Får inte göra fel....

Jag jobbade idag, var på en avdelning med fem brukare ensam från kl. 6.45- 8.30. Det låter kanske inte så farligt, men för en person som inte vill göra några fel kan det bli rätt stressigt i alla fall, speciellt när man inte är där så ofta och inte gett medicin där tidigare. Jag hade hjälpt två tanter upp och gett fyra stycken frukost, och kom på mitt i allt detta att de ska ha mediciner. Jag började med det strax innan min arbetskompis kom och höll på med det när hon kom. Hon började fråga mig saker och tala om vilka jag missat, vilket man ser när man sen signerar, så det var inga problem egentligen, man jobbar bara på olika sätt. Hon frågade mig sen hur jag lägger upp mitt jobb på ett sätt som jag tog illa vid mig av. Jag kan säkert ha missförstått en del för det är svårt att förstå vad hon säger ibland, och hon missförstår säkert mig också. Jag sa att jag inte gjort en sak för jag inte lärt mig det, att jag väntade tills hon kom för hon är undersköterska, men hon frågade i varje fall senare om jag inte gett henne det. Det kom gliringar liksom (om jag inte missförstod förstås), och sånt stressar mig, jag är sån som inte får göra fel, jag har höga egenkrav, då blir det jobbigt, jag blev alldeles stressig och svettig, det kändes som hon ville veta vilka fel jag gjorde hela tiden, och då blev det bara värre och jag fick svårt att koncentrera mig, det blir stopp i huvudet. Samtidigt blir det nästan som katastroftankar, jag blir rädd att jag ska bli upptäckt för att ha orsakat något fruktansvärt. Helt sjukt....
Det var söndag, det var egentligen ingen panik, det var bara jag som får sån jobbig känsla..
Jag har svårt att bara göra det viktiga, jag vill ju så mycket mer när jag hjälper de gamla och en del märker det och tar tid på sig, och jag kan ju inte skynda på dem heller. Så en person tog ca 30 min att hjälpa, det är lång tid på morgonen när fler väntar och man är själv. Men nu vet jag hur jag ska göra för att det ska gå fortare :-). Jag tycker det är så hemskt att man ska ha så bråttom med de gamla en söndagsmorgon, att man ska skynda på dem bara för att det är nerdragningar på personal, usch...
Jag förstår även att jag fortfarande inte klarar stress, jag har varit utbränd en gång, eller man kallar det väl för utmattningsdepression , och det sitter i fortfarande, kännner igen symtomen när det blir så där. Jag blir inte deprimerad nu men får extrema spänningar i kroppen, kan inte tänka klart när jag ska utföra något, dvs koncentrationssvårigheter, det blir liksom kaos i hela kroppen känns det som. Sen blir jag fruktansvärt trött. Det tar en otrolig energi.
Jag ska börja meditera igen, det gjorde jag mycket förr och det gav resultat :-), så jag vet att det går att förebygga stress, det är bara jag som inte tagit hand om mig själv :-).

Boken "Älska dig själv", Ilse Sand

I boken står det att vi som är högsensitiva tar in fler intryck och funderar mer över dem, vi tar in intryck på ett djupare plan, och det kan jag intyga att för mig är det så. Vår hjärna blir fullmatad mycket snabbare så vi känner oss överstimulerade.
Jag kommer speciellt ihåg i skolan hur det var, jag hade fullt sjå och kolla in hur stämningen var bland kompisarna, jag var orolig för att jag skulle bli utanför, eller att kompisarna skulle bli arga på mig av en eller annna anledning, jag var ofta på helspänn. Detta gjorde att jag inte fick plats med annat i mitt huvud, det var som sagt redan kaos där. Studierna blev lidande,  jag fick inte plats med mer information, jag kunde inte koncentrera mig.

Som liten var jag väldigt känslig och orolig av mig, fick bland annat vad jag förstår idag en extrem ångest varje gång jag såg en stökig och full person, jag visste ju inte vad han/hon var kapabel till, jag fick katastroftankar. Mina föräkdrar förstod ju inte hur jag kände mig, de såg hur jag blev fruktansvärt rädd och ledsen, men de sa då bara att det inte var farligt. Men jag satt där i bilen och fick panik. Ja, jag kunde sitta i baksätet i vår bil och se en full person på hundra meters avstånd och bli livrädd. Jag trodde den fulla personen skulle komma just till vår bil och bråka om vi stod på en parkering. Jag kommer ihåg känslan nu, det var hemskt, jag fick en fäktaflykänsla i hela kroppen. Jag tror faktiskt jag fick panikångest redan då.... Det är så viktigt att lyssna på barnen, att ta dem på allvar när de blir oroliga och rädda, att lyssna på dem och tala om att man förstår att de är rädda eller oroliga. Många barn är även väldigt tysta och sitter lite i bakgrunden och iakttar, det måste man låta dem göra, alla barn vill inte vara längst fram eller sitta med i ringen på dagis, det måste man som förälder eller lärare acceptera. Jag var med om det en gång när jag jobbade på en förskola. Jag har skrivit om det förut här på bloggen, men jag tog bort den för jag blev inkallad till rektorn för att jag skrivit om den händelsen. Jag skrev inte var jag jobbade, men fick tillsägelse att det inte var okej, jag slutade på dagen, ville inte vara kvar där längre, kände mig så förnedrad.
I alla fall så satt det en liten pojke utanför ringen, han var blyg och liten tystlåten och ledsen just då. Men fröken sa till mig att ta fram han i ringen för han satt bakom mig. Han ville inte och det sa jag. Då sa hon på engelska till mig att han måste, alla ska sitta i ringen. Så jag fick säga att han måste, kände mig så elak, för jag förstod hur han kände. Jag mådde jättedåligt av det så jag gick hem och skrev av mig på denna blogg som jag sedan fick ta bort för någon skvallrat för rektorn.
Tänker ibland på att alla kan ju inte vara stöpta ur samma form, alla kan ju inte vara den tjoiga, framåt personen, vilket jag inte är, jag är den mer lugna som kollar in, eller som hellre sitter och småpratar. Kanske den pojken fortfarande är det, han har säkert den personligheten också, men blev tvingad att vara som de andra. Vi "tänkare" , högsensitiva och lugna personer finns också, vi måste bli accepterade och inte känna att vi måste höja rösten för att bli lyssnad på.

Hästmassage

Idag har jag varit med min fjording på massage, han har hållit på att sparkat bakut när vi rider i skogen bla, speciellt i nerförsbackar. Per telefon trodde massören att det kunde vara nåt fel på hans framknän, men det visade sig sen att det var en del av muskeln mitt på ryggen som var i försvarsställning, den var stenhård. Hon var helt säker på att det berodde på yttre saker, tex sadeln. Hon tyckte jag skulle kolla om bommen på sadelns vänstra sida kunde vara böjd eller så. Mycket riktigt, kollade den när jag kom hem, den buktade ut precis där hon förklarade, inte så mycket, såg det knappt, fick känna med handen, då märktes det. Visste inte att sadeln kunde ha det felet, är ju inte så kunnig på sadlar, har ju inte hållit på med hästar så mycket på äldre dar. Så nu ska jag underhålla och fortsätta massera honom och så blir det att köpa en ny sadel. Blir nog en bomlös :-). Sedan kommer jag tömköra honom nu och gå på promenader.

Jag tänker ju mycket på vad andra ska tycka om vad jag säger och gör, måste försöka ändra på det. Måste tänka mer på mig själv, ta hand om mig själv, oftast tänker man ju mer på andra. Ibland är det nästan självmobbing man håller på med, som att man stänger ute sig själv . Nu får det bli slut på dęt, jag måste försöka ta för mig lite mer, ofta backar jag och låter andra prata på, känns som jag inte har en nog "stark röst".

Mina härliga barn...

Fick denna härliga bild skickad till mig i helgen då de var ute på galej tillsammans. De är 31, 26 och 24 år, mina goa barn. Ibland kan jag inte fatta att de är mina, och jag är så stolt över dem. Jag älskar dem verkligen, tänker på dem varje dag, de är så fina människor alla tre. Hanna jobbar inom äldreomsorgen, en duktig tjej som lever sig in i de som bor där hon jobbar, hon är så gullig mot dem och vill dem verkligen väl. Hon ger så mycket av sig själv. Jag känner att hon har en fin pondus, att personalen lyssnar mycket på henne (jobbar själv där så jag ser) Madde jobbar som målare, hon och hennes sambo driver en målarfirma, så hon sköter både ekonomin och är ute på byggen och målar. Hon är effektiv och duktig, en streetsmart och gullig tjej och så tar hon hand om både mitt barnbarn, hennes bonusbarn och oss andra i släkten med hela sitt hjärta. Sonen jobbar som barberare och frisör på Örebros första rockande barbershop. Han lägger ner massor av tid på sitt yrke, och det ger resultat också, hans kunder blir så snygga i både skägg och hår och så är jag säker på att hans ödmjuka , inkännande och fina sätt gör otroligt mycket också. Han charmar oss alla., han är rolig att vara med!!!

Jag hoppas mina barn gör det de håller på med för sin egen skull, för att de tyckdr det är roligt och trivs med det. Jag har verkligen pratat med dom att det är viktigt att man själv är tillfreds med det man gör, att man inte gör det för att bli bekräftad. Det är viktigt för mig att få dem att förstå att det är deras personlighet som gör dem till bra människor, inte endast det de gör via yrkeslivet. Visst kan det vara en kombination av båda sakerna, men viktigt att veta och förstå att man inte endast behöver arbeta sig fram för att ses som en bra och framgångsrik människa. Jag älskar er mina barn, ni är som Madde skrev till mig, STJÄRNORNA I MITT LIV!!!!

Nu har jag fått skrytit lite, känner att jag kan göra det här på bloggen, på fb försöker jag låta bli det av olika anledningar.

Känner mig lite vilsen....

Jag har så svårt att veta vad som är bäst och vad jag ska göra, jobba inom äldreomsorgen eller lägga ner det och ta hand om hemmet och alla djuren så jag får vila min kropp och ta det lugnt ett tag igen. Jag vet att jag har haft det problemet tidigare, jag hoppar på ett tmvikariejobb, får ont i kroppen och blir så stressad av att inte veta hur jag kommer jobba, kan ju egentligen inte planera någonting. Fast jag har faktiskt gjort det den sista tiden, lagt in frisör, behandling hos Cambody (massage) mm, struntat i att planera så det kommer på samma dag för att underlätta med jobbet. Skulle behöva vara hemma en hel vecka för att komma ikapp med städning, tvättning och röjning i alla skrymslen här hemma. Sedan känner jag att jag inte kan lägga ner hundra procent på att ta hand om och njuta av mina djur, vilket var meningen när jag senast köpte min fjording. Jag tror jag skulle kunna bli sjukskriven med alla mina symtom, diskbråck, whiplash, blodprov som visat någon slags reumatism (mjukdels), men jag vill inte vara sjukskriven, jag är rädd att jag kan bli nekad att hålla på med mina hästar då. Det kanske inte fungerar så :-). Jag har dagar då jag har värk i kroppen, kan knappt resa mig ur soffan när jag satt mig och svårt att vrida mig när jag ligger i sängen av stelhet och smärta. Jag mår faktiskt bäst när jag är i gång, men sen kommer den jobbiga tröttheten som hänger ihop med smärtan. Just nu har jag jätteont i fotlederna, kan knappt vicka fötterna upp och ner, går då som en anka känns det som, liksom vaggar :-).
Nej nu ska jag inte vara så negativ, jag har det så bra, värre kan man ha det, men det är skönt att få skriva av sig lite :-).

I dag var jag hos min kompis som har travhästar, där är vår travhäst som vi är delägare till. Vi stod och pratade vid boxen där en märr står, hon ska få föl om 1- 3 veckor. Helt plötsligt när vi står där börjar det komma en värmande känsla i hela kroppen, den sprider sig neråt och stannar som en värmande kudde under fötterna, sån otroligt skön känsla, jag blev helt lugn. Så jag blev helt tyst, och även min kompis blev tyst. Hon kanske fick samma känsla :-).

Jag ska gå en fortsättningskurs i djurkommunikation i maj, eftersom jag är högsensitiv, otroligt empatisk och känslig så känner jag in mycket hos djuren. Det kan vara väldigt jobbigt ibland, jag kan gå på stan och få ögonkontakt med en hund och få en känsla, eller en häst som jag möter på travbanan. Senast idag fick jag en känsla för en häst som stod i en box på travbanan i Romme, jag tror han var blyg när jag kom fram till honom, men att han ville ha kontakt. När han blev lastad vände han sig om och kollade rakt på mig, det var tur att jag visste att han hade en snäll ägare annars hade jag tänkt på hästen länge efteråt :-).

Den stora dagen...

Sitter och lyssnar på den "Den stora dagen", en fin sång med Vikingarna, en tänkvärd text, tänker speciellt på äldre som bor på äldreboenden eller hemma och sitter ensamma. Man märker när man jobbar att många är ensamma, många pratar om de sina som inte finns längre, det är sorgligt.

Sedan får man ju en tankeställare själv, hur ofta hälsar man på sina föräldrar egentligen...eller sina barn? Jag känner att det är alldeles för sällan, det känns ibland som vi glider ifrån varandra mer och mer. Undrar om man kan skylla på tekniken, man når kanske varandra för lätt nu för tiden. Det var faktiskt annat förr, man hälsade på varandra mer spontant. Nu ser man varandra på facebook och Instagram, man till och med följer varandra på dessa forum, usch, det är inte bra. När man träffas har man snart inget att prata om.

I dag kom min ridkompis hit, hon red på Tulle, eller Tellus som han egentligen heter, och jag tömkörde Amerone. Känner att hon är mer nöjd då, hon går där och tittar sig omkring, ser jättenöjd ut, ingen som skumpar omkring på ryggen :-). Det är rätt skönt att träffa min ridkompis, vi pratar om allt mellan himmel och jord, eller så rider vi helt tysta, så skönt att bara vara.
Jag var även hemma hos syrran idag och pratade lite, så idag har jag fått lite social stimulans :-).