Jag åker väldigt sällan på semester så jag får ta det lugnt och tänka mig att jag har semester här hemma nu istället. Jag jobbar inte för tillfället, anser mig vara hemmafru just nu ett tag, känns lite lyxigt men vi klarar oss ändå. Jag går varken på bidrag från försäkringskassan eller a-kassan. Jag har sedan i somras haft en meniskskada så jag knappt har kunnat gått så jag har inte sökt jobb som timvikarie inom hemtjänsten som jag hade tänkt gjort i höstas, men jag ska göra det snart har jag bestämt, känns väldigt jobbigt att inte jobba och tjäna pengar. Min man och jag har inga barn som bor hemma, alla är vuxna sen länge så vi har inga stora utgifter, vi lever rätt enkelt.
Jag har pustat ut nu efter allt ståhej sen jag hade hästar här hemma, det är ju ett stort ansvar att ta hand om andras hästar så länge, speciellt om man inte har egna hemma. Jag blir ju också väldigt känslomässigt engagerad när det gäller djur så det tar på krafterna. Men samtidigt känns det konstigt att inte ha några hästar att ta hand om, det känns tomt, jag har under 4 års tid haft en häst och skött om, foderhäst eller nu senast Vilja som jag fick ta bort i november pga svåra tandproblem som inte gick att få ordning på som jag skrivit om tidigare.
Så nu har jag försökt slappna av och ta det lugnt känslomässigt, bara tagit hand om våra, hundar, katter och höns, det räcker det just nu.
Men jag behöver inte åka till stallet där jag hade Vilja och den inhyrda hästen varje dag längre, så nu känns det lite tomt
torsdag 1 februari 2018
Känner mig utnyttjad...
I höstas blev jag tillfrågad om att ta hand om ett par hästar när en tjej som jag bara känner lite grann skulle bort i några veckor över jul och nyår och jag sa ja. Det skulle jag aldrig gjort, jag har aldrig varit med om maken till att utnyttja andra människor. När hon varit borta den tiden hon skulle hörde hon inte av sig, jag fick sms:a och fråga om vi skulle ta hem hästarna till henne igen. Hon trodde jag ville ha dom längre, hon hade förhoppning om att jag kanske ville ha ena hästen på foder, vilket hon i och för sig frågat om, men jag sa nej till det då hon var för stor och för ung. Hon skulle hämta dem två dagar efter, men ringer sedan och frågar om jag kan ta dem lite längre, vilket jag inte kan då vi ligger i influensa jag och min man. Jag hade kämpat då redan i en vecka med hästarna fast jag var jättedålig.
På måndagen kommer hon sur som ättika och svarar knappt på tilltal och kommer med flera sura kommentarer. Och då har jag haft hennes hästar i mer än fyra veckor. Inte nog med det, hon ska åka dagen efter, och hon vet hur svårlastad den ena hästen är. Vi fick i alla fall bara iväg den ena hästen, den svårlastade blev kvar, själv drog hon hem fast vi inte lyckats få in hästen i transporten, vi hade till och med vår granne där till hjälp. Hon sa bara helt plötsligt att "nu lämnar jag er, ni får sköta detta, jag orkar inte, jag ska upp tidigt i morgon bitti och åka flyg till min sjuka kille". Jaha där stod vi helt långa i ansiktet jag och min man.
Det var bara att ställa in en ledsen ensam häst i boxen igen. Dagen efter kom dottern, men det gick inte bra det heller, hon lovade komma dagen efter med en veterinär som fick ge en lugnande. Dottern lovade ta på sig ansvaret att de skulle transportera iväg henne nu, jag behövde inte bry mig.
Dagen efter ringer Hon igen och säger att de inte kan komma och hämta idag, de skulle komma på söndag med en tjej som var duktig att lasta. Så jag gick ca 3 km med islandshästen till ett annat stall så hon fick sällskap av andra hästar. Där fick hon vara till söndagen. Söndagen kom men inte dottern, Hon hade sagt till hon som lastade att jag hade transport och att jag skulle köra iväg hästen. Herregud, jag blev så trött, jag hade tagit för givet att jag kunde släppa detta nu, så mycket som jag hade kämpat med att försöka få in hästen i transporten. Jag tyckte så synd om lilla islänningen, men jag var glad i alla fall att jag fick köra henne och se vad bra hon hamnade, en jättegullig tjej skulle ha henne hos sig tillsammans med två andra islandshästar, eventuellt blir hon kvar där sen också.
Jag blir så fäst vid dessa hästar så jag mådde lite dåligt i några dagar, men jag vet att båda hästarna har det bra nu.
På måndagen kommer hon sur som ättika och svarar knappt på tilltal och kommer med flera sura kommentarer. Och då har jag haft hennes hästar i mer än fyra veckor. Inte nog med det, hon ska åka dagen efter, och hon vet hur svårlastad den ena hästen är. Vi fick i alla fall bara iväg den ena hästen, den svårlastade blev kvar, själv drog hon hem fast vi inte lyckats få in hästen i transporten, vi hade till och med vår granne där till hjälp. Hon sa bara helt plötsligt att "nu lämnar jag er, ni får sköta detta, jag orkar inte, jag ska upp tidigt i morgon bitti och åka flyg till min sjuka kille". Jaha där stod vi helt långa i ansiktet jag och min man.
Det var bara att ställa in en ledsen ensam häst i boxen igen. Dagen efter kom dottern, men det gick inte bra det heller, hon lovade komma dagen efter med en veterinär som fick ge en lugnande. Dottern lovade ta på sig ansvaret att de skulle transportera iväg henne nu, jag behövde inte bry mig.
Dagen efter ringer Hon igen och säger att de inte kan komma och hämta idag, de skulle komma på söndag med en tjej som var duktig att lasta. Så jag gick ca 3 km med islandshästen till ett annat stall så hon fick sällskap av andra hästar. Där fick hon vara till söndagen. Söndagen kom men inte dottern, Hon hade sagt till hon som lastade att jag hade transport och att jag skulle köra iväg hästen. Herregud, jag blev så trött, jag hade tagit för givet att jag kunde släppa detta nu, så mycket som jag hade kämpat med att försöka få in hästen i transporten. Jag tyckte så synd om lilla islänningen, men jag var glad i alla fall att jag fick köra henne och se vad bra hon hamnade, en jättegullig tjej skulle ha henne hos sig tillsammans med två andra islandshästar, eventuellt blir hon kvar där sen också.
Jag blir så fäst vid dessa hästar så jag mådde lite dåligt i några dagar, men jag vet att båda hästarna har det bra nu.
lördag 16 december 2017
torsdag 10 november 2011
dagens samhälle gör att unga mår psykiskt dåligt..?
Var inne på svt.se och skulle titta på "Bron", en svensk/dansk kriminalserie. Fick då se denna text, och undrar varför det måste vara så, tycker synd om många unga som känner en otrolig press på sig i dagens samhälle. Man ska vara snygg, smal och ha ett jobb som inte är så lätt att hitta idag, dessutom denna tillgänglighet via mobilen och internet. Ibland när jag tittar på gamla filmer så drömmer jag att jag lever i denna tid, men jag förstår ju att även de hade sina bekymmer. Men jag tror i alla fall att det var bättre förr..
Ny våg av psykisk ohälsa bland unga
Samtidigt som allt fler unga pensioneras bort från arbetsmarknaden varnar stressforskare för att en ny våg av stressrelaterad psykisk ohälsa kan vara på väg hos yngre människor.
Sömnstörningar, oro och ångest blir allt vanligare hos unga. När någon får problem att fungera i skolan eller på arbetet, känner sig orolig och "trött, trött, trött", kan det vara de första tecknen på att någon är på väg in i ett tillstånd av utmattning, konstaterar stressforskaren Marie Åsberg, som är professor emeritus i psykiatri vid Karolinska institutet.
Tydlig tendens
I sitt arbete har Marie Åsberg intervjuat hundratals personer med så kallat utmattningssyndrom, som är det många kanske tänker på när de slentrianmässigt använder ordet "utbränd". Även om det inte finns någon känd exakt statistik över hur många unga som drabbas av utmattningssyndrom, menar Marie Åsberg att tendensen är tydlig. Det ökar bland unga. Hon tror nu att det är viktigt att utvecklingen när det gäller unga människors psykiska hälsostatus noga övervakas under de kommande åren.
-Det är ett långt förlopp som leder fram till utmattningstillstånd. När symptom som sömnstörningar, oro och ångest ökar på det här sättet bland unga människor är det en stor riskfaktor. Mycket talar för att vi får se ökade nivåer av psykisk ohälsa längre fram, säger hon.
Självkänslan sitter i prestationen
En annan vanlig riskfaktor på en tuff arbetsmarknad är att många drivs av en "prestationsbaserad självkänsla", enligt Marie Åsberg. Många av dem som går in i väggen har en självkänsla som sitter i jobbet. -De tänker "är jag inte duktig på jobbet är jag ingenting värd". Och det här verkar bli mer vanligt bland unga människor, särskilt hos unga kvinnor. De hamnar i duktighetsfällan.
FAKTA: Ungas psykiska hälsa
•Andelen ungdomar i åldern 16-24 som upplever ängslan, oro eller ångest har ökat stadigt sedan mätningarna startade för ett trettiotal år sedan.
•Åren 1988-1989 uppgav 9 procent av kvinnorna och 4 procent av männen att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Åren 2004-2005 hade andelen ökat till 30 procent bland kvinnor och 14 procent bland män.
•Andelen 20-24-åringar som vårdats på sjukhus för depression dubblerades mellan 1997 och 2007.•Betydligt fler kvinnor än män upplever sig ha ett nedsatt psykiskt välbefinnande.
•Nedsatt psykiskt välbefinnande ökar i samtliga ungdomsgrupper oavsett familjeförhållanden, födelseland, arbetsmarknadsstatus och föräldrarnas socioekonomi.
•Det är oklart varför psykiska besvär har blivit vanligare bland ungdomar, men ungdomars livsvillkor har förändrats betydligt. Ungdomar har i dag väsentligt sämre möjligheter att få ett heltidsarbete efter grundskolan och gymnasiet jämfört med för tjugo år sedan.
Källa: Socialstyrelsens folkhälsorapport 2009Karin Mobergerkarin.moberger@svt.se
Ny våg av psykisk ohälsa bland unga
Samtidigt som allt fler unga pensioneras bort från arbetsmarknaden varnar stressforskare för att en ny våg av stressrelaterad psykisk ohälsa kan vara på väg hos yngre människor.
Sömnstörningar, oro och ångest blir allt vanligare hos unga. När någon får problem att fungera i skolan eller på arbetet, känner sig orolig och "trött, trött, trött", kan det vara de första tecknen på att någon är på väg in i ett tillstånd av utmattning, konstaterar stressforskaren Marie Åsberg, som är professor emeritus i psykiatri vid Karolinska institutet.
Tydlig tendens
I sitt arbete har Marie Åsberg intervjuat hundratals personer med så kallat utmattningssyndrom, som är det många kanske tänker på när de slentrianmässigt använder ordet "utbränd". Även om det inte finns någon känd exakt statistik över hur många unga som drabbas av utmattningssyndrom, menar Marie Åsberg att tendensen är tydlig. Det ökar bland unga. Hon tror nu att det är viktigt att utvecklingen när det gäller unga människors psykiska hälsostatus noga övervakas under de kommande åren.
-Det är ett långt förlopp som leder fram till utmattningstillstånd. När symptom som sömnstörningar, oro och ångest ökar på det här sättet bland unga människor är det en stor riskfaktor. Mycket talar för att vi får se ökade nivåer av psykisk ohälsa längre fram, säger hon.
Självkänslan sitter i prestationen
En annan vanlig riskfaktor på en tuff arbetsmarknad är att många drivs av en "prestationsbaserad självkänsla", enligt Marie Åsberg. Många av dem som går in i väggen har en självkänsla som sitter i jobbet. -De tänker "är jag inte duktig på jobbet är jag ingenting värd". Och det här verkar bli mer vanligt bland unga människor, särskilt hos unga kvinnor. De hamnar i duktighetsfällan.
FAKTA: Ungas psykiska hälsa
•Andelen ungdomar i åldern 16-24 som upplever ängslan, oro eller ångest har ökat stadigt sedan mätningarna startade för ett trettiotal år sedan.
•Åren 1988-1989 uppgav 9 procent av kvinnorna och 4 procent av männen att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Åren 2004-2005 hade andelen ökat till 30 procent bland kvinnor och 14 procent bland män.
•Andelen 20-24-åringar som vårdats på sjukhus för depression dubblerades mellan 1997 och 2007.•Betydligt fler kvinnor än män upplever sig ha ett nedsatt psykiskt välbefinnande.
•Nedsatt psykiskt välbefinnande ökar i samtliga ungdomsgrupper oavsett familjeförhållanden, födelseland, arbetsmarknadsstatus och föräldrarnas socioekonomi.
•Det är oklart varför psykiska besvär har blivit vanligare bland ungdomar, men ungdomars livsvillkor har förändrats betydligt. Ungdomar har i dag väsentligt sämre möjligheter att få ett heltidsarbete efter grundskolan och gymnasiet jämfört med för tjugo år sedan.
Källa: Socialstyrelsens folkhälsorapport 2009Karin Mobergerkarin.moberger@svt.se
måndag 27 november 2017
Vilja Rico
Vilja har haft ont i sina tänder under en lång tid utan att någon vetat om det, i flera år förmodligen vad veterinären tror.
Det började med att jag tyckte Vilja grejade med maten i munnen när hon åt, hon liksom tuggade med öppen mun emellanåt, jag kände i varje fall att det var någonting som inte var som det skulle. Jag frågade förra ägaren till Vilja som dagligen är i stallet och en annan hästägare om de såg något konstigt. Dom kunde inte säga något så där på rak arm, men jag bestämde mig för att ringa till veterinär.
Jag ringde veterinär Jenny Ennerdal som kom efter några dagar. Hon såg direkt att hon hade fel i tänderna på bulorna på käkbenet. Hon hittade jättedjupa foderfickor med infektion i så hon skickade mig vidare till Torbjörn på Djurtandvårdskliniken i Söderköping. Innan dess behandlade hon Vilja, tog bort en massa gegga som satt i foderfickorna, sköljde och tog bort en massa som luktade illa. Hon blev rätt irriterad på att tidigare hästtandläkare hade missat detta, hon förstod inte hur, han borde ha skickat mig vidare redan i november förra året då han var hos Vilja.
Jag ringde till honom och berättade allt. och när jag sa att jag skulle till Torbjörn i Söderköping sa han att han var den sämsta tandläkaren i Sverige, han kallade honom för "en riktig tomte", hm...
Jag ville ha journalen sen förra året då han kollade Vilja, men det kunde ta tid, han höll på att flytta sa han, men jag skulle skicka ett sms så skulle han fixa det. Detta var i september och jag har inte fått det än..... Undrar vem som är en riktig tomte??
Jag kände förra året, då jag träffade han att det var nåt konstigt med han, han pratade så mycket hela tiden, en riktig besserwisser tyckte jag då, han erkände till och med att han slipade ner hästarnas tänder för hårt. När vi var och startade vår delägarhäst förra vintern i Romme så kom veterinärerna springande och ville kolla Texa, hon sprang och grejade så mycket med bettet, när vi sa att Glenn hade fixat hennes tänder sa banveterinären att han slipade ner hästarnas tänder för hårt.
Nog om det...
Jag och min man åkte ner till Söderköping med Vilja, där de konstaterade en fraktur på käken, antagligen efter sparken av en häst för ett antal år sedan har jag nu fått veta, vilket hade gjort så att tänderna flyttat på sig och då bildat tandfickor som blev djupa foderfickor och med en infektion som var illa. De behandlade henne, hon fick antibiotika 10 dgr och smärtstillande i 14.
Efter 4 veckor åkte vi på återbesök då de satte in bryggor, infektionen hade blivit betydligt bättre, bryggorna skulle förhindra mat att komma ner i foderfickorna.
Vi åkte hem och vi skulle återkomma igen om 6 veckor. Men i början på förra veckan började jag se att hon grejade med munnen när hon åt igen så jag tog dit Jenny Ennerdal igen. Hon tyckte det såg bättre ut än första gången hon såg henne, men det var inte bra, hon ömmade när hon tryckte på något i Viljas mun. Så jag pratade med henne dagen efter och frågade henne om hon kunde säga hur det egentligen såg ut, hur såg prognosen ut, var det någon idé att fortsätta behandlingen, hur ont har Vilja egentligen?
Hon kunde ju inte säga hur ont hon har, det förstår man ju, men ont har hon, hon sa att hon hade det bättre död, hon skulle inte klandra mig om jag tog bort henne. EFter det telefonsamtalet besämde jag mig. Jag hade även skickat ett mail till Torbjörn i Söderköping, men han hade inte svarat.
I onsdags bestämde jag mig, Vilja ska inte behöva ha ont längre, jag vill inte ha en häst som mår dåligt. Ända sedan i september har jag varje dag funderat på hur ont har hon egentligen? Det har varit jättejobbigt och inte veta. Så efter mycket funderande och ledsamheter ringde jag till Vivet i Örebro, de kom och tog bort Vilja på ett fint sätt, allt gick så snabbt och smidigt även om det naturligtvis var väldigt jobbigt. Killen som gjorde det var så omtänksam, bättre kunde det inte ha blivit för Vilja, att hon fick vara kvar hemma, slippa åka transport som nog var det värsta hon visste.
Det jobbigaste var kvällen innan då jag gjorde iordning hennes box med mat och extra mycket morötter, det kändes som jag gjorde iordning en dödscell med sista måltiden, usch va jobbigt det var.
På fredagskvällen gick jag in på mitt mail och fick se att jag fått mail från Torbjörn i Söderköping, det löd så här;
"Hej Ann-Sofie, Ledsen för mycket sent svar, jag har varit bortrest mycket under oktober och november så jag har helt enkelt missat ditt mail. Jag förstår fullt ut ditt resonemang och jag känner mej uppriktigt tveksam om prognosen. Under alla omständigheter kommer det att ta många behandlingar och tid(och pengar) innan man kan vara säker på att det kan bli bra. Jag tycker alltid att avlivning är ett alternativ på dessa fall och det är bättre att ta det beslutet innan man lagt ner en massa resurser.
Det började med att jag tyckte Vilja grejade med maten i munnen när hon åt, hon liksom tuggade med öppen mun emellanåt, jag kände i varje fall att det var någonting som inte var som det skulle. Jag frågade förra ägaren till Vilja som dagligen är i stallet och en annan hästägare om de såg något konstigt. Dom kunde inte säga något så där på rak arm, men jag bestämde mig för att ringa till veterinär.
Jag ringde veterinär Jenny Ennerdal som kom efter några dagar. Hon såg direkt att hon hade fel i tänderna på bulorna på käkbenet. Hon hittade jättedjupa foderfickor med infektion i så hon skickade mig vidare till Torbjörn på Djurtandvårdskliniken i Söderköping. Innan dess behandlade hon Vilja, tog bort en massa gegga som satt i foderfickorna, sköljde och tog bort en massa som luktade illa. Hon blev rätt irriterad på att tidigare hästtandläkare hade missat detta, hon förstod inte hur, han borde ha skickat mig vidare redan i november förra året då han var hos Vilja.
Jag ringde till honom och berättade allt. och när jag sa att jag skulle till Torbjörn i Söderköping sa han att han var den sämsta tandläkaren i Sverige, han kallade honom för "en riktig tomte", hm...
Jag ville ha journalen sen förra året då han kollade Vilja, men det kunde ta tid, han höll på att flytta sa han, men jag skulle skicka ett sms så skulle han fixa det. Detta var i september och jag har inte fått det än..... Undrar vem som är en riktig tomte??
Jag kände förra året, då jag träffade han att det var nåt konstigt med han, han pratade så mycket hela tiden, en riktig besserwisser tyckte jag då, han erkände till och med att han slipade ner hästarnas tänder för hårt. När vi var och startade vår delägarhäst förra vintern i Romme så kom veterinärerna springande och ville kolla Texa, hon sprang och grejade så mycket med bettet, när vi sa att Glenn hade fixat hennes tänder sa banveterinären att han slipade ner hästarnas tänder för hårt.
Nog om det...
Jag och min man åkte ner till Söderköping med Vilja, där de konstaterade en fraktur på käken, antagligen efter sparken av en häst för ett antal år sedan har jag nu fått veta, vilket hade gjort så att tänderna flyttat på sig och då bildat tandfickor som blev djupa foderfickor och med en infektion som var illa. De behandlade henne, hon fick antibiotika 10 dgr och smärtstillande i 14.
Efter 4 veckor åkte vi på återbesök då de satte in bryggor, infektionen hade blivit betydligt bättre, bryggorna skulle förhindra mat att komma ner i foderfickorna.
Vi åkte hem och vi skulle återkomma igen om 6 veckor. Men i början på förra veckan började jag se att hon grejade med munnen när hon åt igen så jag tog dit Jenny Ennerdal igen. Hon tyckte det såg bättre ut än första gången hon såg henne, men det var inte bra, hon ömmade när hon tryckte på något i Viljas mun. Så jag pratade med henne dagen efter och frågade henne om hon kunde säga hur det egentligen såg ut, hur såg prognosen ut, var det någon idé att fortsätta behandlingen, hur ont har Vilja egentligen?
Hon kunde ju inte säga hur ont hon har, det förstår man ju, men ont har hon, hon sa att hon hade det bättre död, hon skulle inte klandra mig om jag tog bort henne. EFter det telefonsamtalet besämde jag mig. Jag hade även skickat ett mail till Torbjörn i Söderköping, men han hade inte svarat.
I onsdags bestämde jag mig, Vilja ska inte behöva ha ont längre, jag vill inte ha en häst som mår dåligt. Ända sedan i september har jag varje dag funderat på hur ont har hon egentligen? Det har varit jättejobbigt och inte veta. Så efter mycket funderande och ledsamheter ringde jag till Vivet i Örebro, de kom och tog bort Vilja på ett fint sätt, allt gick så snabbt och smidigt även om det naturligtvis var väldigt jobbigt. Killen som gjorde det var så omtänksam, bättre kunde det inte ha blivit för Vilja, att hon fick vara kvar hemma, slippa åka transport som nog var det värsta hon visste.
Det jobbigaste var kvällen innan då jag gjorde iordning hennes box med mat och extra mycket morötter, det kändes som jag gjorde iordning en dödscell med sista måltiden, usch va jobbigt det var.
På fredagskvällen gick jag in på mitt mail och fick se att jag fått mail från Torbjörn i Söderköping, det löd så här;
"Hej Ann-Sofie, Ledsen för mycket sent svar, jag har varit bortrest mycket under oktober och november så jag har helt enkelt missat ditt mail. Jag förstår fullt ut ditt resonemang och jag känner mej uppriktigt tveksam om prognosen. Under alla omständigheter kommer det att ta många behandlingar och tid(och pengar) innan man kan vara säker på att det kan bli bra. Jag tycker alltid att avlivning är ett alternativ på dessa fall och det är bättre att ta det beslutet innan man lagt ner en massa resurser.
