I höstas blev jag tillfrågad om att ta hand om ett par hästar när en tjej som jag bara känner lite grann skulle bort i några veckor över jul och nyår och jag sa ja. Det skulle jag aldrig gjort, jag har aldrig varit med om maken till att utnyttja andra människor. När hon varit borta den tiden hon skulle hörde hon inte av sig, jag fick sms:a och fråga om vi skulle ta hem hästarna till henne igen. Hon trodde jag ville ha dom längre, hon hade förhoppning om att jag kanske ville ha ena hästen på foder, vilket hon i och för sig frågat om, men jag sa nej till det då hon var för stor och för ung. Hon skulle hämta dem två dagar efter, men ringer sedan och frågar om jag kan ta dem lite längre, vilket jag inte kan då vi ligger i influensa jag och min man. Jag hade kämpat då redan i en vecka med hästarna fast jag var jättedålig.
På måndagen kommer hon sur som ättika och svarar knappt på tilltal och kommer med flera sura kommentarer. Och då har jag haft hennes hästar i mer än fyra veckor. Inte nog med det, hon ska åka dagen efter, och hon vet hur svårlastad den ena hästen är. Vi fick i alla fall bara iväg den ena hästen, den svårlastade blev kvar, själv drog hon hem fast vi inte lyckats få in hästen i transporten, vi hade till och med vår granne där till hjälp. Hon sa bara helt plötsligt att "nu lämnar jag er, ni får sköta detta, jag orkar inte, jag ska upp tidigt i morgon bitti och åka flyg till min sjuka kille". Jaha där stod vi helt långa i ansiktet jag och min man.
Det var bara att ställa in en ledsen ensam häst i boxen igen. Dagen efter kom dottern, men det gick inte bra det heller, hon lovade komma dagen efter med en veterinär som fick ge en lugnande. Dottern lovade ta på sig ansvaret att de skulle transportera iväg henne nu, jag behövde inte bry mig.
Dagen efter ringer Hon igen och säger att de inte kan komma och hämta idag, de skulle komma på söndag med en tjej som var duktig att lasta. Så jag gick ca 3 km med islandshästen till ett annat stall så hon fick sällskap av andra hästar. Där fick hon vara till söndagen. Söndagen kom men inte dottern, Hon hade sagt till hon som lastade att jag hade transport och att jag skulle köra iväg hästen. Herregud, jag blev så trött, jag hade tagit för givet att jag kunde släppa detta nu, så mycket som jag hade kämpat med att försöka få in hästen i transporten. Jag tyckte så synd om lilla islänningen, men jag var glad i alla fall att jag fick köra henne och se vad bra hon hamnade, en jättegullig tjej skulle ha henne hos sig tillsammans med två andra islandshästar, eventuellt blir hon kvar där sen också.
Jag blir så fäst vid dessa hästar så jag mådde lite dåligt i några dagar, men jag vet att båda hästarna har det bra nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar