Lite orolig...

Nu så här i efterhand kan jag ju bli lite orolig för vad den eventuella intervjun kan få för konsekvenser. Då tänker jag på framtida arbetsgivare eftersom jag söker jobb, vad tänker dom?: "Den där kan man ju inte anställa, hon tål ju ingen stress, nej, tänk om hon får panik och gör bort sig?" Sedan kan man ju se det från den positiva sidan; det kan ju ge någonting också, självupplevda saker brukar ju faktiskt slå högt hos en del arbetsgivare, tex jobb inom psykiatri, behandlingshem mm. Och eftersom jag mår bra idag och inte har panikångest längre så kanske jag är en tillgång, man kan ju hoppas på det.

Synd att jag inte hann skriva en bok om mina upplevelser, då skulle en intervju ge bra reklam naturligtvist, kanske ska skynda mig, jag har ju börjat lite grann på en..:-).

Varje morgon går jag ju ut till mina höns och kaniner och ger dem mat och vatten, och imorse var det sån skön luft ute, klar och lite kallare än igår. Tänk om ett par tre månader då är det inte alls lika skönt, burr.

I dag gjorde jag en liten ändring hos hönsen, jag lät maten stå kvar i hönshuset istället för att ta ut den i hönsgå´rn, så nu står tuppen och gal hela tiden..:-). Jag tänkte att de skulle börja vänja sig med att äta inne, sedan får dom lite frön och havre utkastat i gårn som dom kan gå och picka i sig.

Usch, glömde tandläkartiden i morse kl halv 8, dom ringde och påminde mig, inte kul, rent ut sagt pinsamt. Jag borde ju komma ihåg det! Jag hade hela tiden fredag i huvudet. Jag har tiden står i almanackan, men eftersom jag går hemma just nu så blir det ju att jag inte kollar i den varje dag som jag gjorde när jag jobbade. Sköterskan lät inte glad, men jag får ju betala för det.

Nu ska jag ut på en promenad i det soliga vädret, hoppas det håller i sig idag, kanske blir det lite svampplockning senare ikväll..

Nu händer det saker i mitt liv..

Jag blev ju sjukskriven för diskbråck i början på juli och har gått hemma sedan dess. I somras gick det ju an, men nu börjar det bli en aning långtråkigt. Men jag var och anmälde mig till arbetsförmedlingen den 9 augusti och fick träffa en jättebra person som tyckte att jag skulle träffa ännu en person på arbetsförmedlingen som har hand om såna som mig, såna som sitter mellan stolarna kan man säga. Jag var ju vikarie innan detta med ryggen hände och hade ju som sagt ingen fast tjänst. Men det skulle ta lite tid sa han för det var så många som den andra killen redan hade hand om. Men döm om min förvåning så ringde han 2 dagar senare och sa att killen skulle ta emot mig, jättekul. jag fick komma upp till arbetsförmedlingen och träffa denna "kille" som jag tydligen redan träffat förut för ca 10 år sedan då jag också var i samma situation. Han kom ihåg mig på grund av mitt "långa namn" Ann-sofie Johnsson-Karlsson :-).

Vi satt och pratade i ca 45 min och han berättade då att jag skulle få hjälp med att hitta ett jobb som passar mig och mitt problem, samtidigt finns det nåt slags stöd som företaget får medan jag arbetstränar. Villkoret är att detta jobb skall leda till en fast anställning.

Så, nu måste jag komma på nåt bra som kunde passa mig. Han sa också att jag skulle tänka lite tillbaka, vad ville jag göra innan jag började jobba över huvud taget, kanske nån dröm jag hade då.

Men idag hände nåt häftigt, det ringde en journalist som läst min hemsida om panikångest, hon ville få in en artikel om mig på en stor tidning. Vilken tidning återkommer jag om ifall det ska bli publicerat.

Hon intervjuade mig lite preliminärt och skulle sedan skriva ett utdrag och ge sin chef som måste godkänna och vilja ha med det. Sedan om det blir ok så återkommer hon till mig igen och vi träffas och gör en riktig intervju. Helt otroligt, trodde inte det var sant när hon ringde :-). Så nu försöker jag smälta det...

Ha en bra dag alla så ses vi!!

Kram

Bizzy, född 2007-12-21

Var inne på internet och fick för mig att söka efter Bizzys föräldrar, och hittade dom. Pappan var en duktig hund, tävlat i jaktprov och gått otroligt bra i SM 2009, 2:a om jag inte har fel, inte undra på att vår Bizzy är så jaktgalen. Dessutom är hon otroligt lik far sin..:-)) (Bizzy på bilden ovan). Hittade tyvärr inga uppgifter hur det gått för mamma Caisa, endast födelsedatum.

Detta stod om Pilo vid SM 2009: Tog sin första 1:a vid 17 månaders ålder. Han har ett första pris i Finland och 2 st 1:a pris i tvådagars prov i Norge. Pilo har startat på jaktprov 12 gånger och av det fått 8 1:a pris. Pilos pappa Japptjärns Turbo vann SM 1998.

Provberättelse/placering

(1:a) 77,5 p , placering 2:a plats

Pilo född 2003-12-12

Vilken härlig morgon...

Vilken härlig morgon, men lite väl kylig för min smak, men hundarna gillar det nog, sommarvärmen är inget för en jämte och en laika :-).
Har gjort gröt till kaniner och höns, och till mig själv förstås, sedan blir det till att göra den vanliga turen och utfodra. Sedan ska jag ta en skön promenad med hundarna, inte så långt, men en 40-minuterspromenad blir det nog i alla fall.

Igår åkte vår och grannarnas telefonkabel ner av de som röjer dikena, så nu har vi inget fast internet och ingen fast telefon, tur jag skaffade ett mobilt bredband i somras, måste ju hålla koll på mina rasande aktier, inte så kul just nu.

Oj, va klockan går när man sitter vid datorn, 1 timme för mycket blev det, ajajaj..:-).

Ha det så bra alla vänner!!

Det blir bara bättre!!

Livet är inte enkelt, det förstår jag av alla mail jag får av personer som inte mår så bra. Många som skriver är tjejer under 25 år som har en fruktansvärd ångest, bla en tjej törs knappt gå ut och möta sina vänner för att hon känner sig iakttagen över hur hon beter sig, en del känner bara oro inför framtiden och vad det ska bli. Men de flesta känner just oro över sin personlighet, varför de inte kan slappna av och bara vara sig själva inför andra. Tänk att alltid gå omkring och inte kunna vara sig själv, hur mycket tar inte kroppen stryk av det tro? Massor skulle jag vilja säga, den egna identiteten blir helt ur balans.
Det verkar vara väldigt vanligt bland våra ungdomar, och det känns lite skrämmande, varför kan man inte få vara sig själv, få visa hur man egentligen är som person. Samma tänk är det ju i skolorna, alla ska vara stöpta i samma form, alla måste gå i skolan för att få betyg för att sedan kunna få ett jobb, har man inte bra betyg får man inga jobb. Hur många är det inte som är så fruktansvärt trötta på skolan men duktiga i det praktiska yrkeslivet, många skulle jag tro.

Det man kan trösta med är väl att det blir bättre, som syrran sa häromdagen :-). Det känns som att ju äldre man blir ju lugnare känner man sig, man blir stabilare på nåt sätt. Det sa min mamma också en gång, och det vill jag hålla med om, 40-årsåldern och 70-årsåldern är tydligen den tiden i livet som man är som lyckligast, läste det någonstans.

Mellan 20- och 25 årsåldern så börjar man fundera på meningen med livet, vilka kompisar man umgås med, ofta växer man ifrån varandra, man hittar olika vägar i livet, en del stannar kvar där man var med alla kompisar, en del går vidare och hittar andra vänner som man har mer gemensamt med. Detta är en tid som kan vara väldigt ångestladdad för många, man tror att det är fel på en själv för att man just utvecklas på olika sätt, men det är en utveckling i ens liv som ju är helt normal, det är en del av livet. Långa stunder så kan man just i denna ålder känna sig väldigt ensam, men det går över, det finns så mycket som kommer att hända längre fram som man inte tror just då.

Mellan 30- och 40-årsåldern händer det väl egentligen inte så mycket, det ser likadant ut i 10 år skulle jag vilja säga. Kanske man har småbarn som man lägger all tid på, småbarn och jobb.

40-årsåldern, då börjar man oftast kunna slappna av, man börjar få erfarenhet av livet och man har förhoppningsvist kommit på vad man vill göra med sitt liv, kanske....??

Så håll ut alla ungdomar, Det blir bara bättre!!

Vad glad jag blir..:-)!

I på dag på morgonen ringde telefonen och i andra änden av luren var en vän som jag har mailat med på Facebook, och som jag fått kontakt med tack vare mitt forum på min hemsida www.panikangest.dinstudio.se . Vi hade pratat om att hon, hennes man och 2 hundar ska komma och hälsa på oss i sommar, så nu ska dom komma nästa vecka, jättekul! Det var första gången vi pratade med varandra i telefon, men vi pratade som 2 gamla vänner. Det roliga är att vi har väldigt lika personligheter så det ska bli spännande.

Fått besked att jag har 4 diskbråck i halsryggen och 2 i ländryggen, det är mindre kul, men jag ska på bedömning på ortopeden så jag hoppas att de ger mig ett bra träningsprogram. De har pratat om operation, men jag känner lite si och så om det, men man får väl göra det som ska bli bäst. Så nu var jag helt sjukskriven sedan i början på juli tills i fredags, så nu sjukskrev läkaren mig bara halvt och tyckte jag skulle jobba halvtid. Det värsta är att det blir lite svårt, jag är ju timvikarie på en restaurang och läkaren har skrivit att jag får inte jobba där om det är tunga lyft, vlket inte går att undvika förstås. Jag kan ju inte som vikarie begära att jag inte vill göra tunga lyft och bara jobba halvtid. Nej, det blir att försöka hitta ett annat jobb, ska till arbetsförmedlingen och skriva in mig idag.

Ni får ha en bra dag, det ska jag ha!

Organic Mechanic - Mvh Krille.wmv (min son som skrivit musik och text själv) )