Tog i morse min långpromenad med Roxy, en promenad på ca 8 km som tar ca 1 1/2 timme. Solen sken och jag fick en känsla av vårkänslor, så skönt. MEN, när man går en sån sträcka och precis har ätit frukost så saknar man toaletter efter vägen. När jag kom till Hinseberg hade jag frossa kan man säga, kändes till och med som vågorna skvalpade i håret :-). Som tur var så har jag min syster bor efter vägen, så det blev ett inhopp där, och så fick jag en kopp kaffe och en pratstund också.
Sedan träffade jag min granne när jag nästan var hemma, följde med honom en extrasväng, han var ute med sin hund. Han är duktig på hästar, och jag annonserade på FB igår om någon visste om någon ridskola, och då tänker i alla fall jag på en ridskola där man rider i grupp och så, som man gick på när man var liten. Men så fick jag två svar, en från en kurskamrat att jag fick komma dit och rida, och så från min granne som jag nu gick promenaden med. Jag skulle få rida på hans häst och få lektioner av hans dotter. Hade inte en tanke på det, av närmsta grannen, det är ju toppen!! Så ikväll kanske han skulle följa med en annan tjej med hennes häst för att träna lastning i hästkärra, så jag skulle då få följa med. Jättekul och få umgås med lite hästar och hästfolk, och trevliga sådana :-)).
måndag 18 februari 2013
tisdag 12 februari 2013
Varför så osäker hos doktorn?
Idag var jag tvungen att gå ner till farbror doktorn och få ett läkarutlåtande angående ett annat utlåtande som visar att jag har ett antal diskbråck i nacke och rygg. Det är arbetslöshetsförmedlingen som ville ha detta speciella intyg. Det andra utlåtandet var från min magnetröntgen sommaren 2011 och som visade 7 diskbråck från nacke och ner i ländryggen.
För det första så drar jag mig för att gå till läkare nu för tiden även om man ibland faktiskt skulle behöva det, jag låter hellre bli på grund av att man alltid känner sig så nertryckt på något sätt, man känner sig inte trodd, och den känslan är inte kul när man sitter där framför läkaren som glor en rakt i ögonen. Man vet precis hur och var man har ont när man kommer ner, men när man sen ska förklara och doktorn frågar så känns det som man ljuger.
När man ringer och bokar tid så antar man ju att läkaren läst journalerna när man kommer, men det gör de tydligen inte så man får ta allt från början. Jag kliver in till läkaren och sätter mig framför honom och han frågar vad jag vill. Jag säger som det är, att arbetsförmedlingen vill ha ett läkarutlåtande på det utlåtande som jag fick från MR. -Jaha säger läkaren och suckar, det kommer att ta mig flera timmar att skriva. Det är flera sidor som behöver skrivas. Han tittade ner i mitt utlåtande jag hade med mig och suckade. Han verkar allmänt sur redan när jag klev innanför dörren. Känns inte bra så jag förklarar igen varför jag måste ha det, att det är arbetsförmedlingen som vill ha det. Man känner sig ju liksom till besvär där och då. Han börjar fråga en massa saker, -Vad ska du jobba med nu då, vad kan du jobba med, vad har du för mål nu då, hur tungt kan du bära osv? När man sitter där och läkaren verkar allmänt irriterad så blir man så osäker så man kommer inte på några bra svar alls direkt, de kommer efter ett tag när hjärnan börjar fungera igen av stresskänslan.. När man sitter där så känns det som han tror att jag bara hittar på. Jag fick ta av mig alla kläder och läkaren undersöker mig, vrider på benen, vrider på handleder osv, känner på allt utom där jag verkligen har ont. Sedan säger han bara -Klä på dig! Allt går väldigt fort.
Sedan ssätter han sig och börjar skriva på datorn igen, och han sträcker över ett papper och säger att jag själv skall skriva på punkt 6 i läkarutlåtandet. Där står att jag skall skriva det jag inte kan göra nu, och vilka resurser jag har. Det var ju inte lätt så där bara, men jag skrev som jag känner och som läkarna sagt tidigare.
Nej, fy för att gå till läkare som inte kan ta sig tid och läsa journaler, som får en att känna sig som en liten skit i stolen framför dom.
Jag skulle med min värk kunna vara sjukskriven, men jag orkar inte bråka med läkare och försäkringskassa. Hellre går jag utan pengar..
För det första så drar jag mig för att gå till läkare nu för tiden även om man ibland faktiskt skulle behöva det, jag låter hellre bli på grund av att man alltid känner sig så nertryckt på något sätt, man känner sig inte trodd, och den känslan är inte kul när man sitter där framför läkaren som glor en rakt i ögonen. Man vet precis hur och var man har ont när man kommer ner, men när man sen ska förklara och doktorn frågar så känns det som man ljuger.
När man ringer och bokar tid så antar man ju att läkaren läst journalerna när man kommer, men det gör de tydligen inte så man får ta allt från början. Jag kliver in till läkaren och sätter mig framför honom och han frågar vad jag vill. Jag säger som det är, att arbetsförmedlingen vill ha ett läkarutlåtande på det utlåtande som jag fick från MR. -Jaha säger läkaren och suckar, det kommer att ta mig flera timmar att skriva. Det är flera sidor som behöver skrivas. Han tittade ner i mitt utlåtande jag hade med mig och suckade. Han verkar allmänt sur redan när jag klev innanför dörren. Känns inte bra så jag förklarar igen varför jag måste ha det, att det är arbetsförmedlingen som vill ha det. Man känner sig ju liksom till besvär där och då. Han börjar fråga en massa saker, -Vad ska du jobba med nu då, vad kan du jobba med, vad har du för mål nu då, hur tungt kan du bära osv? När man sitter där och läkaren verkar allmänt irriterad så blir man så osäker så man kommer inte på några bra svar alls direkt, de kommer efter ett tag när hjärnan börjar fungera igen av stresskänslan.. När man sitter där så känns det som han tror att jag bara hittar på. Jag fick ta av mig alla kläder och läkaren undersöker mig, vrider på benen, vrider på handleder osv, känner på allt utom där jag verkligen har ont. Sedan säger han bara -Klä på dig! Allt går väldigt fort.
Sedan ssätter han sig och börjar skriva på datorn igen, och han sträcker över ett papper och säger att jag själv skall skriva på punkt 6 i läkarutlåtandet. Där står att jag skall skriva det jag inte kan göra nu, och vilka resurser jag har. Det var ju inte lätt så där bara, men jag skrev som jag känner och som läkarna sagt tidigare.
Nej, fy för att gå till läkare som inte kan ta sig tid och läsa journaler, som får en att känna sig som en liten skit i stolen framför dom.
Jag skulle med min värk kunna vara sjukskriven, men jag orkar inte bråka med läkare och försäkringskassa. Hellre går jag utan pengar..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)