När jag lyssnar på Lars Winnerbäcks text "Jag får liksom ingen ordning", så vill jag bara säga; Tack! Han skriver såna texter så man blir så rörd, han skriver såna ärliga texter, texter som många säkert känner igen sig i. Satt och tittade på Skavlan ikväll och Lars Winnerbäck sjöng sin nya låt. Man får rysningar när man lyssnar på hans texter.
Jag har mått så bra och MÅR bra idag, förutom att någonting hände idag när jag och min man var på Lindemarken, jag fick världens panikångestattack. En attack som jag inte har haft på över 1 år. Jag kände innan vi åkte att jag var fruktansvärt trött, lika trött och spänd som jag var den första gången jag fick min första panikångestattack för över 20 år sedan. MEN, jag tänkte; "det går över". Men det blev bara värre och värre ju längre tid vi var på marken, jag blev yr, kände som jag skulle svimma, det gungade under fötterna. Sen kände jag att det inte gick längre, adrenalinet brände i kroppen, kändes som luften höll på att ta slut, jag höll på att tappa kontrollen fullständigt. Jag tog tag i min man och sa att nu får jag en riktig panikångestattack. Han sa åt mig att gå en sväng eftersom vi precis stannat och pratat med hans son och barnbarn, men jag sa att jag ville inte gå själv för jag kände hur jag höll på att tuppa av. Han följde med mig och vi gick mot kiosken vid järnvägsstation, jag höll på att svimma så jag fick böja mig ner. Kände att paniken ökade och blev rädd, vad skulle hända nu? Vi fortsatte att gå mot kiosken, han gick in och köpte en cola och jag följde sakta efter, kände att paniken avtog, likaså den jobbiga andningen. När jag fått i mig lite cola så började det avta och likaså spänningen i kroppen. Jag har gått runt nu i ett par veckor och varit superspänd i kroppen, känt att något är på gång, men kunnat hantera det. När panikångesten gick över så försvann all spänning också, det var som att någonting behövde ventileras. Sedan mådde jag bra igen, som om ingenting hade hänt, verkligt märkligt!
Visar inlägg med etikett panikångest. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett panikångest. Visa alla inlägg
fredag 18 september 2009
måndag 15 december 2008
Panikångest
Jag vet att det kan låta tjatigt om mitt skrivande om panikångest, men jag är så glad att jag mår så bra idag utan DEN i mitt liv, men även lite förvånad på ett positivt sätt. Från att knappt vågat gå och lägga mig på kvällarna av rädsla av att få PÅ, tills nu då jag kan lägga mig ner i sängen helt avslappnad och bara somna. Helt otroligt skönt!! Jag kan ibland känna lite pirr under fötterna, till exempel i fredags när vi satt och kollade på Idol på tv, när Jihde står uppe på globens tak. Då får jag den där svindelkänslan, lite ångestkänsla, tänker att om jag skulle stå där då skulle jag lägga mig ner och rulla ner (tvångstanke), hu, hemska tanke!! Men den känslan känner nog många igen, inget ovanligt!
Det jag tror beror på att jag mår bra idag är att:
- undvika stress
- ta bort en massa måsten, oviktiga saker
- försöka ta en dag i taget
- sluta tänka på vad andra tycker och tänker om mig (till en viss del)
- känna att mitt liv är mitt
- ta bort spänningar i kroppen med hjälp av en naprapat, ev. rätta till den s.k ångestkotan
- sällan dricka kaffe och alkohol
- motionera måttligt
- försöka undvika att oroa, inget blir bättre av det (inte alltid så lätt, men..)
- ex. läsa
Detta har tagit mig många år att uppnå, men dom säger ju att det tar lika lång tid att bli frisk som man har varit sjuk.
Detta har även lett till att jobbet som timvikarie på hemtjänsten är det första jobb jag har börjat på som jag har känt mig helt avslappnad att gå till, inte känt att jag måste vara "så duktig" hela tiden. Otroligt skönt! Man kan även ibland känna sig som ett barn på nytt, man får ibland så mycket energi att man vill göra massa saker på en gång. Men då får jag ibland lägga band på mig och ta en sak i taget. Man lär sig av sina misstag som sagt var.
Jag tror faktiskt att överrörlighet och ångest kan ha något med varandra att göra till viss del, (inte så att alla som är överrörliga måste få panikångest) jag tror det och andra faktorer kan bidra med PÅ. Skulle vilja veta om Anders Bagge i Idol är överrörlig :-))!
Det jag tror beror på att jag mår bra idag är att:
- undvika stress
- ta bort en massa måsten, oviktiga saker
- försöka ta en dag i taget
- sluta tänka på vad andra tycker och tänker om mig (till en viss del)
- känna att mitt liv är mitt
- ta bort spänningar i kroppen med hjälp av en naprapat, ev. rätta till den s.k ångestkotan
- sällan dricka kaffe och alkohol
- motionera måttligt
- försöka undvika att oroa, inget blir bättre av det (inte alltid så lätt, men..)
- ex. läsa
Detta har tagit mig många år att uppnå, men dom säger ju att det tar lika lång tid att bli frisk som man har varit sjuk.
Detta har även lett till att jobbet som timvikarie på hemtjänsten är det första jobb jag har börjat på som jag har känt mig helt avslappnad att gå till, inte känt att jag måste vara "så duktig" hela tiden. Otroligt skönt! Man kan även ibland känna sig som ett barn på nytt, man får ibland så mycket energi att man vill göra massa saker på en gång. Men då får jag ibland lägga band på mig och ta en sak i taget. Man lär sig av sina misstag som sagt var.
Jag tror faktiskt att överrörlighet och ångest kan ha något med varandra att göra till viss del, (inte så att alla som är överrörliga måste få panikångest) jag tror det och andra faktorer kan bidra med PÅ. Skulle vilja veta om Anders Bagge i Idol är överrörlig :-))!
Balans i livet
Det som etsat sig fast hos mig när jag gick på behandling för min panikångest är stressnivån, vilken roll den spelade. Jag var alltid långt ovanför den normala stresskurvan när jag mådde som sämst, kroppen var alltid på helspänn. Det behövdes så lite för att sätta igång en PÅ då, och det förstår jag idag när jag mår så bra. Idag är det svårt att sätta igång en PÅ med tanken, förr behövde jag bara tänka ordet så satte det igång, det var som en elektrisk impuls. Detta beror på att jag är avslappnad i kroppen, jag har ett helt annat lugn. Mina övningar när jag gick på kognitiv terapi handlade ett tag bara om att komma långt under den normala stressnivån, dvs, jag skulle lära mig att vara helt avslappnad, vilket inte var lätt. Nu, ca 6-7 år senare har jag hamnat där
tisdag 25 november 2008
Detta skrev jag i en annan blogg som jag har och som jag vill dela med mig av till de som lider av utbrändhet eller panikångest, det finns hjälp att få!! Idag mår jag bra tack vare att jag har en underbar man som gör allt för för att jag ska må bra, och att jag har 3 underbara barn som jag älskar och är stolt över. Panikångest är ett tillstånd som är förlamande, man tror inte när man har den att man någonsin kommer att bli fri från det, men jag har nu inte haft panikångest på länge och vet att det går att göra någonting åt det. Jag har aldrig mått så bra som jag gör idag tack vare att jag tänker mer på mig själv!!
Jag har alltid levt mitt liv utan att knappt tänkt ett dugg på mig själv, oftast fogat mig efter andra. När jag var liten stannade jag hemma från skolan för att jag tyckte synd om min mamma som då blev själv hemma, vilket jag idag tycker är helt otroligt. En annan sak som jag kommer ihåg var att om någon kompis var dum mot mig så tyckte jag inte synd om mig själv, utan jag tyckte synd om min mamma för att dom var dumma mot hennes barn. Jag tyckte synd om träbitar som låg och flöt ensamma i sjön som pappa fick plocka upp i båten. Jag var också väldigt rädd för allt möjligt, mötte jag fulla gubbar fick jag panik. Jag har alltid varit en person med stark empati, vilket jag är än idag både på gott och ont. Hade detta varit idag hade man fått hjälp av en barnpsykolog, men man tänkte inte så då. Denna personlighet och stress utlöste nog min första panikångestattack. Fick panikångest första gången 1988 då jag var 23 år, fick åka ambulans för jag fick såna kraftiga attacker så dom trodde det var en hjärtattack, attackerna var så kraftiga så jag fick nästan som kramper. Var hemma från skolan (jag studerade då) i en vecka och fick träffa en läkare som konstaterade att jag hade panikångest. Han ville inte ge mig lugnande för han var rädd för att jag skulle kunna bli beroende, utan jag fick leva med dessa krampaktiga ångestattacker. Vaknade på nätterna av panikångest. Det var hemskt. Jag tordes inte åka bil, då fick jag PÅ direkt, jag kunde inte knappt vara ute på stan, jag blev helt isolerad.Jag har varit sjukskriven till och från långa stunder på grund av panikångest, stress och depression. Har gått på kognitiv behandling, samt i samtal. Kognitiv behandling är jättebra, men det som har hjälpt mig nu på senare tid är en naprapat som heter Rolf Johnsson och finns i Götlunda. Han har förklarat för mig att det finns kotor i nacken som han kallar "ångestkotor" , det är kotorna 1 och 2. Dessa har han lagt tillrätta, samt att han har tagit bort en massa spänningar som suttit djupt. Han är otroligt duktig, men det gör otroligt ont att lägga tillrätta muskler mm. Man är helt svettig när man går därifrån, men lättad.Nu går jag på universitetet och läser till socialpedagog, har alltid velat hjälpa andra i samma situation, men har nu funderat på om det verkligen är rätt för mig.Just nu idag är jag helt slut på grund av anspänningar efter ett grupparbete på 5 veckor. Jag är förbannad, irriterad och känner mig ledsen hela tiden, och att jag är fruktansvärt trött. Det värsta är alla MÅSTEN som måste göras, bara att laga mat är en fruktansvärt jobbig sak att göra just nu. Jag är rädd att jag håller på att hamna tillbaks i utbrändheten. Det känns som att jag skulle kunna bara vråla rakt ut och be alla fara åt helvete, men det är inte likt mig så jag håller tyst, vilket gör att kroppen drabbas. Jag blir helt spänd och får jätteont i musklerna. Axlarna, ryggen och käkarna är värst drabbade, måste lugna ner mig, men det värsta är att jag har en hemtenta som jag fick igår och som skall vara klar om en vecka. I normala fall hade jag redan börjat i går när jag fick den, men jag har inte ens tittat på den än, orkar inte bara.Nu ska jag fortsätta städa, sedan ska jag ta en promenad med hundarna, sen ska jag förhoppningsvis hinna med och lägga mig ner i solen en stund.
Upplagd av Ann-sofie
Vad är panikångest?
Panikångest kan drabba vem som helst, när som helst och till synes helt utan någon förvarning. Första attacken kanske kommer då du sitter i lugn och ro hemma i vardagsrumssoffan och läser, tittar på TV, umgås med vänner, kopplar av och har det skönt. Helt plötsligt får du en känsla av fruktan att inte få luft. Du får hjärtklappning, smärtor i bröstet, kvävningskänslor, yrsel och ostadighetskänsla.
Du kanske tycker att du ska svimma, känner stickningar i händer och fötter, svettas darrar eller skakar. Du blir alldeles kall eller varm och tror att du drabbats av något allvarligt. Du tror att du ska dö, håller på att bli tokig eller att du kommer att göra något obehärskat under attacken.
Det är inget livshotande som har hänt dig trots den fruktan och de fysiska reaktioner du upplevt under attacken. Ditt psyke har bara överreagerat på en fysisk reaktion i din kropp.
Du blir rädd att åter få en panikattack, går ständigt och spänner dig, reagerar med "katastroftänkande" på minsta lilla fysiska överaktivitet som kan förekomma i din kropp. Du söker ofta hjälp för fysiska åkommor och genomgår olika undersökningar. Läkarna kan inte konstatera något fel, och du tycker att de är inkompetenta och att de nonchalerar dig och dina problem. Du har troligtvis inte berättat hela sanningen för din läkare utan bara de fysiska upplevelser du haft. Du har inte talat om den rädsla du känner inför att åter drabbas av panikattacker.
Detta begränsar ofta den drabbades livsföring till den grad att rädsla och undvikande beteende helt styr den drabbades liv.
Paniksyndrom
(Utdrag ur Gunilla Doreds bok Psykiatri för vårdtagare)
Tillstånd med oro av attackvis karaktär. Attackerna är ofta minutlånga till ca en kvarts varaktighet
Symtom: Ex. på symtom under attackerna är hjärtklappning, svettning, darrningar och svimmningskänsla. Rädsla för döden.
Diagnos: Andra sjukdomar behöver övervägas. Kroppslig sjukdom som orsak behöver utredas. Undersökning av den kroppsliga hälsan i utredningen. Annan psykisk åkomma behöver uteslutas.
Förekomst: Ca 2-5% av befolkningen lider av paniksyndrom. Syndromet är vanligare hos kvinnor och insjuknandet sker ofta i tonåren.
Diagnos
(Enligt DSM-IV)
En avgränsad episod av intensiv rädsla eller obehag, där minst fyra av följande symptom utvecklas hastigt och når sin kulmen inom tio minuter:
1. Bultande hjärta eller hastig puls2. Svettning3. Darrning eller skakning4. Känsla av att tappa andan5. Kvävningskänsla6. Smärta eller obehag i bröstet7. Illamående eller obehag i magen8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet9. Overklighetskänslor10. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig11. Dödsskräck12. Domningar eller stickningar13. Frossa eller värmevallnin
Läs mer på www.sps.nu/panikangest/
Läs: http://www.helhetsterapi.se/ovrigt/chiro_akommor.htm#kota
Jag har alltid levt mitt liv utan att knappt tänkt ett dugg på mig själv, oftast fogat mig efter andra. När jag var liten stannade jag hemma från skolan för att jag tyckte synd om min mamma som då blev själv hemma, vilket jag idag tycker är helt otroligt. En annan sak som jag kommer ihåg var att om någon kompis var dum mot mig så tyckte jag inte synd om mig själv, utan jag tyckte synd om min mamma för att dom var dumma mot hennes barn. Jag tyckte synd om träbitar som låg och flöt ensamma i sjön som pappa fick plocka upp i båten. Jag var också väldigt rädd för allt möjligt, mötte jag fulla gubbar fick jag panik. Jag har alltid varit en person med stark empati, vilket jag är än idag både på gott och ont. Hade detta varit idag hade man fått hjälp av en barnpsykolog, men man tänkte inte så då. Denna personlighet och stress utlöste nog min första panikångestattack. Fick panikångest första gången 1988 då jag var 23 år, fick åka ambulans för jag fick såna kraftiga attacker så dom trodde det var en hjärtattack, attackerna var så kraftiga så jag fick nästan som kramper. Var hemma från skolan (jag studerade då) i en vecka och fick träffa en läkare som konstaterade att jag hade panikångest. Han ville inte ge mig lugnande för han var rädd för att jag skulle kunna bli beroende, utan jag fick leva med dessa krampaktiga ångestattacker. Vaknade på nätterna av panikångest. Det var hemskt. Jag tordes inte åka bil, då fick jag PÅ direkt, jag kunde inte knappt vara ute på stan, jag blev helt isolerad.Jag har varit sjukskriven till och från långa stunder på grund av panikångest, stress och depression. Har gått på kognitiv behandling, samt i samtal. Kognitiv behandling är jättebra, men det som har hjälpt mig nu på senare tid är en naprapat som heter Rolf Johnsson