torsdag 9 maj 2019

Ibland kan det vara lite jobbigt att vara HSP, antennerna är påslagna och tar in så mycket.

"Ta vara på det positiva med att vara högkänslig, tänk på att du upplever och noterar mycket som andra missar. Detta är en gåva som du kan använda dig av." (www.angest-stockholm.se). Det är inte så lätt alla gånger att se det positiva i att vara hsp
 😄.


Jag kollar in saker, blir någon illa behandlad, djur som människa blir jag arg inombords, går och analyserar och tänker hur sjutton man kan behandla någon annan illa. Hur kan man mobba och trycka ner en annan människa medvetet, hur kan man låta ett djur gå och ha ont och vara skadad i flera dagar utan att kolla med veterinär? Såna saker kan få mig att bli så arg och besviken på folk. Men samtidigt så säger jag inte till, vill inte verka duktig eller mer än någon annan. Jag känner av väldigt mycket hos djuren, deras känslor bla. Detta kan bli så övermäktigt ibland, jag orkar inte vara i stallet vissa dagar där det finns ca 20 hästar., hundar, barn, vuxna som kommer i omgångar, ibland kan nästan alla vara där samtidigt och då blir det liv i luckan oftast. Jag är oftast där på fm eller senare på kvällen, då är det lugnast. Helst skulle jag vilja ha min häst hemma i vårt stall, men då måste jag ha en till häst här som sällskap. Antingen då köpa en häst till eller låta någon hyra in sig. Men då gäller det att vi har ungefär samma tänk och inställning till djurhållning.

Jag har varit HSP sedan jag var liten, man föds ju med den personligheten. Jag tyckte synd om nästan alla, vuxna som barn. Kommer ihåg ett tillfälle när min kusin hade bråkat med min bror, min kusin bodde hos min mormor för hans mamma antingen inte kunde ta hand om honom, eller så ville hon helt enkelt inte, jag vet inte. Han var lite bråkig och hårdhänt ibland så han hade väl gjort nåt mot brorsan och mamma skällde på honom och skickade hem honom. Det var ju en bit att gå för honom och han var inte så gammal. När han gick hemåt och mamma skällde på han kollade jag in honom, hur hans kroppshållning såg ut, hur han såg ut i ansiktet, var han jätteledsen? Så höll jag på, kollade in människorna i min närhet, kollade deras kroppsspråk hur de mådde, hade mamma en ledsen eller orolig rynka i pannan? Såg pappa ledsen ut när vi åkte till affären för att handla?

Var vi ute på sjön kunde jag se en planka eller nåt ligga och flyta på vattnet, då fick pappa efter mycket övertalning och ett ledset jag hämta upp denna planka och ta upp i båten, jag förmänskligade allt. Jag förmänskligade tuggummit jag hade i mun, spottade jag ut det tog jag med det hem och la det i vår soptunna, ville inte lämna det ensamt ute någonstans i en papperskorg. Så där höll jag på när jag var liten. Bilar som vi sålde grät jag över när jag såg dem på kort, kan än idag ha svårt för att sälja speciellt bilar. Kanske vi efterlämnar vår energi i den, att den blir så personlig???
Jag har blivit bättre med allt, men jag har fortfarande separationsångest, att lämna hemmet med hundar i andras vård eller åka bort själv 1-2 dygn är jobbigt ibland.

Inga kommentarer: