Börjar nog bli en klimakteriekärring!!

Fy, vilken tråkig årstid, man blir ju så deprimerad på detta gråa väder, dessutom otroligt trött. Vad det beror på kan man ju bara gissa, tror jag håller på att bli en riktig "klimakteriekärring". Börjar lipa för minsta lilla, det kan vara något jag läser i tidningen eller ser på TV. Dessutom blir jag irriterad för minsta lilla, går och retar mig på småsaker här hemma. Vaknar även ibland på morgnarna och är alldeles dyngsur av svett, det är som om jag hade stått i duschen alldeles nyss.Har varit inne på nätet och läst om vad det innebär att vara en "klimakteriekärring" och det stämmer in vill jag lova (suck). Men ska man må som jag gör nu är det dags att göra något åt saken, få i sig lite hormoner. Men det är ju inte så kul kanske. Har även läst att det är ärftligt, stackars mina döttrar!!

Läste om Papa Dee och hans fru i Aftonbladet vad gäller anklagelsen om misshandel. Man kan faktiskt göra sig själv illa när man får en panikångestattack! Får man en kraftig panikångestattack så vill man få bort den fruktansvärda känslan på något sätt, och ett sätt kan då vara att tex nypa sig för att förvilla bort PÅ. Om då Papa Dees fru även var kraftigt berusad så kanske hon slog sig själv med blockljuset, eftersom man blir bedövad av alkoholen och det inte räckte med att hon nöp sig lite i armen. Undrar om de hade någon under rättegången som visste vad det innebär att få en panikångestattack. Nu vet man ju inte om Papa Dee är skyldig eller ej, men det kan ju faktiskt ha gått till så som hon säger. Jag fick faktiskt ett tips från en bok om hur man kunde göra när man börjar känna av PÅ, det är att man har en gummisnodd runt handleden, vid minsta lilla känsla skulle man dra i gummibandet så det slog mot handleden. Allt för att förvilla bort känslan av PÅ.

Försöker hitta på något kul att skriva om, kanske jag ska berätta om när jag skulle avmaska min katt idag. Jag tog en av mina tröjor och virade runt om honom så han inte skulle riva mig. Men när jag satte in sprutan i munnen på honom fick han panik och fick upp tassarna ur tröjan och började veva allt vad han hade med tassarna. Till slut fastnade han med ena klon i mitt öra och satt fast. Fy f..n vad ont det gjorde, jag höll faktiskt på att svimma, adrenalinet bara for i kroppen på mig. Samtidigt som han slet bort tassen från örat höll jag i den och försökte lirka bort den. Till slut rev han till så klon lossnade. Jag riktigt kände hur vit jag blev i ansiktet. Blödde gjorde det inte direkt, jag var väl för chockad, men sen började det forsa blod från örat. Men det blev inte så farligt som det först kändes :-)). Han var otroligt stark, man förstår att katterna har 9 liv, och att dom klarar sig rätt bra ute på nätterna.

Jobbat natt!!

Började jobba i hemtjänsten i somras och har fortsatt som timvikarie. Ett roligt jobb där man känner att man gör nytta. Trevliga arbetskamrater har jag också vilket gör allting mycket lättare att trivas. I går jobbade jag först mellan 7.30 till 13.00, sedan hem och sova för att sedan jobba natt. Det var meningen från början att bara jobba natt, men de hade svårt att få tag på vikarier för de ordinarie var på föreläsning hela dagen. Den värsta tiden när man jobbar natt är vid 3-4-tiden på morgonen, då känner man att man skulle vilja lägga sig och sova.
Jag har även tagit kontakt med väntjänsten, de behöver lite yngre där som kan hjälpa till med lite fysiska saker, som att köra rullstolar mm. Detta kommer jag bara att kunna ställa upp på så länge jag inte har så många timmar på hemtjänsten.
Många gamla sitter ensamma i sina hus eller lägenheter, hemtjänsten har ju inte den tid som den behöver för att kunna sitta och prata med de gamla. Dessutom är det riktigt roligt att sitta och prata med de gamla, nu när man inte har någon "gammal" person i släkten längre. Jag brukar tänka på det, mina barn har ju inga äldre att umgås med som en annan hade när mor och farföräldrarna levde. Mina barns mor- och farföräldrar är ju inte så gamla än:-)). De skulle behöva några "gamlingar" att umgås med. Det är ju inte samma sak längre, 40-talisterna är ju lite mer "ungdomliga" nu, de har så mycket annat att tänka på, egna intressen mot vad min mormor, farmor och farfar hade (tror jag) i varje fall, eller så var det bara så att de tog sig tid. Likadant blir det nog för våran generation när vi får barnbarn. Det är lite synd! Sedan är det många skilsmässor, det blir så många att tänka på.
Nåväl, man får se framtiden an!!

