Mitt mellersta barnbarn som är tre år sov hos oss i lördags, och det var så kul 😀. Isabel pratar mycket om bajs som många barn gör i den åldern 😄❤.
Inget undantag denna söndag morgon ute i stallet, och vad hon skrattade åt denna video när vi skulle vila middag 😂🤣❤.
Fortsättning följer.....
Vi pratar om något annat.
Idag tog vi en lugn tur med Kitty och Kalle, vi körde bara till Nyby gård och vände, en tur på ca 4 km. Jag ville helst bara skritta, men Kalle var lite ivrig så det blev en del trav också.
Man märker att Kitty blir mer och mer lugn, att dra ner på havre gör sitt plus att köra henne tar bort energi så hon blir lugnare och mer tillfreds. Idag var en sån dag att jag vill ha henne kvar, tänk vilket fint intresse, hästar mår man ju bra av, och som min syster sa "ni behöver väl inte göra så mycket med dom". Och det har hon rätt I och som jag själv tänkt på. Vi behöver inte tänka på träning längre, åka till Fornaboda tog tid och engagemang och åka på lopp tog en hel dag. Nu kan vi slappna av och ta dagen som den kommer med hästarna 😀.
Jag tror och hoppas att Kittys tänder är rätt så bra, har inte känt någon lukt i munnen på henne på säkert en vecka nu, och hon äter som hon ska, ser inget konstigt. Vi håller tummarna att det ser bra ut när Jenny, veterinären kommer hit.
Jag och min man har börjat promenera en runda på hans jaktmark de arrenderar, en runda på ca 4 kilometer, inte så långt men oj vilken backe man går i början, hälften är en lång lång backe så det ger flås. Jag ska mäta nästa gång och se hur långt det är. Man känner att man blir mycket piggare, man blir rätt trött och seg nu i dessa tider även om man har lite att göra med hästar och hundar. Vi har nu bestämt att pensionera vår häst Kitty som vi tog över efter en travtränare för att ha som träningskompis till Freja. Sista loppet gick inte bra, det var ett hårt lopp som började med tid på 1.13, hon hängde med i början, men sackade mer och mer efter i slutet och blev näst sist. Regnet och skiten på banan gjorde nog sitt till också. Hon var helt slut när hon kom in, tyckte så synd om henne.
Vi har tappat lite sugen på trav så vi ska nu sluta både min man och jag, jag har inte rätta intresset, har egentligen inte haft det på hela tiden, visst är det kul att köra, men när man kommer upp i höga farter så är det samtidigt lite läskigt, man är ju inte så ung längre så man tänker ju på riskerna också. Så då funderar vi på Kitty, vad ska vi göra med henne, rida är jag inte heller så bekväm med längre heller, köra kan man ju göra för motionens skull. Men vi har sagt att om det rätta hemmet med snälla människor så kommer vi överväga att sälja henne. Hon är fin att rida, helt orädd och trygg, jag har travat med henne men hon kan tydligen alla hjälper som skritt, trav och galopp enligt förra ägarnas annons de hade. Hon är snäll och sko, lättlastad och snäll att rida som sagt. Hon är ju sto så hon kan ju vara lite stoig till och från, jag har nog inte träffat ett enda sto som inte varit stoig ibland så det tror jag en köpare är beredd på 😊. Det värsta med att sälja häst är min separationsångest, det har jag alltid haft, ända sen liten, grät när jag såg bilder vi sålt, kan känna lite av den känslan ännu vid bilförsäljning. Så ni kan förstå hur det är att sälja en häst, ändå har jag bara haft henne ett år. Jag fäster mig så vid djuren. Så nu går jag och analyserar det, vad ska folk tro när jag eventuellt säljer min häst och ger tillbaka min foderhäst Kalle. Jag själv skulle inte tänka något om någon annan gjorde det, men jag tänker så mycket på vad folk tycker. Min man tycker jag lägger ner så mycket tankar och analyserar mina djur så mycket så jag blir trött, det tar så mycket energi. Visst har han rätt i det, jag förstår hur han menar, jag lägger ner så mycket energi på mina djur, jag liksom fastnar i det, låser fast mig hemma för att hålla koll och ta hand om djuren så dom har det så bra. Jag kan inte slappna av . Det blir nästan som ett fängelse i mina tankar. Jag kan inte släppa tankarna på djuren, kollar hur de mår, Det är ungefär samma som när jag var liten och kollade in mina föräldrar hur de mådde och mina barn. Barnen har jag släppt nu något sånär, men nu är det djuren. Det är precis som jag måste ha något hela tiden. Någon sa en gång att jag fokuserar på andra för att slippa känna efter hur jag själv mår. Det ligger nog något i det. Men hur ändrar man detta tankesätt, inte lätt när det varit så hela livet nästan.