och finns i Götlunda. Han har förklarat för mig att det finns kotor i nacken som han kallar "ångestkotor" , det är kotorna 1 och 2. Dessa har han lagt tillrätta, samt att han har tagit bort en massa spänningar som suttit djupt. Han är otroligt duktig, men det gör otroligt ont att lägga tillrätta muskler mm. Man är helt svettig när man går därifrån, men lättad.Nu går jag på universitetet och läser till socialpedagog, har alltid velat hjälpa andra i samma situation, men har nu funderat på om det verkligen är rätt för mig.Just nu idag är jag helt slut på grund av anspänningar efter ett grupparbete på 5 veckor. Jag är förbannad, irriterad och känner mig ledsen hela tiden, och att jag är fruktansvärt trött. Det värsta är alla MÅSTEN som måste göras, bara att laga mat är en fruktansvärt jobbig sak att göra just nu. Jag är rädd att jag håller på att hamna tillbaks i utbrändheten. Det känns som att jag skulle kunna bara vråla rakt ut och be alla fara åt helvete, men det är inte likt mig så jag håller tyst, vilket gör att kroppen drabbas. Jag blir helt spänd och får jätteont i musklerna. Axlarna, ryggen och käkarna är värst drabbade, måste lugna ner mig, men det värsta är att jag har en hemtenta som jag fick igår och som skall vara klar om en vecka. I normala fall hade jag redan börjat i går när jag fick den, men jag har inte ens tittat på den än, orkar inte bara.Nu ska jag fortsätta städa, sedan ska jag ta en promenad med hundarna, sen ska jag förhoppningsvis hinna med och lägga mig ner i solen en stund.
Upplagd av Ann-sofie
Vad är panikångest?
Panikångest kan drabba vem som helst, när som helst och till synes helt utan någon förvarning. Första attacken kanske kommer då du sitter i lugn och ro hemma i vardagsrumssoffan och läser, tittar på TV, umgås med vänner, kopplar av och har det skönt. Helt plötsligt får du en känsla av fruktan att inte få luft. Du får hjärtklappning, smärtor i bröstet, kvävningskänslor, yrsel och ostadighetskänsla.
Du kanske tycker att du ska svimma, känner stickningar i händer och fötter, svettas darrar eller skakar. Du blir alldeles kall eller varm och tror att du drabbats av något allvarligt. Du tror att du ska dö, håller på att bli tokig eller att du kommer att göra något obehärskat under attacken.
Det är inget livshotande som har hänt dig trots den fruktan och de fysiska reaktioner du upplevt under attacken. Ditt psyke har bara överreagerat på en fysisk reaktion i din kropp.
Du blir rädd att åter få en panikattack, går ständigt och spänner dig, reagerar med "katastroftänkande" på minsta lilla fysiska överaktivitet som kan förekomma i din kropp. Du söker ofta hjälp för fysiska åkommor och genomgår olika undersökningar. Läkarna kan inte konstatera något fel, och du tycker att de är inkompetenta och att de nonchalerar dig och dina problem. Du har troligtvis inte berättat hela sanningen för din läkare utan bara de fysiska upplevelser du haft. Du har inte talat om den rädsla du känner inför att åter drabbas av panikattacker.
Detta begränsar ofta den drabbades livsföring till den grad att rädsla och undvikande beteende helt styr den drabbades liv.
Paniksyndrom
(Utdrag ur Gunilla Doreds bok Psykiatri för vårdtagare)
Tillstånd med oro av attackvis karaktär. Attackerna är ofta minutlånga till ca en kvarts varaktighet
Symtom: Ex. på symtom under attackerna är hjärtklappning, svettning, darrningar och svimmningskänsla. Rädsla för döden.
Diagnos: Andra sjukdomar behöver övervägas. Kroppslig sjukdom som orsak behöver utredas. Undersökning av den kroppsliga hälsan i utredningen. Annan psykisk åkomma behöver uteslutas.
Förekomst: Ca 2-5% av befolkningen lider av paniksyndrom. Syndromet är vanligare hos kvinnor och insjuknandet sker ofta i tonåren.
Diagnos
(Enligt DSM-IV)
En avgränsad episod av intensiv rädsla eller obehag, där minst fyra av följande symptom utvecklas hastigt och når sin kulmen inom tio minuter:
1. Bultande hjärta eller hastig puls2. Svettning3. Darrning eller skakning4. Känsla av att tappa andan5. Kvävningskänsla6. Smärta eller obehag i bröstet7. Illamående eller obehag i magen8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet9. Overklighetskänslor10. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig11. Dödsskräck12. Domningar eller stickningar13. Frossa eller värmevallnin
Läs mer på www.sps.nu/panikangest/
Läs: http://www.helhetsterapi.se/ovrigt/chiro_akommor.htm#kota
måndag 13 oktober 2008
Panikångest och låg stressnivå
Läste om Anders Bagge i Aftonbladet idag om hans panikångest. Har själv lidit av panikångest sedan -89, men som jag så gott som är fri ifrån idag. Kan få lite små anfall, men de går för det mesta att ignorera bort. Jag brukar nypa mig lite någonstans så försvinner det. Men det är som Bagge skriver, man glömmer aldrig den första panikångestattacken.
Jag befann mig hemma hos min pappa i hans soffa, vi kollade på vädret på tv. Det var 1989 och jag var nyförlovad. Jag satt där och kände helt plötsligt hur det snurrade till i skallen och jag ramlade omkull i soffan, jag satt nämligen på armstödet. Låg där i soffan och det bara susade i hela kroppen, det brann som eld från nacken ner jäms med ryggraden. Jag fick inte luft och hjärtat slog så hårt så jag trodde det skulle banka ut ur kroppen. Jag började se dåligt (tunnelseende), det kändes som att jag höll på att försvinna bort samtidigt som jag fick fruktansvärda hisningar i kroppen. Allt detta på en gång, det var klart man trodde man skulle DÖ!! Pappa sa till sin sambo att ringa efter ambulans, vilket hon gjorde, han var helt säker på att det var en hjärtinfarkt jag höll på att få när han kände på mitt hjärta. Jag kommer inte ihåg vad ambulansmännen gjorde när de kom, men när de skulle spänna fast mig på båren fick den ena hålla fast mig för jag fick plötsligt kraftiga skakningar där jag låg. Kom inte ihåg så mycket av ambulansfärden, men väl på sjukhuset fick jag flera anfall. Läkaren kollade EKG, vilket det inte fanns några fel på. Utan han frågade om jag hade varit stressad på sistone, vilket jag varit. Han menade på att jag hade fått en NERVKOLLAPS!! Jag fick åka hem igen, och ute på väg till bilen kände jag mig fruktansvärt liten. Hur skulle jag klara mig nu, tänk om det händer Igen?? Väl hemma fick jag sova, fick flera attacker på natten, vaknade av dom. Var hemma från skolan (pluggade då) i en vecka, fick flera anfall som påminde om epilepsianfall. Jag var fruktansvärt rädd, vågade inte gå ut. Fick sen träffa en läkare som ville höra hur jag kände, när jag berättat sa han, "det är som om du läste ur min läkarbok", du har fått Panikångest! Äntligen någon som fattade!! Men han ville inte ge mig några lugnande, han var rädd att jag skulle bli beroende av dom. Det var bara att gå hem igen och må dåligt. Jag blev rädd för att gå ut, åka bil var en pina, direkt bilen fick fart började jag hisna och fick svårt att andas, vilket blev till panikångest. Åka hiss, stå i kö, lägga mig och sova var rena mardrömmen under den tiden.
En annan händelse jag aldrig glömmer hände några år senare då jag vaknade en natt i soffan ensam och det kändes som om all luft sögs ur mig. Fick naturligtvist panik, hämtade sobril (lugnande), sprang ut ur huset. Hävde i mig 2 st tabletter och började känna hur paniken blev värre och värre. Huvudet började domna bort, då visste jag att då var det snart kört, jag skulle tappa kontrollen. Det var mitt inatten som tur var, annars skulle nog grannarna undra vad jag höll på med. Hämtade vattenslangen och började vattna rabatterna, allt för att ha nåt att göra. Sprang in i växthuset och bara körde med slangen överallt, kände mig som han i Gökboet, Jack Nicholson. Till slut verkade nog tabletterna och jag kände lugnet komma. Ännu en panikångestattack hade försvunnit. Efteråt blir man otroligt trött i hela kroppen. Jag önskar man på något sätt kunde hjälpa andra som sitter iden situationen nu, som har det så jobbigt med sin PÅ.
Läs om Anders Bagge: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3522326.ab
Jag befann mig hemma hos min pappa i hans soffa, vi kollade på vädret på tv. Det var 1989 och jag var nyförlovad. Jag satt där och kände helt plötsligt hur det snurrade till i skallen och jag ramlade omkull i soffan, jag satt nämligen på armstödet. Låg där i soffan och det bara susade i hela kroppen, det brann som eld från nacken ner jäms med ryggraden. Jag fick inte luft och hjärtat slog så hårt så jag trodde det skulle banka ut ur kroppen. Jag började se dåligt (tunnelseende), det kändes som att jag höll på att försvinna bort samtidigt som jag fick fruktansvärda hisningar i kroppen. Allt detta på en gång, det var klart man trodde man skulle DÖ!! Pappa sa till sin sambo att ringa efter ambulans, vilket hon gjorde, han var helt säker på att det var en hjärtinfarkt jag höll på att få när han kände på mitt hjärta. Jag kommer inte ihåg vad ambulansmännen gjorde när de kom, men när de skulle spänna fast mig på båren fick den ena hålla fast mig för jag fick plötsligt kraftiga skakningar där jag låg. Kom inte ihåg så mycket av ambulansfärden, men väl på sjukhuset fick jag flera anfall. Läkaren kollade EKG, vilket det inte fanns några fel på. Utan han frågade om jag hade varit stressad på sistone, vilket jag varit. Han menade på att jag hade fått en NERVKOLLAPS!! Jag fick åka hem igen, och ute på väg till bilen kände jag mig fruktansvärt liten. Hur skulle jag klara mig nu, tänk om det händer Igen?? Väl hemma fick jag sova, fick flera attacker på natten, vaknade av dom. Var hemma från skolan (pluggade då) i en vecka, fick flera anfall som påminde om epilepsianfall. Jag var fruktansvärt rädd, vågade inte gå ut. Fick sen träffa en läkare som ville höra hur jag kände, när jag berättat sa han, "det är som om du läste ur min läkarbok", du har fått Panikångest! Äntligen någon som fattade!! Men han ville inte ge mig några lugnande, han var rädd att jag skulle bli beroende av dom. Det var bara att gå hem igen och må dåligt. Jag blev rädd för att gå ut, åka bil var en pina, direkt bilen fick fart började jag hisna och fick svårt att andas, vilket blev till panikångest. Åka hiss, stå i kö, lägga mig och sova var rena mardrömmen under den tiden.
En annan händelse jag aldrig glömmer hände några år senare då jag vaknade en natt i soffan ensam och det kändes som om all luft sögs ur mig. Fick naturligtvist panik, hämtade sobril (lugnande), sprang ut ur huset. Hävde i mig 2 st tabletter och började känna hur paniken blev värre och värre. Huvudet började domna bort, då visste jag att då var det snart kört, jag skulle tappa kontrollen. Det var mitt inatten som tur var, annars skulle nog grannarna undra vad jag höll på med. Hämtade vattenslangen och började vattna rabatterna, allt för att ha nåt att göra. Sprang in i växthuset och bara körde med slangen överallt, kände mig som han i Gökboet, Jack Nicholson. Till slut verkade nog tabletterna och jag kände lugnet komma. Ännu en panikångestattack hade försvunnit. Efteråt blir man otroligt trött i hela kroppen. Jag önskar man på något sätt kunde hjälpa andra som sitter iden situationen nu, som har det så jobbigt med sin PÅ.
Läs om Anders Bagge: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3522326.ab
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)