Undrar om det finns något samband mellan överrörlighet och panikångest??

Har haft mycket problem med ländryggen, SI-leden och nack- och axlar, och har fått reda på att jag är överrörlig. Eftersom jag har problem med nacken har det gett problem som tex yrsel, vilket en kille i Götlunda som heter Rolf Johnsson har hjälpt mig med. Något väldigt intressant var att han sa att det finns ångestkotor som sitter i nacken (6:e kotan tror jag det var) som kan sätta igång ångest. Mina satt fel, vilka han rättade till, och tro det eller ej, jag har inte haft någon ångest efter det.

Läs: http://www.helhetsterapi.se/ovrigt/chiro_akommor.htm#kota

Tänk om man kunde göra en undersökning på de som har/har haft panikångest, kolla om de är överrörliga, om det kan ha något samband med ångest/panikångest. Googlar man och söker på ångest och överrörlighet tillsammans så hittar man massor där dessa åkommor finns hos en och samma person.

Måste även tala om att kognitiv beteendeterapi är superbra om man lider av panikångest, har gått 2 ggr och det hjälper verkligen. Något som även hjälpt mig var att läsa på tex nätet vilka symptom man får vid en panikångestattack. Man tror ju varje gång man får en PÅ-attack att man ska dö, men läser man om det så blir man påmind om vad man drabbas av, att det är inte farligt, man blir inte galen, man är inte ensam om det!!

Panikångest och låg stressnivå

Läste om Anders Bagge i Aftonbladet idag om hans panikångest. Har själv lidit av panikångest sedan -89, men som jag så gott som är fri ifrån idag. Kan få lite små anfall, men de går för det mesta att ignorera bort. Jag brukar nypa mig lite någonstans så försvinner det. Men det är som Bagge skriver, man glömmer aldrig den första panikångestattacken.
Jag befann mig hemma hos min pappa i hans soffa, vi kollade på vädret på tv. Det var 1989 och jag var nyförlovad. Jag satt där och kände helt plötsligt hur det snurrade till i skallen och jag ramlade omkull i soffan, jag satt nämligen på armstödet. Låg där i soffan och det bara susade i hela kroppen, det brann som eld från nacken ner jäms med ryggraden. Jag fick inte luft och hjärtat slog så hårt så jag trodde det skulle banka ut ur kroppen. Jag började se dåligt (tunnelseende), det kändes som att jag höll på att försvinna bort samtidigt som jag fick fruktansvärda hisningar i kroppen. Allt detta på en gång, det var klart man trodde man skulle DÖ!! Pappa sa till sin sambo att ringa efter ambulans, vilket hon gjorde, han var helt säker på att det var en hjärtinfarkt jag höll på att få när han kände på mitt hjärta. Jag kommer inte ihåg vad ambulansmännen gjorde när de kom, men när de skulle spänna fast mig på båren fick den ena hålla fast mig för jag fick plötsligt kraftiga skakningar där jag låg. Kom inte ihåg så mycket av ambulansfärden, men väl på sjukhuset fick jag flera anfall. Läkaren kollade EKG, vilket det inte fanns några fel på. Utan han frågade om jag hade varit stressad på sistone, vilket jag varit. Han menade på att jag hade fått en NERVKOLLAPS!! Jag fick åka hem igen, och ute på väg till bilen kände jag mig fruktansvärt liten. Hur skulle jag klara mig nu, tänk om det händer Igen?? Väl hemma fick jag sova, fick flera attacker på natten, vaknade av dom. Var hemma från skolan (pluggade då) i en vecka, fick flera anfall som påminde om epilepsianfall. Jag var fruktansvärt rädd, vågade inte gå ut. Fick sen träffa en läkare som ville höra hur jag kände, när jag berättat sa han, "det är som om du läste ur min läkarbok", du har fått Panikångest! Äntligen någon som fattade!! Men han ville inte ge mig några lugnande, han var rädd att jag skulle bli beroende av dom. Det var bara att gå hem igen och må dåligt. Jag blev rädd för att gå ut, åka bil var en pina, direkt bilen fick fart började jag hisna och fick svårt att andas, vilket blev till panikångest. Åka hiss, stå i kö, lägga mig och sova var rena mardrömmen under den tiden.
En annan händelse jag aldrig glömmer hände några år senare då jag vaknade en natt i soffan ensam och det kändes som om all luft sögs ur mig. Fick naturligtvist panik, hämtade sobril (lugnande), sprang ut ur huset. Hävde i mig 2 st tabletter och började känna hur paniken blev värre och värre. Huvudet började domna bort, då visste jag att då var det snart kört, jag skulle tappa kontrollen. Det var mitt inatten som tur var, annars skulle nog grannarna undra vad jag höll på med. Hämtade vattenslangen och började vattna rabatterna, allt för att ha nåt att göra. Sprang in i växthuset och bara körde med slangen överallt, kände mig som han i Gökboet, Jack Nicholson. Till slut verkade nog tabletterna och jag kände lugnet komma. Ännu en panikångestattack hade försvunnit. Efteråt blir man otroligt trött i hela kroppen. Jag önskar man på något sätt kunde hjälpa andra som sitter iden situationen nu, som har det så jobbigt med sin PÅ.

Läs om Anders Bagge: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3522326.ab

Tråkigt väder ute!!

Är så trött så jag knappt orkar bli fotad (Bizzy)!!
Lika trött här (Roxy)!!

Lite uppfostran behövs ibland!!

Fy, vilket tråkigt väder idag, regn bara regn. Tog det lugnt istället!!

Många verkar ta en paus i bloggandet!!!

....liksom jag. Har mycket att fundera på och det finns alltid något att göra här hemma. Jag har nyss gjort om lite i hallen, målat och tapetserat, det blev bra, lite ljusare än förut. Förra tapeten var vidrig, förstår inte hur jag kunde välja den (hade nog lite bråttom där).Har börjat på "provapåkören" här i Frövi, det är i församlingshemmet vi håller till, Titti som är kantor i Näsby kyrka är det som håller i det hela. Hon är suverän som körledare rolig och duktig. Vi är några yngre förmågor som har börjat nu på senare tid, annars ligger väl medelåldern på 70 år skulle jag gissa :-)). Syrran är också med och en kompis till. Försöker få med min man, han tror man bara sjunger kristna sånger, men det gör vi verkligen inte. Det är lite Lasse Berghagen bland annat. Det är i varje fall jättekul!!!
Har börjat motionera varje dag också,en tur runt Lia varje morgon med hundarna, blir det inte på kvällen så går jag stavgång med min kusin samma runda på kvällen. Det är skönt att få frisk luft, och att man går ner några kilo gör ju inget heller. Man känner sig starkare i kroppen också, sitter inte lika mycket som en slapp potatissäck längre heller tror jag :-)).
Det är lite spännande för hundarna att gå den vägen också, det är alltid en massa hästar ute i hagarna runt Lia och vid Nybyslätt. Roxy är så duktig också så henne kan jag ju ha lös emellanåt. Hon är duktigare att gå då också, jättelydig, värre är det med Bizzy, hon vill gärna dra och jaga rådjur om hon fick vara lös.
Nu ska jag vidare, handla lite och kasta lite sopsortering, typ kartonger och plast vid Ica.

Ha det bra så länge!!

Att sånt här får hända!?!?
Take your time to read this!

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.Det är där de ska campa.Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?MordetDet är elden som lockar till sig Johns mördare.Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Kopiera och sätt in på din blogg, visa att du bryr dig!!!