Jag blir så ledsen...

I förrgår var jag med om en sak som gör mig så ledsen, ett föl fick ett grimskaft slaget i ansiktet, bara för att han var så glad och nyfiken men kom för nära. Det var inte fölets ägare som gjorde detta till råga på allt. "Det är absolut nödvändigt att göra så" sa hon som gjorde det. Jag trodde hjärtat skulle brista på mig när fölet skuttade iväg, han som var så glad först. Jag blev bara stum, fick inte fram ett ljud... Jag skulle ju ha frågat vad sjutton hon gjorde så där för. Men hon sa om igen att det var nödvändigt, det kunde vara farligt annars. Va sjutton, det är ju bara att göra sig stor, slå ut med armarna och gå emot om det var så farligt som hon trodde. Det gör jag när en häst kommer springande emot mig, det fungerar alldeles utmärkt, det har aldrig sprungit en häst på mig någon gång. Hon vet nog vad jag tycker om sånt så hon kände sig nog lite dum i alla fall sen, eller också ville hon verkligen tala om att så gör man verkligen. Jag blir ledsen fortfarande när jag tänker på det, ett valpigt föl som bara är glad och social som tycker om människor blir behandlad så, fortsätter hon sådär på honom tror jag inte det blir bra. Jag vet att en del tycker jag är för snäll i min hantering med hästar, men jag känner också att de blir lugna i min närhet, och det tycker jag känns mycket bättre. Visst säger jag ifrån, men på mitt sätt, inte genom att skrika eller slå och ge tjuvnyp. Jag använder mig av hästarnas eget språk istället, kroppsspråket.

Fibro...

Jag hr mått bra nu i några månader och så slår det till med värsta  värken. Jag tror att det kan bero på motionsträningen med vår travhäst Vilja. Jag har setat i en rockard i blåst och hållit igen henne bara för att hon ska jogga. Hon har inte körts på länge och vi vill inte förstöra henne genom att köra för fort. Vi måste spara på hennes leder och muskler. Och jag som har fibromyalgi känner av blåsten, jag får så ont. Det har även börjat knäppa i min vänstra käke, har även ont i båda käkarna, harfått gå på ipren den senaste tiden, hela min kropp från bröstkorgen och uppåt har varit så ont..., det är bland det värsta jag har varit med om på länge, det känns som nåt har hamnat fel, att kroppen är i felläge. Jag blir galen på sånt, jag orkar inte må så. I kväll tog jag faktiskt ett par tre glas whisky för att döva smärtan, jagbrukar inte göra det, är rädd för att bli beroende, mendet kände så skönt.  Så nu sitter jag här och känner mig lite flummig men smärtfri. Vad ska man göra????

Min man och jag satt och pratade om vad han skulle säga när prästen kom i morgon och vill veta lite om svärmor inför jordfästningen. Jag sa att jag tyckte att hon var en ärlig person, hon förställde sig aldrig. Att  hon var den hon var. Jag är lite likadan, jag har väldigt svårt för att göra mig till för folk, vara någonting jag inte är. Jag kan till exempel inte fjäska för någon, det känns så konstigt, det går bara inte. Är jag låg en dag så blir jag tyst. Jag är den jag ser ut att vara helt enkelt. Är jag på dåligt humör så kan jag nog förminska det lite, jag blir inte otrevlig, men jag gör mig inte heller till och försöker vända på det och spelar glad heller om det inte är helt nödvändigt. Jag har helt enkelt jättesvårt för att visa mig som någonting jag inte kan stå för.  Jag har till exempel en gång varit med om när en person förvandlades mitt framför mina ögon. Vi kom hem till en person och direkt vi klev innanför deras dörr blev hon som förbytt, jag kände inte igen henne. Hon pratade så konstigt, jag kände mig jätteobekväm, skämdes nästan för hennes skull, varför vet jag inte, tror det berodde på att det var så pinsamt alltihopa, den tredje personen tyckte nog också hon betedde sig konstigt, eller så såg hon min min :-). Hon pratade så konstlat, så överdrivet trevligt.
Måste vara jättejobbigt att inte kunna vara sig själv.  Jag vet att det kan vara svårt att umgås för en del, men varför ska man egentligen krångla till det?

Igår var jag och min man i stallet och körde vår häst Vilja Rico, hon är ju en travhäst som inte tävlat på ca 1 1/2 år, hon har varit skadad. Men vi tror att det går att starta henne igen om vi känner för det. Men vi börjar med motionskörning bara nu. Det var så kul, och jag tror hon tyckte detsamma :-). Det är så skönt att mocka och greja lite i stallet, energin blir starkare av att arbeta fysiskt och vara bland hästar. Mitt jobb jag har nu som personlig assistent är psykiskt jobbigt och fysiskt inte bra för mig. Jag behöver röra på mig på dagarna, att sitta mycket still är inte bra, just nu känns det som jag åker till mitt jobb och förstör kroppen två dagar i veckan, och det känns inte alls bra. Vad är då viktigast, att leva lite snålt eller ha lite mer pengar och må dåligt i kroppen? Vi behöver egentligen inte mitt jobb för att vi ska klara oss, vi lever väldigt sparsamt, och billigt bor vi. Jag skulle säkert kunna hitta ett annat jobb framöver. Men samtidigt känns det jobbigt att säga upp sig.

Nya kycklingar har jag hämtat.

Min häst Vilja, ca 1.60 cm

Måste inse mina begränsningar

Nu blir det lite jämmer och elände :-).
Nu märker jag verkligen att jag inte kan sitta still för länge i samma position, inte köra bil under för lång tid, min nacke blir helt åt skogen helt enkelt. Hjärnan hänger inte med då heller, blir trögtänkt helt enkelt, och så känns det som det bränner i hela huvudet och känselbortfall på kinderna. Idag när vi åkte in till stan körde inte jag bilen, men det känns som jag inte orkar hålla upp huvudet, det värker i huvudet och jag känner mig liten illamående. Detta känner jag igen, det har med min whiplash att göra, och mitt diskbråck i nacken och i bröstryggen.
Ikväll när jag jobbade och jag fick frågor om medicin mm av brukarens fru så kände jag att jag verklugen fick koncentrera mig för att kunna svara på frågorna, jag såg även på henne att hon nog undrade vad det var med mig. Jättejobbigt!!! Det känns helt dovt i huvudet, som bomull, det känns inte så bra.
Allt är bilkörningens fel, jag sitter och åker mycket bil på jobbet.

En jobbig dag

I morse ringde min mans telefon kl. 8.15, det var hans syster, hon ville tala om att svärmor hade gått bort tidigare i morse. Det lät så otroligt overkligt när hon sa det. Hon ringde precis när jag skulle åka ner till affären för att köpa mig något att äta på jobbet.
Jag blev fruktansvärt ledsen, jättejobbigt att åka till jobbet, och sedan att hålla sig från att gråta när tankarna på henne dök upp emellanåt. Jag ville inte säga något till brukaren, tycker att han har nog med sitt, jag vet inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till det, vad berättar man och vad berättar man inte när man jobbar som assistent. Egentligen borde jag kanske sagt något, för jag var ju inte speciellt glad under dagen även fast jag försökte hålla mig som vanligt. Men många tysta stunder blev det under bilturen vi tog idag.
Så nu är jag helt slut, både i huvudet och i hela kroppen, det beror nog på spänningen och hela grejen. Det var jobbigt att ta adjö, känns konstigt att aldrig mer få träffa henne igen, men med förhoppning om att mötas lite senare förstås.
Jag tror vi fick en liten speciell kontakt, vi hade en del gemensamt kom jag på snabbt, även fast vi också var väldigt olika. Vi tyckte om varandra!!