Idag kände jag verkligen att det är svårt att komma hem till människor jag känner sedan tidigare som vårdbiträde. Jag var idag tidigt på morgonen hemma hos en brukare som jag känt privat sen många år tillbaka. Det första hon sa var: ”Nejmen hej Ann-Sofie, jobbar du också här hos mig?”. Hon blev glad och jag tyckte också det var kul att se henne. Men sen skulle jag ju börja hjälpa henne med saker som hon tyckte att hon klarar att göra själv, det kändes jobbigt. Samtidigt skojade hon och pratade om hur det var förr när jag var hemma hos dom när jag var liten 😏. Och samtidigt skulle jag försöka göra mitt jobb och ta mig an mina uppgifter som står i telefon att jag ska göra hos damen 😏. Det kändes väldigt konstigt 😏. Man vill ju inte känna sig som en som ska tala om att ”nu ska du nog ta och äta lite mat, ska du inte ta och klä på dig dina kläder nu?”. Känns lite förnedrande faktiskt.
Jag koll känner så med fler jag kommer till, många är ju i mina föräldrars ålder och som jag känner både rätt mycket och på lite avstånd. Det känns ibland det känns jobbigt att bli t ex duschad av mig då, speciellt män då 😏. Men oftast är det bara kul att få prata med dom och de vill ju gärna att jag hälsar till mina föräldrar vilket jag ju inte får. Men de säger oftast att det får jag för dem 😄. Men jag glömmer det, att hälsa sen i varje fall, och det är ju lika bra 😊. Ett givande jobb är det i varje fall 😊❤️.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar