Kyrkobesök

Ikväll var jag på min svågers uppträdande, eller vad man ska kalla det,  i kyrkan, han framförde Cornelis Wresvijks låtar. Han är superduktig, och han låter som han också. Det känns ju lite konstigt att höra texten i Ångbåtsblues i kyrkan:

Flickor och gossar, vart ska ni åka?

Vi ska till Möja, supa, slåss och bråka.

Slåss med polisen, det vill vi alla.

Men dom sätter dit oss när vi blir knalla.

Vi samlas flera tusen på ett litet fält

och sen har vi sexparty i varenda tält.

Han såg tre stycken gå ut efter ett tag, men det berodde tydligen på ljudvolymen :-).

I slutet när han gjorde extranummer började man märka att publiken började komma loss, det blev jubel och stora app!åder och man klappade för fler låtar. Ett tag när jag stod och filmade funderade jag vad som skulle hända om jag gick upp i mittgången och började dansa :-)? Skulle det bli jubel, eller skulle dwt bli knäpptyst :-)? Hahaha, såg framför mig hur jag släppte loss och shakade, hahaha.....

Morsan skulle i varje fall säga; "men Ann-sofie", hahaha......

Nej det tror jag ingen får uppleva nån gång....:-).

Men dans är bra för kropp och själ, det vet man ju, och när jag var och lyssnade på Takida i helgen, då när jag stod där mådde jag så bra. Jag dansade och bara upplevelsen med liveband är en upplevelse för hela kroppen, så jäk!a helande. Så nu måste det bli !ite mer konserter i framtiden :-).

Älskar våra djur....

Här är min hund Roxy som busar med lilla Ivar, min dotters hund. Jag älskar hundar, skulle nog kunna ha hur många som helst tror jag, häromdagen hade vi sex stycken på tomten. Det var vår Roxy och Rollo, mina döttrars Ivar och Frank och så grannens Elvis och Eddie. Alla samsas, och det är Roxy som leder hela högen, det är hon den stora i videon, hon fostrar alla som kommer innanför våra grindar :-).

Man kan bara sitta och titta hur de fungerar i gruppen. Roxy är högst, sedan kommer Ivar, sedan Rollo och sist Frank, som åldern de är i, men jag undrar om inte minstingen Frank som bara är 3 1/2 månad kommer att ta över Rollo, Frank är en liten hårding, det återstår att se.

Just nu sitter jag själv i mörkret i soffan i vårt vardagsrum, klockan är snart 01.00 och alla sover, det är helt tyst, det enda jag hör är pyset i mina öron, så låter det jämt när det blir tyst.

Jag har precis tittat på "En man som heter Ove", en bra film, en tänkvärd film. En man som i grund och botten känner sig ensam och ledsen men som utåt är arg och verkar bitter, men som till slut får visa sin mjuka sida. 

Jag är högkänslig och jag är oftast tacksam för det, jag har känslor hela tiden, dvs jag känner mig aldrig likgiltig för saker. Det kan vara jobbigt när jag får starka känslor för ett djur, jag känner mig in i vad jag tror djuret känner. Börjar jag tänka på att det finns tex hundar som bor hos elaka människor, som jag vet behandlar sina djur utan empati och respekt så kan jag må jättedåligt under en lång tid, eller om jag ser en valp som nyligen flyttat till en sån person så blir jag jätteledsen inombords. Jag tänker; " ska den lilla valpen bo resten av sitt liv hos den personen , inte få någon riktig kärlek och trygghet under resten av sitt luv, och det har han inte fått valt själv". Då är det jättejobbigt att vara högsensitiv, att leva mig in så djupt i något. Men så finns det stunder som jag njuter av att vara hsp, när jag hittar en bra låt och kan spela den 20 gånger på raken eller när jag kan känna en stark kontakt med något av mina djur, när jag tex känner hur Amerone och jag bara kan stå bredvid varandra i hagen och bara känna oss helt avslappnade tillsammans. Den förmågan tar jag fram när vi åker på travlopp med vår delägarhäst Texa Rico, jag står hos henne i boxen mellan värmningar och lopp och ger henne massa kärlek och lugn och ro.

Har jag varit inne i stan bland en massa olika affärer och människor en dag så tycker man att man skulle vilja lägga sig ner i soffan och vila om man är trött när man kommer hem. Men jag behöver otast då sätra igång med något fysiskt arbete ute för att varva ner och rensa bort en massa intryck. Det kan vara mockning tex, det lugnar, jag får fokusera på att sortera hästskit :-).

Det är konstigt, ofta när jag börjar prata högt om någonting eller skriva om det så blir det ofta åt andra hållet, värken känns inte lika stark som den gjorde igår. Kanske är det någon som hjälper mig, jag bad om hjälp när jag var ute med hundarna igår kväll, kanske någon hörde mig, eller så släpper det när man säger saker högt. Det kändes väldigt tungt igår och ofta blir det tyngre när man tänker på allt, allt verkar nog mycket större när man tänker, sedan sa jag allt detta till min man i morse och  lät det inte så farligt :-). Jag kan ju faktiskt låta hästarna gå i hagen ett tag tills jag känner mig bättre, många hästar går på sommarbete och gör ingenting, så jag behöver egentligen inte ha dåligt samvete, jag kan vila mig ett tag. Jag kan umgås med dem i hagen och ta dem på promenader i skogen. Tulle är 19 år som inte ska anstränga sina hovar efter fången, och Amerone gick i en hage som fölmärr i tre år innan jag började rida henne så hon är van och hon är nyinseminerad så det gör inget för henne att vila heller.
Herregud vad jag ska förklara mig hela tiden, dom har nog det rätt så bra mina hästar i en ca 6 ha stor hage där det ingår en skogshage med halmbäddar.

Nu protesterar min kropp känns det som, så här ont och stel har jag inte varit någon gång förut, det känns som jag jobbar i riktig motvind just nu. Att gå upp på morgonen är så jobbigt, det tar emot så mycket så jag får verkligen tvinga mig upp. Sedan ut och fodra hästarna, Tulle ska ha hö i hönätet i skogshagen, det ska fyllas och bäras dit, allt medan min kropp är så stel och den smärtar vid minsta rörelse, och armarna är värst just nu. Skulle någon peta på mig på morgonen så skulle jag skrika högt. Tulles päls var full med strö så jag tog borsten och borstade honom, jag får mjölksyra i armarna bara efter några tag med borsten, att lyfta upp armen och svepa den åt sidan går knappt. Sedan skulle Tulle ledas till skogshagen, en sträcka på ca 50 meter, stark som han är så stoppar han ner huvudet och börjar beta gräset efter vägen, jag orkar helt enkelt inte hålla emot, men mest beror det mer på smärtan, rätt stark är jag egentligen :-). Eftersom han inte får äta så mycket grönt pga att han fick fång i våras så måste jag bråka med honom och dra bort han från gräset och in i hagen, det känns i hela kroppen, jag mot en stark hungrig fjording :-).
Sedan tar jag ut Amerone, min fina foderhäst, det går så lätt, hon får gå i stora beteshagen i anslutning till skogshagen, så de kan ha närkontakt med varandra.

Sedan är det dags att mata hönsen och gå ut med hundarna, på morgonen en promenad på endast ca 2 kilometer. Då har jag även där en stark hund Roxy och en mindre Rollo. Roxy hon kan helt plötsligt bara tvärvända eller slita i kopplet och ner i diket för att ta en sork. Hon väger ca 25 kg och hon blir som en tung sten, hon bara tvärnitar ibland så det sliter tag i hela min kropp även då. Det är inte bra, värken jag har i kroppen är förmodligen fibromyalgi vad en läkare sa till mig för ett tag sedan och även en naprapat har uttalat sig om. Jag vet att det är det, så här ont som jag har och alla andra symtom stämmer på mig vad gäller fibro.

Jag har inte velat erkänna det fullt ut eftersom jag är en persom som älskar att jobba med kroppen, jag älskar mina hästar, hundar och mina andra djur jag har. Men jag känner nu att jag måste göra nåt för jag känner att det bara blir värre. I bakhuvuddt har jag även en sjukgymnast uttalande för ca 15-20 år sedan. "Ska du må någorlunda bra i kroppen när du blir äldre så kan du inte arbeta så mycket med armarna som du gör nu". Det är bara såna yrken jag haft och jobba med hästar är ju kanske inte det ultimata. Så nu har jag "nästan" bestämt mig, jag får nog lämna tillbaka min foderhäst, i alla fall under tiden som hon ska få föl (hon är ev dräktig). Hur jag ska göra med Tulle är det största dilemnat, antingen hyra in oss i stallet där Amerone komner ifrån eller få någon som vill ta hand om honom åt mig. Jag sa när jag köpte honom som sällskapshäst till Amerone att han inte skulle behöva flytta nåt mer, att mitt stall skulle bli hans sista, han är ju 19 år. Antagligen får han flytta till Amerones stall för jag tycker så mycket om honom. Är det någon som läser detta och känner någon som har ett bra ställe till en fjording som måste gå på magert bete eller skogshage på sommaren får gärna höra av sig, men det måste vara riktiga djurvänner :-). Jag har även Hedemorahöns och Dvärgcockin som jag skulle vilja hitta nya hem till.

Selfie....

Jag är 50 år och tänker fortfarande rätt ofta på hur folk tänker om mig, en vuxen person som får göra nästan precis vad jag vill :-). Varför, och till vilken nytta, det är ju ingen som vet att jag tänker så, så då kan jag ju lika gärna låta bli. Det är ju likdant med när man går och oroar sig för exempelvis sina barn, de vet ju inte att jag gör det, så då gör det ju ingen nytta :-). Det är ju så dumt, självplågeri skulle jag nästan vilja kalla det, och mina djur vet ju inte om att jag tycker synd om dom....
Nej, sluta tänk så mycket, lev här och nu, alla andra har ju annat att tänka på, de kanske tänker som jag, vilket slöseri på tid till onödigt ältande :-).

Repris, måste bli påmind ...