Livet är inte enkelt, det förstår jag av alla mail jag får av personer som inte mår så bra. Många som skriver är tjejer under 25 år som har en fruktansvärd ångest, bla en tjej törs knappt gå ut och möta sina vänner för att hon känner sig iakttagen över hur hon beter sig, en del känner bara oro inför framtiden och vad det ska bli. Men de flesta känner just oro över sin personlighet, varför de inte kan slappna av och bara vara sig själva inför andra. Tänk att alltid gå omkring och inte kunna vara sig själv, hur mycket tar inte kroppen stryk av det tro? Massor skulle jag vilja säga, den egna identiteten blir helt ur balans.
Det verkar vara väldigt vanligt bland våra ungdomar, och det känns lite skrämmande, varför kan man inte få vara sig själv, få visa hur man egentligen är som person. Samma tänk är det ju i skolorna, alla ska vara stöpta i samma form, alla måste gå i skolan för att få betyg för att sedan kunna få ett jobb, har man inte bra betyg får man inga jobb. Hur många är det inte som är så fruktansvärt trötta på skolan men duktiga i det praktiska yrkeslivet, många skulle jag tro.
Det man kan trösta med är väl att det blir bättre, som syrran sa häromdagen :-). Det känns som att ju äldre man blir ju lugnare känner man sig, man blir stabilare på nåt sätt. Det sa min mamma också en gång, och det vill jag hålla med om, 40-årsåldern och 70-årsåldern är tydligen den tiden i livet som man är som lyckligast, läste det någonstans.
Mellan 20- och 25 årsåldern så börjar man fundera på meningen med livet, vilka kompisar man umgås med, ofta växer man ifrån varandra, man hittar olika vägar i livet, en del stannar kvar där man var med alla kompisar, en del går vidare och hittar andra vänner som man har mer gemensamt med. Detta är en tid som kan vara väldigt ångestladdad för många, man tror att det är fel på en själv för att man just utvecklas på olika sätt, men det är en utveckling i ens liv som ju är helt normal, det är en del av livet. Långa stunder så kan man just i denna ålder känna sig väldigt ensam, men det går över, det finns så mycket som kommer att hända längre fram som man inte tror just då.
Mellan 30- och 40-årsåldern händer det väl egentligen inte så mycket, det ser likadant ut i 10 år skulle jag vilja säga. Kanske man har småbarn som man lägger all tid på, småbarn och jobb.
40-årsåldern, då börjar man oftast kunna slappna av, man börjar få erfarenhet av livet och man har förhoppningsvist kommit på vad man vill göra med sitt liv, kanske....??
Så håll ut alla ungdomar, Det blir bara bättre!!
Var inne på internet och fick för mig att söka efter Bizzys föräldrar, och hittade dom. Pappan var en duktig hund, tävlat i jaktprov och gått otroligt bra i SM 2009, 2:a om jag inte har fel, inte undra på att vår Bizzy är så jaktgalen. Dessutom är hon otroligt lik far sin..:-)) (Bizzy på bilden ovan). Hittade tyvärr inga uppgifter hur det gått för mamma Caisa, endast födelsedatum.