måndag 13 oktober 2008

Panikångest och låg stressnivå

Läste om Anders Bagge i Aftonbladet idag om hans panikångest. Har själv lidit av panikångest sedan -89, men som jag så gott som är fri ifrån idag. Kan få lite små anfall, men de går för det mesta att ignorera bort. Jag brukar nypa mig lite någonstans så försvinner det. Men det är som Bagge skriver, man glömmer aldrig den första panikångestattacken.
Jag befann mig hemma hos min pappa i hans soffa, vi kollade på vädret på tv. Det var 1989 och jag var nyförlovad. Jag satt där och kände helt plötsligt hur det snurrade till i skallen och jag ramlade omkull i soffan, jag satt nämligen på armstödet. Låg där i soffan och det bara susade i hela kroppen, det brann som eld från nacken ner jäms med ryggraden. Jag fick inte luft och hjärtat slog så hårt så jag trodde det skulle banka ut ur kroppen. Jag började se dåligt (tunnelseende), det kändes som att jag höll på att försvinna bort samtidigt som jag fick fruktansvärda hisningar i kroppen. Allt detta på en gång, det var klart man trodde man skulle !! Pappa sa till sin sambo att ringa efter ambulans, vilket hon gjorde, han var helt säker på att det var en hjärtinfarkt jag höll på att få när han kände på mitt hjärta. Jag kommer inte ihåg vad ambulansmännen gjorde när de kom, men när de skulle spänna fast mig på båren fick den ena hålla fast mig för jag fick plötsligt kraftiga skakningar där jag låg. Kom inte ihåg så mycket av ambulansfärden, men väl på sjukhuset fick jag flera anfall. Läkaren kollade EKG, vilket det inte fanns några fel på. Utan han frågade om jag hade varit stressad på sistone, vilket jag varit. Han menade på att jag hade fått en NERVKOLLAPS!! Jag fick åka hem igen, och ute på väg till bilen kände jag mig fruktansvärt liten. Hur skulle jag klara mig nu, tänk om det händer Igen?? Väl hemma fick jag sova, fick flera attacker på natten, vaknade av dom. Var hemma från skolan (pluggade då) i en vecka, fick flera anfall som påminde om epilepsianfall. Jag var fruktansvärt rädd, vågade inte gå ut. Fick sen träffa en läkare som ville höra hur jag kände, när jag berättat sa han, "det är som om du läste ur min läkarbok", du har fått Panikångest! Äntligen någon som fattade!! Men han ville inte ge mig några lugnande, han var rädd att jag skulle bli beroende av dom. Det var bara att gå hem igen och må dåligt. Jag blev rädd för att gå ut, åka bil var en pina, direkt bilen fick fart började jag hisna och fick svårt att andas, vilket blev till panikångest. Åka hiss, stå i kö, lägga mig och sova var rena mardrömmen under den tiden.
En annan händelse jag aldrig glömmer hände några år senare då jag vaknade en natt i soffan ensam och det kändes som om all luft sögs ur mig. Fick naturligtvist panik, hämtade sobril (lugnande), sprang ut ur huset. Hävde i mig 2 st tabletter och började känna hur paniken blev värre och värre. Huvudet började domna bort, då visste jag att då var det snart kört, jag skulle tappa kontrollen. Det var mitt inatten som tur var, annars skulle nog grannarna undra vad jag höll på med. Hämtade vattenslangen och började vattna rabatterna, allt för att ha nåt att göra. Sprang in i växthuset och bara körde med slangen överallt, kände mig som han i Gökboet, Jack Nicholson. Till slut verkade nog tabletterna och jag kände lugnet komma. Ännu en panikångestattack hade försvunnit. Efteråt blir man otroligt trött i hela kroppen. Jag önskar man på något sätt kunde hjälpa andra som sitter iden situationen nu, som har det så jobbigt med sin PÅ.

Läs om Anders Bagge: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3522326.ab

2 kommentarer:

Arizza sa...

Läste din blogg om panikångest och jag kände igen mig. I många år har jag levt med det, men har nu kunnat hantera det under fyra år och därmed varit attackfri. Har nu startat en grupp på facebook som heter "Som du vill kan du bli" där syftet är att hjälpa unga kvinnor med ångestsyndrom. Meningen är att hjälpa unga kvinnor som är "för friska" för att söka vård och därför inte vet var de ska vända sig. Som beteendevetare ska jag vägleda dem till ett annat tänkande. Besök gärna gruppen "Som du vill kan du bli" på Facebook eller rekomendera någon annan du känner som lider av ångestsyndrom.

MVH/Catharina Lövquist

Ann-sofie sa...

Hej!

Kul att du läst min blogg! Ja, jag har ju också varit attackfri nu, vilket är jätteskönt. Den där sidan som du har startat på facebook låter ju jättebra, man saknade sånt när man mådde som sämst. Hoppas du får med många i den gruppen, ska gå in och titta på den idag.

Hälsningar
Ann-sofie