Nu har jag varit utan häst sedan midsommarafton, då hade jag en kallblodstravare på två år. Han var hingst när jag köpte honom men som jag kastrerade vilket inte hjälpte, han var väldigt "busig" och mycket häst i honom. Han var väldigt tuff, insåg till slut att han var alldeles för tuff för mig. Han hade även ett trauma i kroppen när det gällde skoning. Jag visste att han kunde vara svår att sko bak, men tänkte att det skulle vi kunna fixa med vår hovslagare Sebastian Hedbloms hjälp, och det skulle det nog gjort också. Första gången han skulle göra det på Blixten behövde hovis bara ta upp vänster framhov och ta tag i första verktyget och hästen exploderade, helt plötsligt stod han längst bak i stallgången som är ca 12 m helt vettskrämd kraken. Det enda som var kvar var grimman som hängde kvar mellan kedjorna, och jag stod där framför m slickgodiset i handen och kollade på en stallkompis som stod bredvid. Det gick på en sekund, jag såg inte vad som hände, men skärrade blev vi alla tre....eller fyra om man räknar m stackars hästen som stod där borta ensam och vettskrämd. Har aldrig varit med om något liknande. Vi fick döva ner honom denna gång och två efterföljande gånger. Detta och hans tuffa och starka sätt gjorde att jag lämnade tillbaka honom till uppfödaren, jag kände att det inte skulle fungera för varken han eller mig, han behövde en person som var mer rutinerad och kunde sätta emot lite mer än vad jag klarade av.
Detta tog massor av energi och gav mig stressymtom, sov inte på nätterna, mådde inte alls bra, jag hade tagit på mig en häst som var otroligt fin och snäll vid körning, men all annan hantering tog musten ur mig. Så det var bäst det som skedde även om det gjorde mig också väldigt ledsen att göra. Jag fäster mig fruktansvärt mycket vid mina djur och han var inget undantag. Men jag har kontakt med uppfödaren,  han har det bra i en hage med en annan tvååring och han blir tränad för att snart köra Premielopp.