---
Med vänlig hälsning, och ursäkta än en gång för sent svar / Torbjörn L
Djurtandvårdskliniken
Djurtandvårdskliniken
Västra Husby, Djurtandvårdskliniken
605 96 Norrköping"
605 96 Norrköping"
Efter jag läst det blev jag så avslappnad, jag hade gjort ett rätt val, även Jenny Ennerdal skrev ett svar i sms att jag gjort ett klokt val, det kändes så skönt, som en sten släppt från mitt bröst.
Vila i frid Vilja Rico, vår fina fina vän, ett år fick vi tillsammans!!!!
fredag 3 november 2017
Trött.....
I tisdags åkte stallägaren på semester och vi som hyr in oss där hjälps åt att mocka, fodra och släpper ut och in ca 18 hästar i olika hagar. Det känns som man inte gör något annat än är i stallet. Hade glömt bort hur jobbigt det var sen hon var borta förra gången. Man blir verkligen låst och det tar tid med allt, sin egen häst orkar i alla fall inte jag göra nåt extra med. Har man utsläpp ska man även fodra, först ge dom lite hö och sedan blanda kraftfoder till var och en, betfor, kalk, mineraler och havre. Sedan ska man mocka sin häst och vissa dagar 2 hästar till. Dessutom ska man fodra och ge vatten så dom här till kvällen. Om man har insläpp släpper man in hästarna och senare vid 8-tiden ska någon av oss komma och ge kvällsfoder som på morgonen. Jag är helt slut för jag har ju även 4 hundar just nu att ta hand om och ett hushåll, med min man naturligtvis, och så har min dotter fått barn mitt i alltihopa så jag vill ju även hjälpa till där. En av hundarna här hemma är deras som ska vara hos oss i ett par dagar.
Sedan är jag ledsen över att se hur en del hästar i stallet har det. Det går ett par hästar där i lösdrift som har så blött och geggigt i sin hage som dessutom är liten och smal. De går balansgång vid strömtrådarna för att slippa gå i "skiten", och detta måste jag som mår så dåligt över sånt se så ofta nu. Jag ska nog ta och säga till om det om de snart inte gör något åt saken. Det värsta jag vet är när djur får illa.
Detta tar en enorm energi från mig, klarar det inte.
Sedan är jag ledsen över att se hur en del hästar i stallet har det. Det går ett par hästar där i lösdrift som har så blött och geggigt i sin hage som dessutom är liten och smal. De går balansgång vid strömtrådarna för att slippa gå i "skiten", och detta måste jag som mår så dåligt över sånt se så ofta nu. Jag ska nog ta och säga till om det om de snart inte gör något åt saken. Det värsta jag vet är när djur får illa.
Detta tar en enorm energi från mig, klarar det inte.
måndag 9 oktober 2017
Vilja Rico...
I morgon har det gått en månad sedan vi var med Vilja till hästtandläkaren i Söderköping, vi ska vara där kl. 13 så det blir att åka vid halv 10. Jag ska ha med mig en kompis, hon har själv haft häst tidigare, jag behöver ha någon med mig för Vilja kan vara lite krånglig att lasta. Men idag när vi provade gick det bra, det verkar som hon kapitulerat, vi har nämligen tränat flera ggr nu och det har gått bättre och bättre.
Jag pratade med veterinären Jenny som skickade mig till tandläkaren förra veckan, hon hade pratat med och fått journalen på Vilja, hon sa att det inte såg bra ut, att Torbjörn nere i Söderköping sagt att vi kanske måste dra ut tänderna eftersom det var så "ruttet" i rötterna. Det låter inte alls kul, då kunde det ju bli ännu mer problem enligt tandläkaren. Ja, det är bara att vänta och se. Jag kommer berätta i morgon hur det gått.
Jag var idag hos Camilla Rosengren i Götlunda på behandling. Jag har ju haft jätteont i knät sedan i juli månad, har haltat ända sedan dess, har haft jätteont. Jag har varit hos läkare och han trodde det var artros eftersom jag har det i vänsterknä enligt röntgen som gjordes förra året. Men Camilla fick se att ett muskelfäste i knät satt inte där det skulle, så hon fick fixa det. Jag kände direkt jag reste mig upp att det blev bättre direkt, helt otroligt!! Det värker lite fortfarande nu på kvällen, men det kunde ta en vecka innan det blev helt bra. Jag är så glad, sånt problem jag har haft med detta knä....och ONT.
Jag pratade med veterinären Jenny som skickade mig till tandläkaren förra veckan, hon hade pratat med och fått journalen på Vilja, hon sa att det inte såg bra ut, att Torbjörn nere i Söderköping sagt att vi kanske måste dra ut tänderna eftersom det var så "ruttet" i rötterna. Det låter inte alls kul, då kunde det ju bli ännu mer problem enligt tandläkaren. Ja, det är bara att vänta och se. Jag kommer berätta i morgon hur det gått.
Här står Vilja och kollar in oss när vi hade kräftskiva i stallet i år :-).
Jag var idag hos Camilla Rosengren i Götlunda på behandling. Jag har ju haft jätteont i knät sedan i juli månad, har haltat ända sedan dess, har haft jätteont. Jag har varit hos läkare och han trodde det var artros eftersom jag har det i vänsterknä enligt röntgen som gjordes förra året. Men Camilla fick se att ett muskelfäste i knät satt inte där det skulle, så hon fick fixa det. Jag kände direkt jag reste mig upp att det blev bättre direkt, helt otroligt!! Det värker lite fortfarande nu på kvällen, men det kunde ta en vecka innan det blev helt bra. Jag är så glad, sånt problem jag har haft med detta knä....och ONT.
Jag har haft fyra hundar bott hos oss här hemma, våran Roxy som jag adopterade för 9,5 år sedan, vår Rollo 3 år, Hasse 11 månader och Frank 1,5 år. Alla har bott hos mina barn tidigare, men har flyttat hem till mig till slut, de klarade inte av storstaden eller att bo i lägenhet. Frank skulle jag hjälpa att omplaceras, och nu har han förhoppningsvis efter mycket letande hittat ett jättebra hem i Hedemora, där har han en schäfertik och en Borzoihane som kompisar, och det fungerar jättebra.
Frank var jättesvår att släppa. han var så go, älskade att sitta i knät eller ligga i soffan jättenära mig och mysa. Men han och Hasse fungerade inte ihop, de lekte och busade, men så helt plötsligt rök de ihop, och det blev på liv och död.
Så fungerar det efter en vecka så får han stanna kvar i Hedemora, och jag vet att han får det mycket bättre där än hemma hos oss, där kan han slappna av.
Frank var jättesvår att släppa. han var så go, älskade att sitta i knät eller ligga i soffan jättenära mig och mysa. Men han och Hasse fungerade inte ihop, de lekte och busade, men så helt plötsligt rök de ihop, och det blev på liv och död.
Så fungerar det efter en vecka så får han stanna kvar i Hedemora, och jag vet att han får det mycket bättre där än hemma hos oss, där kan han slappna av.
Roxy
Hasse
Rollo
Frank
Jag blev så fäst vid Frank så det är jättejobbigt just nu, jag saknar honom och jag får så dåligt samvete. Tänker; "varför skulle just han behöva flytta?"
Han var den lättaste att flytta kände jag, och han var den som oroade hela flocken, när han var borta någon gång ibland så blev det lugnt här hemma, han for omkring och oroade alla, de blev irriterade.
Nu har han det skönt, han har ingen och konkurrera med där han bor nu, de andra är coola och bryr sig inte om han bråkar, han visade tänderna för schäfern när vi kom dit, hon brydde sig inte ett dugg. Jag hoppas det fungerar så nu med, han säger att Borzoihanen tycker om Frank, schäfern har han inte sagt något om.
Älskade Frank !!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)