söndag 13 december 2009

Var på Winnerbäck lördag den 12:e december, en recension från Na..

Lars Winnerbäck Conventum Arena, 12/12

De första fyrtio minuterna av den här spelningen är Lars Winnerbäck allt det där jag var rädd att han skulle vara; en vemodig ljudvägg av rock. Inte ens bredbent rock (bredbent rock är spelglad rock), bara oformlig och oinspirerad rock. Lars Winnerbäck har vid ett flertal tillfällen visat på en musikalisk bredd där han utmanat sig själv att hitta nya vägar, men rollen som liveartist har han inte arbetat med ens i närheten av lika nyfiket.


Han talar knappt till oss de där fyrtio minuterna. Han framstår som sorgsen, nästan ledsen. Som att han bjudit hit oss att lyssna på samma sätt som en kompis bjuder med dig på en öl när han eller hon mår ovanligt dåligt. Tack för att ni är här, det behövde jag. Typ.

När han i följd sedan gör ”Lång dag” och en mycket stark version av ”Varning för ras” tänker jag att nu händer det; nu bryter han ihop. Lämnar scenen i tårar och får en offentlig person lika omdebatterad och privatlivsexploaterad som hans förlaga Ulf Lundell var under 80-talet.
Konserten byter lyckligtvis karaktär. Ensam med en distad Telecaster (ett i sammanhanget så väntat gitarrval att det egentligen bara är gulligt) gör Lars Winnerbäck ”Hugger i sten”, som tillsammans med den fantastiska publiken i en fullsatt Conventum Arena blir till en grandios uppvisning i livsbejakande allsång.
Efter det dyker det absolut upp ytterligare inslag av oformlig rock, men de riktigt fina och minnesvärda inslagen blir desto fler.

Winnerbäcks kapacitet som låtskrivare för rockorkester gör sig bäst i ”Solen i ögonen”, ”Kom ihåg mig” och ”I Stockholm”, som alla görs i kompetenta men inte särskilt intensitetssprakande versioner.
Ändå är det i avskalad eller nedbantad variant som Winnerbäck kommer närmast publiken. Med enbart ett studsigt piano bakom sig ger han oss en känslig version av singeln ”Elden”.
Och finaste stunden är i ”Om du lämnade mig nu”, där Anna Stadling och Winnerbäck går in och ut ur en ljuskälla för att ta sig genom en av de starkaste duetter som kommit på svenska de senaste åren.
Tusentals personer lyssnar andaktsfullt, som om varje besökare i publiken får låten personligt tillägnad. Ett imponerande konsertögonblick.

Skrivet av: Joakim Johansson