Vilja Rico

Vilja har haft ont i sina tänder under en lång tid utan att någon vetat om det, i flera år förmodligen vad veterinären tror.
Det började med att jag tyckte Vilja grejade med maten i munnen när hon åt, hon liksom tuggade med öppen mun emellanåt, jag kände i varje fall att det var någonting som inte var som det skulle. Jag frågade förra ägaren till Vilja som dagligen är i stallet och en annan hästägare om de såg något konstigt. Dom kunde inte säga något så där på rak arm, men jag bestämde mig för att ringa till veterinär.
Jag ringde veterinär Jenny Ennerdal som kom efter några dagar. Hon såg direkt att hon hade fel i tänderna på bulorna på käkbenet. Hon hittade jättedjupa foderfickor med infektion i så hon skickade mig vidare till Torbjörn på Djurtandvårdskliniken i Söderköping. Innan dess behandlade hon Vilja, tog bort en massa gegga som satt i foderfickorna, sköljde och tog bort en massa som luktade illa. Hon blev rätt irriterad på att tidigare hästtandläkare hade missat detta, hon förstod inte hur, han borde ha skickat mig vidare redan i november förra året då han var hos Vilja.
Jag ringde till honom och berättade allt. och när jag sa att jag skulle till Torbjörn i Söderköping sa han att han var den sämsta tandläkaren i Sverige, han kallade honom för "en riktig tomte", hm...
Jag ville ha journalen sen förra året då han kollade Vilja, men det kunde ta tid, han höll på att flytta sa han, men jag skulle skicka ett sms så skulle han fixa det. Detta var i september och jag har inte fått det än..... Undrar vem som är en riktig tomte??
Jag kände förra året, då jag träffade han att det var nåt konstigt med han, han pratade så mycket hela tiden, en riktig besserwisser tyckte jag då, han erkände till och med att han slipade ner hästarnas tänder för hårt. När vi var och startade vår delägarhäst förra vintern i Romme så kom veterinärerna springande och ville kolla Texa, hon sprang och grejade så mycket med bettet, när vi sa att Glenn hade fixat hennes tänder sa banveterinären att han slipade ner hästarnas tänder för hårt.

Nog om det...
Jag och min man åkte ner till Söderköping med Vilja, där de konstaterade en fraktur på käken, antagligen efter sparken av en häst för ett antal år sedan har jag nu fått veta, vilket hade gjort så att tänderna flyttat på sig och då bildat tandfickor som blev djupa foderfickor och med en infektion som var illa. De behandlade henne, hon fick antibiotika 10 dgr och smärtstillande i 14.

Efter 4 veckor åkte vi på återbesök då de satte in bryggor, infektionen hade blivit betydligt bättre, bryggorna skulle förhindra mat att komma ner i foderfickorna.

Vi åkte hem och vi skulle återkomma igen om 6 veckor. Men i början på förra veckan började jag se att hon grejade med munnen när hon åt igen så jag tog dit Jenny Ennerdal igen. Hon tyckte det såg bättre ut än första gången hon såg henne, men det var inte bra, hon ömmade när hon tryckte på något i Viljas mun. Så jag pratade med henne dagen efter och frågade henne om hon kunde säga hur det egentligen såg ut, hur såg prognosen ut, var det någon idé att fortsätta behandlingen, hur ont har Vilja egentligen?
Hon kunde ju inte säga hur ont hon har, det förstår man ju, men ont har hon, hon sa att hon hade det bättre död, hon skulle inte klandra mig om jag tog bort henne. EFter det telefonsamtalet besämde jag mig. Jag hade även skickat ett mail till Torbjörn i Söderköping, men han hade inte svarat.

I onsdags bestämde jag mig, Vilja ska inte behöva ha ont längre, jag vill inte ha en häst som mår dåligt. Ända sedan i september har jag varje dag funderat på hur ont har hon egentligen? Det har varit jättejobbigt och inte veta. Så efter mycket funderande och ledsamheter ringde jag till Vivet i Örebro, de kom och tog bort Vilja på ett fint sätt, allt gick så snabbt och smidigt även om det naturligtvis var väldigt jobbigt. Killen som gjorde det var så omtänksam, bättre kunde det inte ha blivit för Vilja, att hon fick vara kvar hemma, slippa åka transport som nog var det värsta hon visste.

Det jobbigaste var kvällen innan då jag gjorde iordning hennes box med mat och extra mycket morötter, det kändes som jag gjorde iordning en dödscell med sista måltiden, usch va jobbigt det var.

På fredagskvällen gick jag in på mitt mail och fick se att jag fått mail från Torbjörn i Söderköping, det löd så här;

"Hej Ann-Sofie, Ledsen för mycket sent svar, jag har varit bortrest mycket under oktober och november så jag har helt enkelt missat ditt mail. Jag förstår fullt ut ditt resonemang och jag känner mej uppriktigt tveksam om prognosen. Under alla omständigheter kommer det att ta många behandlingar och tid(och pengar) innan man kan vara säker på att det kan bli bra. Jag tycker alltid att avlivning är ett alternativ på dessa fall och det är bättre att ta det beslutet innan man lagt ner en massa resurser.

---

Med vänlig hälsning, och ursäkta än en gång för sent svar / Torbjörn L

Djurtandvårdskliniken

Västra Husby, Djurtandvårdskliniken
605 96 Norrköping"

Efter jag läst det blev jag så avslappnad, jag hade gjort ett rätt val, även Jenny Ennerdal skrev ett svar i sms att jag gjort ett klokt val, det kändes så skönt, som en sten släppt från mitt bröst.

Vila i frid Vilja Rico, vår fina fina vän, ett år fick vi tillsammans!!!!

Trött.....

I tisdags åkte stallägaren på semester och vi som hyr in oss där hjälps åt att mocka, fodra och släpper ut och in ca 18 hästar i olika hagar. Det känns som man inte gör något annat än är i stallet.  Hade glömt bort hur jobbigt det var sen hon var borta förra gången. Man blir verkligen låst och det tar tid med allt, sin egen häst orkar i alla fall inte jag göra nåt extra med. Har man utsläpp ska man även fodra, först ge dom lite hö och sedan blanda kraftfoder till var och en, betfor, kalk, mineraler och havre. Sedan ska man mocka sin häst och vissa dagar 2 hästar till. Dessutom ska man fodra och ge vatten så dom här till kvällen.  Om man har insläpp släpper man in hästarna och senare vid 8-tiden ska någon av oss komma och ge kvällsfoder som på morgonen. Jag är helt slut för jag har ju även 4 hundar just nu att ta hand om och ett hushåll, med min man naturligtvis, och så har min dotter fått barn mitt i alltihopa så jag vill ju även hjälpa till där. En av hundarna här hemma är deras som ska vara hos oss i ett par dagar.
Sedan är jag ledsen över att se hur en del hästar i stallet har det. Det går ett par hästar där i lösdrift som har så blött och geggigt i sin hage som dessutom är liten och smal. De går balansgång vid strömtrådarna för att slippa gå i "skiten", och detta måste jag som mår så dåligt över sånt se så ofta nu. Jag ska nog ta och säga till om det om de snart inte gör något åt saken. Det värsta jag vet är när djur får illa.
Detta tar en enorm energi från mig, klarar det inte.

Vilja Rico...

I morgon har det gått en månad sedan vi var med Vilja till hästtandläkaren i Söderköping, vi ska vara där kl. 13 så det blir att åka vid halv 10. Jag ska ha med mig en kompis, hon har själv haft häst tidigare, jag behöver ha någon med mig för Vilja kan vara lite krånglig att lasta. Men idag när vi provade gick det bra, det verkar som hon kapitulerat, vi har nämligen tränat flera ggr nu och det har gått bättre och bättre.
Jag pratade med veterinären Jenny som skickade mig till tandläkaren förra veckan, hon hade pratat med och fått journalen på Vilja, hon sa att det inte såg bra ut, att Torbjörn nere i Söderköping sagt att vi kanske måste dra ut tänderna eftersom det var så "ruttet" i rötterna. Det låter inte alls kul, då kunde det ju bli ännu mer problem enligt tandläkaren. Ja, det är bara att vänta och se. Jag kommer berätta i morgon hur det gått.

Här står Vilja och kollar in oss när vi hade kräftskiva i stallet i år :-).

Jag var idag hos Camilla Rosengren i Götlunda på behandling. Jag har ju haft jätteont i knät sedan i juli månad, har haltat ända sedan dess, har haft jätteont. Jag har varit hos läkare och han trodde det var artros eftersom jag har det i vänsterknä enligt röntgen som gjordes förra året. Men Camilla fick se att ett muskelfäste i knät satt inte där det skulle, så hon fick fixa det. Jag kände direkt jag reste mig upp att det blev bättre direkt, helt otroligt!! Det värker lite fortfarande nu på kvällen, men det kunde ta en vecka innan det blev helt bra. Jag är så glad, sånt problem jag har haft med detta knä....och ONT.

Jag har haft fyra hundar bott hos oss här hemma, våran Roxy som jag adopterade för 9,5 år sedan, vår Rollo 3 år, Hasse 11 månader och Frank 1,5 år. Alla har bott hos mina barn tidigare, men har flyttat hem till mig till slut, de klarade inte av storstaden eller att bo i lägenhet. Frank skulle jag hjälpa att omplaceras, och nu har han förhoppningsvis efter mycket letande hittat ett jättebra hem i Hedemora, där har han en schäfertik och en Borzoihane som kompisar, och det fungerar jättebra.
Frank var jättesvår att släppa. han var så go, älskade att sitta i knät eller ligga i soffan jättenära mig och mysa. Men han och Hasse fungerade inte ihop, de lekte och busade, men så helt plötsligt rök de ihop, och det blev på liv och död.
Så fungerar det efter en vecka så får han stanna kvar i Hedemora, och jag vet att han får det mycket bättre där än hemma hos oss, där kan han slappna av.

Roxy

Hasse

Rollo

Frank

Jag blev så fäst vid Frank så det är jättejobbigt just nu, jag saknar honom och jag får så dåligt samvete. Tänker; "varför skulle just han behöva flytta?"

Han var den lättaste att flytta kände jag, och han var den som oroade hela flocken, när han var borta någon gång ibland så blev det lugnt här hemma, han for omkring och oroade alla, de blev irriterade.

Nu har han det skönt, han har ingen och konkurrera med där han bor nu, de andra är coola och bryr sig inte om han bråkar, han visade tänderna för schäfern när vi kom dit, hon brydde sig inte ett dugg. Jag hoppas det fungerar så nu med, han säger att Borzoihanen tycker om Frank, schäfern har han inte sagt något om.

Älskade Frank !!

Högkänslig så in i bäng....

Just nu är jag inne i en period då jag tar in så mycket så jag blir så trött, klarar inte av högljudda människor, vara bland en massa människor med djur (kollar in hur djuret mår), krav (saker som måste göras). Igår var jag på ett ställe där jag hålls varje dag, jag råkade säga till en person att jag inte gör en viss sak men som hon tyckte att jag gör. Då höjer hon rösten och tar tag och visar hur jag gör med yviga rörelser, och sånt är så onödigt tycker jag när jag själv är en person som är lugn och pratar tyst och lugnt. Då blir jag bara tyst och säger; okej då, då gör jag väl så då, jag ger mig. Även om hon har rätt så behöver man inte ta i så.

Vilja och Rollo

"Jag åkte jag direkt till min nya häst, tandläkaren skulle komma dit till stallet och hon skulle behandlas. Hon har tänderna 3 på underkäken som sitter lite snett vilket gör att det samlas matrester där och det blir små fickor, men de hade lagt sig lite mer tillrätta sen sist, och det var ju bra :-). Jag visste inte att hon hade de problemen. Jag sa till tandläkaren att jag ska ta och göra en veterinärbesiktning också, för att se att hon mår bra. Då sa han att de kommer att fråga vad för tandläkare som har slipat ner tänderna så hårt. Tandläkaren menade på att veterinärerna säger att hästar har samma känsla i tänderna som vi människor, och det borde väl vara så tycker jag också. Det blev jag lite fundersam på, hur mycket slipar han då ner???? Det måste jag kolla upp, vill ju inte hästarna ska få ont i tänderna på grund av en tandläkare som slipar ner för mycket????"

Detta skrev jag 9 november 2016, 5 dagar efter jag köpt min häst Vilja, hon skulle slaktas men det ville jag inte skulle ske. Hon var en fd travare som inte ägaren hade tid att träna upp igen efter en senskada, hon hade helt enkelt inte tid med henne. Så jag köpte henne som jag tidigare skrivit om.

Och nu är hon skadad igen, fast i munnen, tandfickorna som jag skrev om ovan var inte så små, de var både breda och väldigt djupa, den där tandläkaren var inget bra, han skulle ha skickat mig vidare för röntgen. Jag började märka för ett par veckor sedan att Vilja börjat äta konstigt, hon liksom jagglade med maten ibland i munnen, så jag tog dit en veterinär som brukar vara i stallet. Hon blev arg och tyckte det var vårdslöst av den sk tandläkaren att inte ha skickat mig vidare. Hon tyckte jag skulle åka till en djurtandläkare i Söderköping, hon ansåg han vara Sveriges bästa tandläkare för djur, och jag har googlat honom och det verkade vara så, Torbjörn heter han på djurtandvårdskliniken.

Jag ringde till den andra tandläkaren för att få höra vad han hade sagt förra året om Vilja, jag hade ju glömt bort det, och fick bara höra en massa dravel. Han sa att Torbjörn var en riktig tomte, han var Sveriges sämsta tandläkare.

I alla fall så åkte vi till Söderköping med Vilja, hon hade stora foderinpackningar som gått ner till rötterna och blivit inflammationer, hon fick en provisorisk brygga som täcker fickorna medan penicillinet som hon fick ska förhoppningsvis ta bort inflammationen. Sedan ska vi tillbaka och sätta dit en riktig brygga som ska täppa igen fickorna för alltid förhoppningsvis. Så nu ska vi tillbaka om en månad och se om inflammationen gått tillbaka och fixa det sista. Så nu injicerar jag penicillin i henne med min man till hjälp. Dom var verkligen duktiga där på Djurtandvårdskliniken, hade fullt förtroende för dom.

Och så är det min Rollo, min snart 3-åriga hund som jag igår fick besked om att han har hjärtsvikt, så ledsen för det. Det fick jag reda på på grund av att jag var hos veterinären för ca 2 veckor sedan och kollade om han hade rävskabb, de lyssnade då på hjärtat och hörde att han hade blåsljud. Vi trodde att det nog inte var så farligt, det är vanligt med blåsljud på hundar. Jag fick boka tid till Kumla för att göra ett ultraljud, och där var vi i går, och de hittade ett allvarligt fel i den vänstra kammaren. Detta gjorde att han har hjärtsvikt, vi måste nu kolla hur han mår mest hela tiden, räkna hans andetag, de får inte överstiga 25 st i minuten. Överstiger det 25 måste vi genast åka in med honom till Kumla vilken tid det än är på dygnet. Sedan fick han medicin som kanske skulle kunna göra så felet går tillbaka. Men när jag läser på google (vilket man inte ska göra enligt alla) så går det inte att bota, man gör bara livet lite drägligare för Rollo. Så nu är det inget kul, jag blir så orolig för hur det ska gå med mina djur.

Många personer som lever med funktionshinder som gör att de inte är, som vi anser, lika "sansade" eller uppför sig så att vi tycker att "vi inte vet vart vi har dom", de är för utåtriktade och säger ofta vad det faller dem in, dessa personer kanske kan bli pinsamma vid vissa situationer. Eller så är det personer som är lite för tystlåtna, de är inte med och roar varandra i fikarummet eller i klassrummet, de håller sig på sin kant, vilket kan uppfattas som att de/vi inte  kommer klara av att ta för sig när det verkligen gäller i vissa situationer. Ja alla är vi inte stöpta ur samma form och det ska man ju helst vara i vårt samhälle. Jag till exempel har bytt jobb ofta, varit på olika vikariat, jag har ofta jobbat på arbetsplatser där det handlar om människor, och att arbeta med människor när man är HSP och känner av mycket, analyserar mycket och blir trött av så mycket stoj och intryck så fungerar det bara i perioder. Jag känner i hela kroppen när det blir för mycket, hela kroppen blir spänd så jag får ont.
Just nu är min kropp spänd och jag har ont överallt känns det som. Jag har en häst som skulle kunna ge mig så mycket, vilket hon gör. Men ibland blir det så mycket höga ljud i stallet, där man vill ha lugn och ro, så jag brukar åka dit när jag vet att det brukar vara lugnt. Dessutom så lever jag mig så in i hästarna. Jag funderar på att ta hem min häst och köpa mig en till, kanske köpa en från Hästars värn, får se.