Vet inte vad jag ska säga, blåögd, hsp eller otur? Nu är jag inne på min fjärde häst som förmodligen har ett större fel. Då min veterinär var här och kollade tänderna på vår senaste häst Kitty hittade hon foderinpackninga, och tandfickor där foderinpackningar bildas går inte tillbaka på hästar som hos oss människor. Vår Vilja som vi fick avliva pga väldigt djupa tandfickor med inflammationer som gav smärta och svårt att äta var behandlad av en hästtandläkare som var en riktigt dålig tandläkare, har nog skrivit om det här för några år sedan. Nu fick jag reda på idag att Kitty behandlats av samma hos förra ägaren. Så det vore inte konstigt om hon har fel på tänderna sa hon som upplyste mig om det 😒. Vår tandläkare sa sist att hon tyckte vi skulle försöka skölja hennes tänder och boka ny tid om ett halvår. Och nu har det snart gått 7 månader och veterinären är svår att få tid hos så vi kanske måste åka till Karlstad och kolla, det luktar unken mat iKittys mun ibland, fastnar foder i tandfickorna och det är inte bra att det blir bakterier. Dessa bakterier är inte bra att svälja, inte bra för magen.
Nu hoppas jag att detta går att ordna, men ibland undrar jag varför dessa hästar kommer till mig? Ett medium sa att det är min uppgift, hästarna som behöver hjälp, någon som hittar och känner in vad hästarna har för problem.
Denna corona är inte kul, och julen närmar sig sakta men säkert. Jag har varit lite försiktig att umgås med människor, till och med med dom nära. Ibland undrar man ju, tänker på mina barnbarn, den största kommer nog ihåg mig, men de minsta som bara är 3 och den andra snart 2 år. Tänk om de börjar bli blyga har jag tänkt om jag inte träffar dem tillräckligt ofta. Men jag har åkt hem till dom för att hålla liv i relationen när tiden varit för lång emellan gångerna. Men idag tog jag hem de till oss ett tag, och inte var de blyga. Kanske den lilla var lite blyg för min man, honom har de inte träffat så mycket på sista tiden. Men det var skönt att ha de här. Träffade även min äldsta dotter med familj, utom mitt äldsta barnbarn som var hos sin pappa, hos min syster. Man behöver se dom ibland, man blir glad och känner att man får lite energi efteråt, för det har ju varit rätt grått och trist på senare tid.
Jag kollar på jobb, men det är inte lätt att hitta något om man kollar på arbetsförmedlingens hemsida. Börjar bli tråkigt att gå arbetslös nu, men för min mans skull som är lite orolig för Corona väntar jag tills det har lagt sig det värsta igen. Helst vill jag ju jobba med djur, men det är inte lätt att hitta såna jobb i min ålder. Kanske skulle ta upp healingen, healing och djurkommunikation som jag gått delkurs 1 och 2 i vore kanske något att satsa på. Healar både mina hästar och hundar. Fick erbjudande att ta hand om en liten hund idag, det måste vi fundera på, hon är en 9.årig chihuahua.
Nu har det gått en tid sen Freja försvann, men fortfarande är det tomt och konstigt utan henne. Hoppas det släpper någon gång. Jag har ju så mycket saker efter henne kvar så man blir ju påmind varje dag. Men jag är tacksam för henne, jag lärde mig mycket av henne då hon var med om mycket under sin tid. Svårskodd pga av en elak hovis som slog henne, den kampen att försöka få en hovslagare som var tillräckligt lugn och ha den tålamodet var svår att hitta. Hittade en till slut som förstod hennes dilemma, men som naturligtvis också tappade tålamodet emellanåt. Halt med ödem mellan frambenen, antagligen pga att hon sprungit omkull i lerig hage och fläkt sig med hoven i kläm mellan frambenen. Direkt efter det förkylning med feber. Direkt efter det en Jättejobbig mugg, och eftersom hon var så rädd om sina hovar redan så fick vi åka in till klinik och sedera henne även för det. Denna mugg hade hon nog i 2 månader förra hösten. Besök på klinik 2 ggr för muggen. Så träningen den hösten och vintern var inte mycket så hon blev lite mullig som inte var så lätt att få tillbaka. Så i våras började vi träna henne så smått igen, sakta eftersom hon var överviktig. Men till slut så var hon rätt fin, vi började köra på banan igen, men hon ville inte trava ordentligt, och eftersom hon var en passgångare sen förut så trodde vi hela tiden att det var det som spökade. Men det fungerade inte så jag sa att vi börjar om från noll, och det var då sen som hon började bli irriterad vilket jag trodde var pälsen. Sen resten har jag skrivit om, antingen här eller på www.frejarico.blogspot.com.
Den här dagen kändes jobbigare, tanken på Freja tog upp mycket av tiden, hon var sån fin häst så go.
Jag kommer nog inte köpa mig någon mer häst, känns just nu lite som ett lotteri. Jag borde ju ha röntgat Freja innan köp, men samtidigt var jag redan fäst vid den hästen eftersom jag varit med sedan hon föddes. Hade inte den tanken då. Hon stod till och med här en sommar som föl tillsammans med hennes mamma, ett till föl och hennes mamma. Då var de 2-3 månader, så små.
