Min man och jag satt och pratade om vad han skulle säga när prästen kom i morgon och vill veta lite om svärmor inför jordfästningen. Jag sa att jag tyckte att hon var en ärlig person, hon förställde sig aldrig. Att  hon var den hon var. Jag är lite likadan, jag har väldigt svårt för att göra mig till för folk, vara någonting jag inte är. Jag kan till exempel inte fjäska för någon, det känns så konstigt, det går bara inte. Är jag låg en dag så blir jag tyst. Jag är den jag ser ut att vara helt enkelt. Är jag på dåligt humör så kan jag nog förminska det lite, jag blir inte otrevlig, men jag gör mig inte heller till och försöker vända på det och spelar glad heller om det inte är helt nödvändigt. Jag har helt enkelt jättesvårt för att visa mig som någonting jag inte kan stå för.  Jag har till exempel en gång varit med om när en person förvandlades mitt framför mina ögon. Vi kom hem till en person och direkt vi klev innanför deras dörr blev hon som förbytt, jag kände inte igen henne. Hon pratade så konstigt, jag kände mig jätteobekväm, skämdes nästan för hennes skull, varför vet jag inte, tror det berodde på att det var så pinsamt alltihopa, den tredje personen tyckte nog också hon betedde sig konstigt, eller så såg hon min min :-). Hon pratade så konstlat, så överdrivet trevligt.
Måste vara jättejobbigt att inte kunna vara sig själv.  Jag vet att det kan vara svårt att umgås för en del, men varför ska man egentligen krångla till det?