tisdag 12 april 2016

Jag har så gott som bestämt mig att jag nog får bli "hemmafru" ett tag igen, klarar helt enkelt inte stress. När jag säger till min man eller någon annan att jag är och känner mig så stressad så känns det som man inte blir tagen på allvar. Jag skulle ju vilja skriva lite positivt på denna blogg, det var ju det den från början var till för, skriva om hur bra jag mår och hur livet har vänt efter många år med panikångest och trötthetssyndrom och allt vad det innebär. Men nu har jag börjat känna mig arg till och från och jag är rädd att stressen ska göra mig bitter. Jag känner att jag inte tolererar lika mycket längre, jag har känt mig lute "osynlig" i vissa situationer, der känns som en del pratar förbi mig, jag känner att en del inte tar mig på allvar. De tänker säkert inte på det viset som jag tror, men ibland får jag mina funderingar :-).
Jag sa till min man för inte så längesedan att jag kanske skulle ändra på mig så jag syns och hörs lite mer, men då sa han: "Nej, du ska inte ändra på dig någonting, du är så bra som du är. Jag kan vara avundsjuk på ditt sätt att vara socialt, och hur många har som du vågat starta upp en städfirma och tagit över ett hotell???" Det hade jag glömt bort, mina företag, då växte jag faktiskt lite :-). Men man glömmer det också lika snabbt :-).

Men min man, mina barn och mina djur är de som ger mig glädje och avkoppling :-)!!!


Här en bild på min fina Tulle i samspråk med min systers pojke. 
Min systerson var lite rastlös i slutet när vi borstade hästarna, han satte sig till slut på golvet så han var i jämnhöjd med Tulles huvud. Han pratade högt och tjoade ibland som barn gör och jag fick säga till han ibland för Amerone blev lute orolug och irriterad, men Tulle han flyttade sig till slut närmare Mattis och det var som han ville veta lite mer, "vad vill du lilla vän, hur är det???"
Tulle är också en känslig häst har jag kommit på nu, jag tror han är osäker och vet inte om han blir kvar hos oss, han har varit på o!ika ställen vad det verkar. Så jag tror han sätter på sig ett skydd som många människor gör när de känner sig övergivna av omvärlden, som tex barn som av olika anledningar slussats runt på olika fosterhem, barn som då kan bli lite "besvärliga". Tulle har varit lite så, bråkat och buffats lite när man ska leda honom eller när man ska borsta honom. Nu står han så fint när man borstar honom och han går så fint och följer mig så fint när jag går med han. Förut ville han inte gå någonstans. Han börjar nog få förtroende för mig nu :-)....lilla gubben.





Inga kommentarer: