När jag var 6 år blev jag inlagd på sjukhus helt själv, då fick inte föräldrarna sova kvar. Jag skelade mycket så det fick bli operation. Efter operationen blev jag kvar i 14 dagar för jag var tvungen att träna ögat flera ggr per dag. Denna sjukhusvistelse som liten var traumatiskt, jag gjorde allt för att kunna följa med mina föräldrar hem eller försökte så mina föräldrar kunde vara kvar. Jag frågade om jag inte kunde smugglas ut under pappas skjorta, eller pappa kunde sova kvar gömd i garderoben. Det var så hemskt att bli lämnad där ensam. En gång när jag sprang efter dom genom korridoren och skrek och grät tog en sjuksköterska tag i mig och sa att de skulle inte få komma och hälsa på mig något mer om jag höll på så. Tänk, jag var så liten och känslig och fick vara med om nåt så traumatiskt. Läste att en sådan upplevelse som liten kan bli till separationsångest, vilket i vuxen ålder kan bli panikångest som jag haft i så många år.
Jag tror att detta har satt djupa spår hos mig hela livet. Jag har jättesvårt för att sova borta bl a fortfarande 😏.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar