tisdag 12 februari 2013

Varför så osäker hos doktorn?

Idag var jag tvungen att gå ner till farbror doktorn och få ett läkarutlåtande angående ett annat utlåtande som visar att jag har ett antal diskbråck i nacke och rygg. Det är arbetslöshetsförmedlingen som ville ha detta speciella intyg. Det andra utlåtandet var från min magnetröntgen sommaren 2011 och som visade 7 diskbråck från nacke och ner i ländryggen.
För det första så drar jag mig för att gå till läkare nu för tiden även om man ibland faktiskt skulle behöva det, jag låter hellre bli på grund av att man alltid känner sig så nertryckt på något sätt, man känner sig inte trodd, och den känslan är inte kul när man sitter där framför läkaren som glor en rakt i ögonen. Man vet precis hur och var man har ont när man kommer ner, men när man sen ska förklara och doktorn frågar så känns det som man ljuger.

När man ringer och bokar tid så antar man ju att läkaren läst journalerna när man kommer, men det gör de tydligen inte så man får ta allt från början. Jag kliver in till läkaren och sätter mig framför honom och han frågar vad jag vill. Jag säger som det är, att arbetsförmedlingen vill ha ett läkarutlåtande på det utlåtande som jag fick från MR. -Jaha säger läkaren och suckar, det kommer att ta mig flera timmar att skriva. Det är flera sidor som behöver skrivas. Han tittade ner i mitt utlåtande jag hade med mig och suckade. Han verkar allmänt sur redan när jag klev innanför dörren. Känns inte bra så jag förklarar igen varför jag måste ha det, att det är arbetsförmedlingen som vill ha det. Man känner sig ju liksom till besvär där och då. Han börjar fråga en massa saker, -Vad ska du jobba med nu då, vad kan du jobba med, vad har du för mål nu då, hur tungt kan du bära osv? När man sitter där och läkaren verkar allmänt irriterad så blir man så osäker så man kommer inte på några bra svar alls direkt, de kommer efter ett tag när hjärnan börjar fungera igen av stresskänslan.. När man sitter där så känns det som han tror att jag bara hittar på. Jag fick ta av mig alla kläder och läkaren undersöker mig, vrider på benen, vrider på handleder osv, känner på allt utom där jag verkligen har ont. Sedan säger han bara -Klä på dig! Allt går väldigt fort.
Sedan ssätter han sig och börjar skriva på datorn igen, och han sträcker över ett papper och säger att jag själv skall skriva på punkt 6 i läkarutlåtandet. Där står att jag skall skriva det jag inte kan göra nu, och vilka resurser jag har. Det var ju inte lätt så där bara, men jag skrev som jag känner och som läkarna sagt tidigare.

Nej, fy för att gå till läkare som inte kan ta sig tid och läsa journaler, som får en att känna sig som en liten skit i stolen framför dom.
Jag skulle med min värk kunna vara sjukskriven, men jag orkar inte bråka med läkare och försäkringskassa. Hellre går jag utan pengar..

2 kommentarer:

Matts Jansson sa...

ser att du har en tuff tid, bara alla utredningar blir färdiga så löser det sig tror jag ,Min nette har kört den svängen ,läkare hit och specialister dit mm men man hittar ett sätt.håll ut

Ann-sofie sa...

Tack Matts :-)!