Läste idag på Fb om en läkare som drabbats av utmattningssyndrom.
Jag drabbades av utmattningsdepression runt år 2000, sålde i samband med det hotellet vi drev i två år, blev sjukskriven i ca 1 1/2 år tror jag det var, det var så längesedan nu och åren går så fort. Nu i efterhand förstår jag att jag började jobba alldeles för tidigt. Varför berodde på att jag inte ville vara sjuk, kände mig helt enkelt värdelös, och många frågade ofta vad jag gjorde, antagligen för att de ofta såg mig ute bland folk mitt på dagen, och jag såg nog pigg och glad ut då eftersom det var då jag orkade ta tag i mig själv och ta mig till affären. Det behövdes bara att en person frågade och såg lite frågande ut så åkte självförtroendet ner en bit igen. Jag undrade varför jag inte kunde vara som alla andra, pigg och arbetsför. Då hade jag inte hört talas om detta tillstånd förut, kände ingen som mådde som jag. Efter det har jag hoppat runt som timvikarie inom både dagis, skola och som vårdbiträde. Samtidigt hade jag panikångest.
Eftersom jag är en högsensitiv person så läste jag in andra människor, kollade in dem, vad tänker dom om mig nu osv. Detta tog en enorm energi så det gjorde inte mitt tillstånd bättre direkt. Många talar om utmattningsdepression/utmattningssyndrom av att man jobbar för mycket och har mycket runt sig, att hjärnan aldrig får vila, men även vi som är "funderare" , som i alla fall jag har analyserat och oroat mig mycket, som är högkänsliga har nog även en stor risk att drabbas även om man inte har ett högpresterande jobb. Då går hjärnan på högvarv, natt som dag med många vakna timmar.
Nu har jag äntligen lärt mig sortera och mår bra, jag tar hand om mig på ett helt annat sätt än tidigare, sedan tror jag att när jag blivit äldre så ser jag saker på ett helt annat sätt :-).
En liten tanke bara så här på fredagen :-)!!
Trevlig helg!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar