Jag läste igår ett inlägg som en pojke i övre tonåren skrivit. Han och hans familj bodde en bit bort på vår väg under en tid. Jag var i hans klass ibland också när jag jobbade på skolan som vikarie. Han har mått psykiskt dåligt, han har haft mycket panikångest, som även jag hade i många år. Det är många ungdomar som mår dåligt av ångest och depression nu för tiden. Jag tror många av "oss" är högkänsliga (hsp). Vi har antennerna på hela tiden, vi känner av omgivningen och analyserar det vi känner av och ser. Vi överanalyserar mycket så det går åt så mycket energi. Många av oss kan känna in andras ångest och smärta, men naturligtvis också känna av andras lycka 🙂. Likaså känner vi av djurs känslor. Om man vet om att man är högkänslig så kan man hantera det bättre, kanske börja fundera på att det kanske inte alltid är min ångest jag känner. Har jag mått bra och tex plötsligt får ångest så brukar jag tänka att det kanske inte är min ångest, jag kanske är i närheten av någon och känner deras känsla. Hästar och vi människor är ju väldigt lika när det gäller inkännande. Hästar känner direkt om jag är irriterad, rädd eller ledsen, då kan de bli oroliga och om jag är stressad i närheten av en häst är de oftast svåra att arbeta med. Så det vore ju inte konstigt om vi kan det också.
Jag och min häst Kitty är uppe i hagen. Jag tog med en stol och satte mig där och njöt i solen, och Kitty vilar med mig 🥰.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar