemmar. Ska här berätta vad som hände våra hundar Kalle och Ella.

Kalle var en go och snäll drever som endast blev 7 år. Det började med en halsinfektion som inte riktigt ville ge med sig, han fick penicillin och blev bättre. Men sista veckan började vi märka att han inte var riktigt alert, han hängde inte med Ella för att skälla när det kom andra hundar utanför staketet. En söndag när vi kom hem kom han inte och hälsade som han brukar, han kom bara fram till oss, sedan gick han och la sig under köksbordet. Han var rastlös, gick liksom runt och la sig på olika platser. När jag gick och skulle kolla till honom i vårat sovrum så kändes han plötsligt kall. Vi ringde till Strömsholm där de sa att jag skulle ta febern och sedan återkomma. Han hade ca 37 grader, och de sa att vi skulle komma dit. Vi tog bilen och åkte de 10 milen till Strömsholm, när vi kom dit var han helt matt, han orkade inte ens gå in till undersökningsrummet, han vinglade så vi fick bära in honom i slutet. När de tog febern hade han plötsligt bara 35,5 grader. Det verkade allvarligt så de tog in honom och röntgade honom, vilket visade sig att hjärtat var förstorat, han hade hjärtsvikt. Han blev bara sänre och de fick ge honom syrgas. Plötsligt kollapsade han och de började med återupplivning. De höll på ett tag med hjärtmassage medan min man fick hjälpa till och hålla i honom, det var hemskt och vi stod där och mådde så dåligt av alltihopa. Till slut sa vi till dem att sluta, vi tyckte att det såg otäckt ut, dessutom sa även veterinären att de inte visste hur han skulle må om de fick igång honom, så vi gemensamt bestämde att han skulle få vara där han var. Sorgen var stor när vi åkte hem utan Kalle och lång tid därefter. Det man ser framför sig är blicken när han tittade på oss, det såg ut som han undrade vad som händer, usch..

Sedan dröjde det bara 4 dagar när Ella 3 1/2 år var med om en jaktolycka som tog hennes liv. Jag hade precis lagt mig när min mans jaktkamrat ringde och frågade om vi kunde komma med Ella, de hade skadeskjutit ett vildsvin. Det var älgjakt så vår Ella hade varit ute redan hela dagen och var trött så jag tyckte inte om det, vilket jag även sa. Men vi var de enda som hade hund i jaktlaget så vi hade inget val. Jag följde med. Klockan var ca 22.00, och vi åkte iväg. När vi kom fram skuttade Ella glatt ut, hon såg inte speciellt trött ut. Jag och en ur jaktlaget stannade vid bilen medan min man och en annan i deras jaktlag gick för att spåra. Vi stod utanför bilen och lyssnade på vad som hände. Plötsligt hörde jag Ella skrika till, lite mummel och ett skott. Det tog ett tag, hörde hur de pratade i skogen. Sedan sa han som stod med mig att han såg någon komma på gärdet. Det var min man som kom med stora kliv. Han slängde sin jägarmössa på marken, kom fram till mig och sa; -den tog Ella. Jag fattade inte, bara skrek nej och min man kramade om mig. Det var det värsta jag varit med om, vi grät alla tre som stod där, den andra jägaren var helt förstörd sa min man, han var kvar i skogen. De kände sig skyldiga som ringt och tagit ut Ella, men vad ska man göra, man kan ju inte ha ett skadeskjutet vildsvin springa i skogen. Sedan var ju inte Ella en sådan hund som ska jaga vildsvin, Hälleforsare är alldeles för godtrogna, tror gott om alla. Den kvällen var inte kul, det var helt tomt när vi kom hem, ingen hund kvar alls. Sedan var det inte heller kul att berätta för barnen att ännu en hund inte fanns kvar hos oss. Länge var jag arg för det som hände Ella, tyckte det var en onödig grej som hände precis som Daniel kände. En jakthund är ju även en familjemedlem som man är rädd om och när sådant här händer sörjer man otroligt, det känns som man har svikit hunden.

Jag har tyvärr inga digitala bilder på Kalle eller Ella, men här har jag tagit ett kort på dem där de hänger på vår vägg i hallen, taget av Ingela Högestig.

Oj då!!

Blev påminnd av min syrra att det kanske berodde på att vi bar 25-kilos säckat med puts igår som min rygg pajat, kan ju ha med det att göra :-o...

Ryggont :(

Satt i hallen med Roxy bredvid mig, klippte hennes klor. Kände plötsligt den välbekanta smärtan runt höftkammen ner mot skinkan och ut i ljumsken, nej, nej, inte nu. Försökte resa mig upp som inte gick så bra, sån fruktansvärd smärta. Känner hur det strålar som elektriska stötar ner utefter sidan på benet, en nerv i kläm förstås. Reser mig upp, får gå dubbelvikt ett tag medans det gör så in i helsikes ont, jäkla skit!!
Jaha, hur blir det här nu, man vet inte från gång til gång, antingen går det över efter ca 1 timme eller så kan det ta över 1 vecka innan värken försvinner. Jag har fått veta av en kille jag gått och fått behandling av att det antagligen är min SI-led som är problemet, många tror att det är ischias eller diskbråck. Brukar ha ett sånt här ryggskott 1 gång/år, men nu är det andra gången i år.
Jag vet ju att jag inte ska göra rörelser som gör att jag tänjer ut leder och ligament för mycket eftersom jag är överrörlig, men inte så lätt att tänka på det. Man gör ju det man måste i den situation man befiner sig i, satt som en groda på govet samtidigt som jag hängde över Roxy för att kunna klippa den där tassen som hon inte ville ge mig under sig. :)) Får skylla mig själv.
Har tagit 3 st 25 mg:s voltaren, men känner mig bara bedövad i kroppen, har lika ont i ryggen för det. När min pappa ringde och skulle höra hur det var med mig och jag sa att jag tagit 3 st Voltaren sa han; -det är för mycket! Och när min man kom hem sa han likadant, han hade hört min pappa berätta om 3 Danska idrottsmän som hade dött av för stor dos av Voltaren, hjälp. Kände genast hur kroppen började domna bort :)).
Så nu ligger jag här i sängen och skall kolla på en film på datorn, har varit uppe och rört på mig, vet att man ska göra det så man inte stelnar till, men jag är lite trött av tabletterna, vilka jag tagit helt i onödan känner jag :o..

Nu börjar det bli lite tråkigt om dagarna, arbetslös som man är. Jag jobbade extra som timvikarie på hemtjänsten fram till slutet på juli, sedan tog jag 2 veckors ledigt med min man och i samband med det så tog mina deltidsdagar på stämplingen slut. Fick brev hem från facket där de skrev att jag har rätt att tacka nej till jobb om jag förlorar på det, vilket jag naturligtvist skulle göra. Enligt arbetsförmedlingen är det ett sätt att få fler att få fast jobb, med förutsättning att vi som inte har deltidsstämplingsdagar kvar tackar nej till arbete. Vi var ju ett antal vikarier där jag jobbade, tror vi var ca 15 st när jag satte mig och räknade, inte undra på att det inte blev mycket jobb. Ibland kunde det ta 2 veckor innan någon ringde, ibland kunde man få jobba 3-4 dagar på en vecka (semestertid) och för det mesta 1-2 dagar på en vecka. Det som är synd är att det var så trevliga jobbarkompisar, det var kul + den sociala biten att få träffa folk på dagarna. Men jag går nu en massagekurs, ett yrke som jag velat gjort för längesedan, hade till och med gjort iordning i vår gäststuga för det när vi flyttade hit men det blev aldrig av, masserade familjen endast. Så nu tänkte jag sätta igång vid årsskiftet, mest kommer jag (förhoppningsvis) att åka runt, hade tänkt försöka koncentrera mig på behandlingshem eftersom jag har en del utbildning också inom socialt arbete, vilket jag då kan ha en del nytta av. Sedan kommer jag ta kontakt med företag, massera deras personal. Men jag är inte klar med kursen förrän i december så nu tar jag endast emot vänner och släktingar när jag går kursen, så ni som känner er träffade, hör av er så jag får träna :).

Snurre vår hittekatt (tack Petra!)

Snurre bara växer och växer, ren och fin har han också blivit efter att ha varit bland långtradare och smuts (det luktade garage om honom när han kom hem till oss), och hullet börjar komma fram. Nu har han också börjat vant sig vid våra stora hundar, och hundarna har vant sig vid honom, de är inte lika nyfikna på honom längre. Vilka olika personligheter våra hundar har, Roxy den tillgivne, kloke hunden som vet hur hon ska bete sig, eller kanske ser hon vad hon inte får göra när jag tillrättavisar Bizzy :)? Nej, hon är väldigt klok den hunden, hon verkar förstå när man pratar med henne. Det är lite Lassie över hennes personlighet, snäll mot alla, speciellt de små. Sedan har vi den lilla filuren som gärna vill vara tvärsemot för det mesta, Bizzy. Hon är väldigt tillgiven och snäll och vill vara till lags, men det är som om hon vill försöka vara något som hon egentligen inte är, nämligen kaxig. Hon håller nog på att skaffa sig en identitet just nu, och det är inte lätt, ungefär som när en annan var i tonåren :).

Hundar är härliga, speciellt när dom sover ;-)!!

Bullbak

Idag har vi varit barnvakt åt min mans barnbarn från Lindesberg. Det blev både wii-spel, promenad och bullbak.

Bullbaket gick galant, 8-åringen hade bakat 100 gånger tidigare så hon var jätteduktig, så där hade jag stor hjälp, det gick jättesnabbt att baka ut degen. Den snart 4 år gamla bagarn hade sitt eget sätt att baka bullar, han knådade in kanel i degen innan han gjorde bullarna. Det ska bli väldigt intressant att få höra resultatet senare, kanske de får ändra receptet på mjölpåsarna så småningom..

Vi hade ju fullt upp när vi bakade så vi glömde att ta kort, men resultatet får ni se här, fina bullar va, bakade av de båda bagarna från Lindesberg..

Lejonet Christian, återföreningen (du behöver en näsduk ;))

Måste berätta vad det handlar om först. Två killar i London köper loss en lejonunge som hittats bland exotiska djur på Harrods i London (låter mysko) som dom sedan tar hand om för att återföra till Afrika. De lämnar honom hos en man där som hjälper Christian att anpassa sig bland de vilda djuren. Efter ett år återvänder de två killarna till Afrika för att se hur det gått för lejonungen, vilket är det man får se sedan när lejonet kommer springande och kramar om dom.

Trogna vänner när jag lagar mat en fredagskväll :)!!

Fredag m. städ och lite annat

I morse vaknade jag väldigt avslappnad, hade haft en så tydlig dröm, kanske berodde på den. Jag drömde att jagvar inne i ett hus där alla fönster var fördragna med långa gardiner, inte så mörka men mycket mönster i. Det var rätt tomt i huset för övrigt, men det var gardinerna som allt var fokuserat på. Jag gick omkring och ville dra isär gardinerna och få in lite ljus, i vissa rum gick det, i andra inte, konstigt!
När man läser om drömmar så symboliserar "hus" dig själv. Så jag tolkar den här drömmen med att jag vill få in lite mer ljus i mitt liv. Fönsterna var väldigt höga och smala i drömmen, undrar vad det betyder? Kanske jag har för snävt liv, för lite intressen och för lite umgänge? Kanske det finns för smala öppningar i mitt liv, vilket gör det svårt att komma ut i livet, kanske åldern har betydelse där, det kanske finns för "smalt" (för litet) utbud med jobb mm? Ja, detta med att tyda drömmar är inte lätt, men ibland är dom så tydliga.

Nu är jag inne i en sådan där jobbig PMS-period, då jag förvandlas till en klimakteriehäxa. Jag vill inte, försöker verkligen stå emot, men vad hjälper det, lite kanske. Det värsta är att jag vill helst inte synas när jag blir sån här, vill helst springa genom Ica utan att behöva prata med nån :(. Jag får sånt dåligt självförtroende när jag är sån här, konstigt hur det kan bli?? Men jag måste säga att det har blivit bättre sedan jag började med mina lååånga promenader varje dag, då tillverkas det mer serotinin och man blir gladare och tillfreds. Jag känner mig inte alls lika deppig nu så det är skönt :)).

Kan inte fatta det!!

Kan inte fatta att jag har blivit mormor till en så söt liten flicka. Måste gå in och titta på bilderna som jag tagit för att riktigt fatta det. Jag skulle ju vilja sitta och titta på henne hela tiden, men det går ju inte, blir nog lite för tjatig då skulle jag tro :). Men jag ska ju snart göra en äppelkaka till dom så då har jag en anledning.

Idag blev det den dagliga promenaden med mina kära hundar, en långpromenad på nästan exakt 1 1/2 timme. Jag känner att promenaderna stärker både kropp och knopp, många idéer får man under promenaden.

Igår var jag till arbetsförmedlingen på återbesök, det ska man ju göra då och då, uppdatera sig. De tyckte att jag skulle gå in på deras hemsida och kolla efter jobbcoacher, det kan ju vara en bra grej även om jag har en liten idé på vad jag kanske ska göra. De kanske kan hjälpa mig lite med det.

Nu ska jag sätta igång och baka.
Ha en bra dag alla bloggvänner!!