Den stora dagen...

Sitter och lyssnar på den "Den stora dagen", en fin sång med Vikingarna, en tänkvärd text, tänker speciellt på äldre som bor på äldreboenden eller hemma och sitter ensamma. Man märker när man jobbar att många är ensamma, många pratar om de sina som inte finns längre, det är sorgligt.

Sedan får man ju en tankeställare själv, hur ofta hälsar man på sina föräldrar egentligen...eller sina barn? Jag känner att det är alldeles för sällan, det känns ibland som vi glider ifrån varandra mer och mer. Undrar om man kan skylla på tekniken, man når kanske varandra för lätt nu för tiden. Det var faktiskt annat förr, man hälsade på varandra mer spontant. Nu ser man varandra på facebook och Instagram, man till och med följer varandra på dessa forum, usch, det är inte bra. När man träffas har man snart inget att prata om.

I dag kom min ridkompis hit, hon red på Tulle, eller Tellus som han egentligen heter, och jag tömkörde Amerone. Känner att hon är mer nöjd då, hon går där och tittar sig omkring, ser jättenöjd ut, ingen som skumpar omkring på ryggen :-). Det är rätt skönt att träffa min ridkompis, vi pratar om allt mellan himmel och jord, eller så rider vi helt tysta, så skönt att bara vara.
Jag var även hemma hos syrran idag och pratade lite, så idag har jag fått lite social stimulans :-).

Måla akvarell..

Min syster är en duktig konstnär, hon målar abstrakt konst, väldigt sköna tavlor som man hittar mycket i :-).

Hon har pushat på mig att måla lite med akvarell som jag gjort tidigare, det är bra för själen, man blir i nuet och så är det kul :-).
Här ett litet smakprov på nåt som jag precis börjat med, vet inte hur den ska bli..:-)

Filosoferat i hagen...

Igår tog jag och selade min fjording för att tömköra lite, han som fånghäst behöver mycket motion för att slippa få det igen. Förra ägarna sa att han endast i somras haft ont i fötterna, beroende på att han inte motionerats på ett helt år, han har bara gått i hagen. Så jag känner ett ansvar nu naturligtvis att han ska slippa ha ont något mer. Han tyckte inte det var kul att gå utan sin kompis Amerone, stannade stup i kvarten, vägrade gå. Jag hade med en piska ifall vi skulle bli stående stilla någonstans på vägen, han brukar göra det, ställa sig blick stilla och vägra gå, spelar ingen roll hur mycket jag manar på med tömmarna. Så jag snärtade till honom med piskan på baken några gånger för vi kunde ju inte stå stilla mitt på vägen. Det känns så fel att använda en piska på ett djur, vilken rätt har jag att göra det???
Så jag vände hem igen till slut efter en vända i skogen, och då gick det undan :-). Lilla plutten :-)...

När vi kom hem gick jag ut i deras skogshage där Amerone var och satte mig där på mossbeklädd sten och filosoferade lite. Amerone kom fram och luktade och smakade lite på mig, vi stod så länge och hade det skönt, det slår till och med en ridtur :-).

Dåligt samvete typiskt för en högsensitiv person...

Dåligt samvete har jag haft hela livet, först var det för mina föräldrar när jag var liten, ville inte gå till skolan för att jag lät min mamma vara ensam hemma när jag gick till skolan, eller när vi åkte och handlade utan pappa. När jag fick barn fick jag dåligt samvete för att jag inte klarade eller orkade åka på olika aktiviteter som bad, nöjesparker mm. Visst gjorde jag det, men inte lika mycket som andra verkade orka. Vi hade inte heller råd att åka på de "årliga utlandssemestrarna", vilket idag ger mig dåligt samvete, de har inte varit på så många ställen, detta berodde även på min rädsla att flyga, att få panikångest på planet. Och nu har jag dåligt samvete för mina djur, att jag inte motionerar mina hästar tillräckligt mycket ( vilket jag gör, de får motion minst 3 dgr/vecka), och att det inte är tillräckligt rent i hönshuset, att de inte får annan mat än hönsfoder (det får de också, majs bla.). Jag vet inte varför jag har sånt dåligt samvete hela tiden, det sitter i ryggmärgen liksom. Min man säger att mina djur är dom mest omhändertagna djur som finns, de kan inte ha det bättre, likaså säger min ridkompis som kommer hit och rider, men likaväl har jag ständigt dåligt samvete.
I boken "Älska dig själv", skriven av Ilse Sand, står det att Särskilt sensitiva är väldigt rädda för att vara orsak till att andra mår dåligt. Därför anstränger vi oss mycket i umgänget med andra. Detta måste ju förstås även gälla vårt umgänge med djur :-).

Jag kan liksom aldrig riktigt slappna av från alla dessa tankar, jag vet ju att mina djur har det bra, och framförallt mina barn har det bra hoppas jag :-).

Ramlat av hästen, ont överallt

I söndags var jag och en kompis ute och red. Hon kom hit med en vallack som min fjording aldrig träffat förut plus att vi inte ridit på Tulle på två veckor, så han var pigg. Ute i skogen sparkade han bakut och bockade sig och höll på mest hela tiden. Den andra vallacken var också lite stingslig, vilket han inte brukar vara när jag rider på Amerone. De två har bott i samma stall så de känner varandra. När vi nästan var hemma så skulle jag gissa på att Tulle hörde Amerone för helt plötsligt började han konstra nåt helt otroligt, det blev rodeo :-), han bockade och sparkade bakut samtidigt som han snurrade runt, till slut fick jag slänga mig av i farten. Jag kände i hela hästen att han var helspänd, snart kunde vad som helst hända, så jag slängde mig av mitt i alltihop. Jag ramlade baklänges med ryggen rakt ner i backen. Och i ett sånt fall så blir det ju en knyck i hela kroppen, från nacken och neråt, så nu flera dagar senare har jag ont överallt, så stel i kroppen så det tar en stund innan kroppen kommer igång efter stillasittande eller liggande. Så ont....usch. Men jag hann aldrig bli rädd, och still stod han när jag ramlat av, det var ju duktigt :-). Men när jag skulle hoppa upp igen studsade han som en fjäder igen, blev lite omöjlig där ett tag, ville bara iväg hem till stallet där Amerone stod. Så idag har jag bara tagit det lugnt, har jobbat torsdag-söndag och igår tisdag, ska jobba i morgon, sedan tänker jag såga ifrån jobb resten av veckan, fast man är vikarie kan mna inte jobba jämt :-). Måste göra rent hos hönsen denna vecka, det har inte varit så smutsigt någon gång där inne, får så dåligt samvete, men nu har jag i varje fall köpt nytt spån så det är bara att sätta fart.

När lär man sig....

Undrar när man kan börja slappna av och inte fundera så mycket på vad andra tycker och tänker, jag tänker hela tiden på att jag är mindre än alla andra på något konstigt sätt. Det känns som jag måste få ett gillande av den andre jag till exempel umgås med, eller ska man säga att det jag gör måste vara okej för den andre, precis som om jag är mindre värd än vad den andra är, att den andre är en vuxen person och jag ett litet barn. Visst är det konstigt, eller är det en vanlig tanke? Nej, det tror jag verkligen inte. Jag förstår ju att det har med självkänslan att göra.
Jag vet inte hur jag ska få dessa tankar att sluta, för de kommer helt automatiskt för mig?
Jag är 50 år och borde veta bättre. Jag blir förbannad på mig själv, väx upp Ann-sofie och ta makten över ditt liv, ingen ska stå över dig, du är en stark och en egen individ som älskar dig själv :-). Du är lika mycket värd som alla andra runt dig!!

!!