Jag har ett stort fotografi på mig själv sitter på väggen i mitt sovrum, jag är ca 8 år. Där i ögonen ser jag en liten ensam tjej, lite tom och trött blick. Jag förstår att jag är trött, jag var säkert väldigt dränerad på energi av all oro jag kände mig som liten, jag var orolig för det mesta. Jag var orolig i skolan, hur klasskamraterna var när jag kom till skolan på morgonen, hur mamma mådde där hemma, rädd för att bli osams med någon, jag var jätte konflikträdd.  Varje morgon hade jag ont i magen när jag skulle till skolan. Hade det varit idag hade jag nog säkert varit en "hemmasittare". Skolan var en pina från lekskolan till nian. Jag kollade in allt runt mig, sög i mig allt, ville bara hem. Ibland gick jag och gömde mig i grannens uthus på morgonen och gick hem efter ett tag och sa till mamma att jag var sjuk. Ibland gömde jag mig hela dagen där. Helt sjukt nu när jag tänker hur det var. Jag hatade verkligen skolan. Och när jag mådde så så blev ju betygen därefter eftersom jag inte kunde fokusera på skolan när jag var där. 

Sen när jag som vuxen läste på universitetet fick jättebra betyg, till och med blev klassetta i en kurs, det säger ju mycket. 

Förstår inte varför jag inte fick hjälp med mig själv när jag gick i skolan??