Jag är högkänslig, jag läser in mycket och jag analyserar mycket vad jag läser in och känner. Mina barn har säkert blivit påverkade av min högkänsliga personlighet, jag har ringt och lyssnat av hur de har det, hur de mår och jag har varit överdrivet orolig. Igår när min son skjutsade hem mig från vår utedag så tog jag ut mina saker från bilen, vi sa hej då och jag gick in. Vi hade haft en skön dag där min äldsta dotter m familj även var med och min syster m familj. När jag kom in och han stod kvar med bilen utanför fick jag dåligt samvete för jag inte frågade om han ville komma in en stund, tänkte inte på det. Jag började fundera på om han kände sig ensam där ute, precis samma känslor jag hade som liten när mamma och jag åkte till Örebro och handlade utan pappa. Jag vet inte om det var separationsångest eller om jag trodde pappa kände sig övergiven. Jag analyserar och tror mig veta saker som troligtvis inte alls stämmer. Varför känner jag så???? Någon sa till mig att jag tänker så mycket och bryr mig så mycket om andra för att slippa eller skjuta undan mina egna känslor som jag behöver ta tag och arbeta med, ja så kan det vara 😏. Men hur??
Min son sa en gång: "Bra att du respekterade dig själv". Vad det handlade om kommer jag inte ihåg, men det började gro i mig, ordet "självrespekt", och nu ska jag börja skapa och behålla min självrespekt, det har varit lite dåligt med det 🙂.
Men, man ska bry sig om sina barn och närmaste 🥰
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar